Vi är ett gift par och bor i en bostadsrätt med ca 40% belåning med planer på att skaffa barn inom 4 år. Vi står nu inför valet att köpa stort hus för alla framtida behov eller att bo kvar i bostadsrätten tills vi måste flytta till större på grund av platsbrist (ca om 3-4 år).
Om vi bor kvar så hade allt vi sparar på att ha litet bolån gått rätt in i indexfond.
Fördelen som jag ser med att köpa stort hus nu är att det blir mer hävstång i bostadsmarknaden vid en eventuell prisuppgång, samtidigt som att lånet sannolikt blir mindre nu än om vi köper samma hus om 4 år.
Nackdelen är att vi blir sittandes på ett dyrt lån i ett större hus än vi behöver de första åren.
Bor i en stad som har haft fin prisökning de senaste åren som dessutom spås fortsätta de kommande åren.
Att ta huset direkt innebär att ni har 4 år på er att amortera till den belåningsgrad ni är bekväma med. Ni är med i marknaden direkt och följer med såväl upp som ner. Ni lär er också och tar de nya kostnaderna som husägare. Ev kan ni ordna för uthyrningsboende på eller i huset om ni vill/kan behöva.
Det ni investerar i en indexfond på bara 4 år behöver inte hålla värdet tills ni ska köpa huset.
Hur ser kalkylen ut om ni sitter med första barnet, föräldrapenning och en 30% nedgång?
Hittar ni ett drömhus med renoveringsbehov är det inte heller superkul att göra med småbarn.
3-4 år är ju egentligen lite kort för att spara alla pengar till husköpet i indexfond. Därmed inte sagt att ni ska köpa hus direkt, för det kommer ju kosta er mycket pengar också att äga och underhålla under denna tid.
Varför tror du att lånet blir mindre om ni köper nu än om 4 år? Jag skulle generellt inte satsa på att huspriser stiger mer än vad ni kan spara.
I er situation, utan att veta mer än i inlägget såklart, hade jag fortsatt spara men på sparkonto. Hade absolut börjat kika på hus och kanske slagit till om det dyker upp något ni verkligen gillar. Men annars avvaktat några år.
Det viktiga är inte om marknaden ser ut si eller så. Det som har betydelse är hur bra affär ni själva gör. Om ni har flera år på er att gå på visningar och lära er marknaden på detaljnivå så kommer ni ha möjlighet att göra en riktigt god affär. Om ni istället ska köpa ett hus vid en specifik tidpunkt så får ni ta det som det blir.
Normalt vill man renovera ett hus. Allt kanske inte behöver bytas men det kommer att ta minst ett år från det att ni flyttar in fram till att ni fått hygglig ordning, förutsatt att ni prioriterar det och har råd att satsa.
Jag hade börjat leta boende ganska snart för att kunna göra det utan stress. Det kan ta lång tid innan rätt hus dyker upp.
Att bo “rätt” när man blir förälder underlättar en hel del. Att inte behöva tänka på att hålla på med flytt med småbarn, byta förskola eller bara en sån sak som att kunna packa, flytta och bo in sig i lugn och ro uppskattade vi mycket.
Jag tycker att ni börjar titta redan nu. Det är en ganska skön känsla att slippa ha stressen medan ni letar efter det “perfekta” boendet. Gå på visningar. Känn efter. Hittar ni rätt objekt så slår ni till. Skillnaden från desperata nyblivna föräldrar är att ni inte har stressen att göra affär.
Med många hus så kommer, utöver kostnader som är osynliga för en brf medlem, även mer underhållsarbete på och kring fastigheten.
Om ni vill bygga själva alt. renovera innan ni får barn kan det vara klokt att planera för detta. Om inte, hur ser ni ett liv under de kommande åren och vilket boende matchar era planer bäst?
Första tiden med barn behöver man inte så mycket utrymme eller trädgård så av den anledningen är det ingen brådska att flytta. Det är också kostnadsdrivande att bo i villa. Vill ni renovera själva är det dock en bra idé att göra det innan ni får barn om ni inte är ute efter att maximalt stresstesta är relation.
Och som andra har varit inne på, det är gratis att gå på visningar.
Några tankar: har ni båda råd att vara föräldralediga i huset? Påverkar det på annat sätt hur ni vill tillbringa föräldraledigheten (tex vill ni sköta hus och trädgård eller fika och gå på aktiviteter, eller åka till Spanien 3 mån)? Skulle ni välja huset även om det inte blir barn, eller barn dröjer?
Själv tycker jag det är asjobbigt att flytta och hade inte velat göra det som gravid eller med småbarn. Men jag hade heller inte köpt boende där jag inte skulle trivas om det inte blev barn.
