En bostad är bara en investering om du räknar med att sälja den. Om ni ska bo och leva i bostaden är det en utgift, inget annat. Ett drömhus köper man sällan för att sälja det.
Min poäng är: se kontantinsatsen, amortingen och inte minst räntan som förlorade pengar. Jag vet att man väldigt gärna vill se sin bostad som en investering, kanske för att rättfärdiga ett köp som är dyrare än vad man borde ha råd med, men faktum är att de totala kostnaderna för ett boende med stor sannolikhet kommer överskrida en eventuell vinst. Om ni någon gång skulle sälja kanske ni får igen pengarna eller till och med lite vinst. I sådana fall - gratulerar!
Fundera på vilken livsstil ni upp upprätthålla, om det är möjligt och om det är värt det, ifall ni köper huset. Får du ångest eller är tveksam kring husköpet är det förmodligen inte rätt. Ett hus är det största köpet du kommer göra och då behöver det kännas 100% rätt. Det värsta som kan hända är att huset blir förknippat med ångest kring ekonomin och varje gång du kommer hem blir du påmind av den där klumpen i magen. Hemmet ska vara en frizon där du kan släppa alla dina problem och koppla av.
Angående din tanke om att ett dyrt hus ökar mer i värde än ett billigt hus, så är jag övertygad om motsatsen. Ett billigare hus är ofta lättare att värdehöja än ett dyrare hus, eftersom varje investerade 100 kr i en renovering kan generera 200-300 kr tillbaka. Till exempel: renovering av kök och badrum, 300 000 kr, kan i bästa fall öka husets totala värde med 1 miljon kr, beroende på vad huset var värderat till tidigare. Ett dyrt och redan modernt hus kan du inte kunna öka i värde med renoveringar på det sättet. Där handlar det mer om hur många år det tar för ett sådant hus att organiskt öka i värde innan du säljer det. En annan aspekt är: ju dyrare ett hus är, desto färre köpare finns det. Ofta när man kollar på dyrare hus är de väldigt fina, men otroligt opraktiska och är knappt möjliga att bo i, framförallt om man har space:at till inredningen med dyra designföremål som bara är där för syns skull. De blir mer ett omslagshus som ska se obebott ut, än någonting man faktiskt kan leva i. Och återigen, vad spelar en eventuellt framtida värdeökning för roll om ni ändå bara ska bo och inte sälja?
Är huset rimligt för er?
Rent ekonomiskt, kanske. Ni möter kraven för bostadslån med basbelopp och hela den biten. För en djupare KALP-analys bör ni dock prata med banken. Ni kommer behöva offra en stor del av er vardagsekonomiska rörlighet med en såpass stor utgift på boende. Räntekostnader på 12 000 - 13 000 kr (givet 3%), boendeomkostnader på 24 000 kr och övriga kostnader på 23 000 kr lämnar er med ca 4 000 - 5 000 kr kvar varje månad, givet att ingenting förändras. Frågan ni behöver ställa er är om det är ett liv ni vill leva, där det nästintill inte finns några rörliga marginaler överhuvudtaget.
Min egen slutsats: jag tycker huset tillsammans med era övriga utgifter gör att ni ligger på smärtgränsen för vad ni klarar av. Det handlar inte om huset i sig, utan att ni inte kommer ha särskilt stor rörelsefrihet i ekonomin framöver. Det är egentligen inget problem om ni köper ett hus som ni kommer stormtrivas i och är beredda på att göra vissa uppoffringar på andra saker i livet, men med tanke på dina uttryckta känslomässiga tveksamheter tyder det på att du innerst inne vet att ett sånt här hus kommer sätta press på er, att ni blir så kallade “house poor”. Fundera över vad ni vill att huset ska ha för betydelse för er och om den medföljda livsstilen kommer skapa ett högre värde för er än vad en större ekonomisk rörlighet skulle kunna göra. Köper ni ett dyrt och fint hus för att ha något att visa upp för vänner och bekanta, eller för att ni faktiskt vill bo och kommer trivas där? Är det möjligt att hitta ett “drömhus” i en lägre prisklass och få ut samma känslomässiga värde och samtidigt behålla en hög levnadsstandard?