Eftersom att vi har såpass låg belåningsgrad och husen vi är intresserade av är ca dubbelt så dyra som bostadsrätten, så är vi ganska bekväma med att enbart använda kontantinsatsen från lägenheten i det nya huset utan att behöva ta ut pengar från börsen.
Har två sovrum i lägenheten, så hade kunnat bo kvar första åren med ett barn innan vi blir tvungna att flytta.
Men verkar som att de flesta av er är överens om att gå på visningar utan att stressa och slå till när drömhuset dyker upp!
En aspekt jag skulle vilja föra till bordet är att preferenser kring vad man är ute efter kan förändras efter att man har fått barn, åtminstone var det så för mig och min fru. När vi planerade att skaffa barn så köpte vi en bostad som där och då var perfekt för oss, vi kunde växa i den med råge och allting var renoverat - verkligen redo att flytta in.
Ett år efter att första barnet hade fötts så var vi fortfarande nöjda med boendet, men började redan hitta saker vi nu värderade helt annorlunda. Exempelvis så var det nu av intresse att bo på bottenvåning med egen trädgård, detta var helt ointressant för oss innan barnet fötts. En annan aspekt var hur närområdet såg ut, nu ville vi gärna ha lugna gator eller t.o.m park och promenadstråk utanför i stället för det nattliv och trafikerade området som fanns utanför porten (som vi tidigare bara tyckt varit en charm).
Jag skulle nog säga att ni borde köpa ett hus om ni hittar ett ni vill ha, men kanske med förbehåll att det eventuellt blir ett mellanboende istället för ett för alltid-hem (förstår att det är skillnad på en lägenhet och villa med mina exempel ovan, men kan tänka mig att det kan finnas andra saker som värderas annorlunda före respektive efter barnen har kommit till världen). Samtidigt så är det hur enkelt som helst att ha minst ett barn i en lägenhet där det finns två rum, att man kan stänga om sig. Barn kräver inte alls särskilt mycket yta de första åren (definitivt inte om ni som föräldrar är redo att göra avkall på era egna intressen och önskemål - ex hobbyrum). Lycka till, jag ser bara vinster oavsett hur ni beslutar er för att göra - lyxigt.
Köp stort direkt. Att byta upp sig i en stad där priserna ökar kommer vara dyrt. Ökning på lägenheten är bara hälften av ökningen på huset med tanke på hur era priser ser ut. Det blir sällan billigare att köpa senare och även om det skulle vara så så säljer och köper man på samma marknad.
När börsen går upp får folk mer pengar att köpa hus för, så huspriserna går upp. Det som spelar störst roll är nog erat kapital. För det är himla skönt att ha ett kapital kvar när man köpt ett hus. För renoveringar, semestrar med barn osv.
Så om ni precis har råd med huset nu och kan hålla högt sparande skulle jag säga vänta. Men om ni redan har ett större kapital eller inte kommer bygga på det nämnvärt så kan ni köpa nu.
Sen skulle jag nog gärna köpa huset iallafall lite innan och få de viktigaste renoveringarna gjort. Då slipper ni ha småbarnsuppväxt med ont om tid och pengar mitt i en byggarbetsplats som hänger på er att också få klart.
Tänk på att tid är en resurs med. Köp nu så har ni bott in er och gjort ändringar och renoveringar, det kan bli mycket svårare att hinna och orka med småbarn.
Många kloka inspel här i tråden tycker jag. Det är många avvägningar som bara ni kan göra så jag vill inte ge några råd men jag kan dela min erfarenhet så får ni göra vad ni vill med det. Det är ju en anekdot.
Vår situation var att vi bodde i en tvåa och hade planer på barn inom ett par år när vi började titta på nästa steg.
Jag tycker det var ett gott råd som kom fram i tråden att ta tiden att kika runt. Vi tittade på hus i 1,5 år innan vi hittade vårt hus. Och där vi landade var nog ganska långt ifrån där vi började, så det var en nyttig resa att ha den tiden. Den mest uppenbara skillnaden var att det slutade med att vi köpte nyproduktion, vilket inte fanns på kartan när vi började titta. Det fanns flera faktorer bakom det och jag menar inte på något sätt att nyproduktion alltid är bättre, min poäng är bara att vad man än har för preferenser när man börjar leta så tror jag det är toppen om man har tiden på sin sida och kan utmana sina preferenser och låta beslutet mogna.
Det andra uppenbara med tiden är som nämnts i tråden att man kan slå till när rätt objekt dyker upp snarare än att tvingas välja bland det som finns tillgängligt. Vi var beredda att klämma in oss i tvåan ett år eller två med spädbarn i väntan på rätt objekt, men som det föll sig flyttade vi ett par månader innan födsel.
Vi hade mycket ångest när vi skrev på papprena för att det var så enormt mycket pengar. “Vad har vi gjort?” frågade vi oss själva. Vi stillade det lite genom att binda lånen på 5 år, vilket i efterhand så klart visat sig vara en förlustaffär, men tryggheten att veta kostnaderna var mycket värd i den situationen. Det är precis så man ska använda bundna lån, tänker jag.
I efterhand har det visat sig vara en mycket god affär när man tar hänsyn till prisutvecklingen. Men även om man tar bort ekonomin ur bilden så är vi så så glada att vi tog steget och fick mer utrymme, direkt tillgång till utemiljö, inga grannar vägg i vägg och alla andra fördelar som finns med hus. Jag har sett det som att vi hoppade över ett steg. Även om målet nog alltid var hus så var det “naturliga” valet att gå via en större lägenhet. Vi känner som sagt att vi vunnit massor på att skippa det steget. Det kunde så klart ha varit lite annorlunda om bostadsmarknaden gått sämre, men över så pass lång tid det förhoppningsvis handlar om med ett hus så gissar jag att det nästan alltid har lönat sig att köpa så tidigt och dyrt som man klarar av ekonomiskt, typ. Om framtiden vet som vanligt ingen något.
Vi har sedermera även blivit med fritidshus, och jag har ibland funderat över om det egentligen hade räckt med en större lägenhet plus fritidshuset (som vi i så fall kunnat skaffa tidigare eller lägga mer pengar på). Eller om vi borde satsat på ett mer lantligt läge för huset och fått två i ett. Men lantligt hade jag aldrig fått med frun på och lägenhet hade missat många av de andra fördelarna med hus. Så jag tänker att vi nog ändå landat rätt.
Som sagt, bara en anekdot och inte några råd eller pekpinnar.
Något som många gör - mig själv inkluderat - är att man skaffar barn och sen inser att man vill ha ett hus. Och då blir det småbarn och en massa renoveringar på samma gång. Och den kombinationen är inte rolig.
Om ni hittar ett hus som passar er nu, köp. Det tar ofta lång tid att renovera/anpassa/fixa till ett hus som passar en själv.
Jag skulle också föreslå att man inte köper för litet. Det är inget som helst problem att ha lite extrarum eller fler kvadratmeter. Jag bor själv med två tonåringar varannan vecka på 175 kvm. Är det för stort? Nej, för litet. Köket är för litet, kontoret är lite för litet, ett av sovrummen är för små, jag har inget rum som är helt och håller inrett som gym, saknar vettigt garage, tomten rymmer inte en pool, badrummen är OK men skulle kunna vara större och luftigare, klädkammare saknas, parkeringen rymmer inte bilar längre än 5 meter, inget bra ställe att ha ett släp på, tvättstugan är trång osv. 300 - 400 kvm hade varit mera lämplig storlek på hus. Läget är dock suveränt, så någon flytt är inte aktuell i närtid. Plus att ett mera ändamålsenligt hus troligen innebär att jag måste ut med 5 miljoner till.
Håller verkligen med om yta. Barnen hade nog gärna haft lite större rum, vi hade gärna haft ett kontor/gästrum till, garage/verkstad/gym… Och när barnen blir lite större bara att kunna ha lite avstånd mellan varandra. Barnens kusiner bor i en mindre stad i enplanshus typ 150kvm med lika stor inredd källare samt garage. Källare/gillestuga/souterräng i ett hus med rejäla betongbjälklag kan jag tänka mig är toppen när man har tonåringar hemma. Något sådant skulle jag vilja ha men vi hade behövt göra för mycket avkall på bl.a. läge för att få ihop det.
Vi bodde i en trea tills barnen var 6 och 3 centralt med stor trädgård till Brf och parken utanför dörren. Fantastiskt smidigt med cykelavstånd till allt. Vi hade gärna bott kvar men det fanns inga större lgh lediga och vi hade planerat ett tredje barn. Så vi började titta på hus och hittade ett fantastiskt charmigt vid havet- drömhuset med renoveringsbehov.
Inte det bästa beslutet i livet precis….
Livet gick från smidigt och billigt till dyrt och krångligt. Renovering, 2 bilar, hjälp med barnpassning, mm.
Hade inte gjort om det. Vi skulle ha stannat i stan, hittat ett trevligt och smidigt boende som passade våra liv. Hade blivit mkt billigare och fra mindre stress.
Med det sagt så tror man ibland att man vet vad man vill ha men det stämmer inte alltid. Som flera skrev i tråden så behöver småbarn inte mkt plats och ibland skiftar ens prioriteringar.
Så jag hade nog inte köpt hus med tanke på framtid och barn utan bara köpt om ni idag (oavsett framtid och ev barn) absolut vill bo i hus för att ni är ”husmänniskor”.
Jag hade väntat en stund. Vet inte vad som är “ekonomiskt rätt” eller vart marknaden är på väg.
Om ni skaffar ett barn om 4 år så tar ju inte barnet upp så mycket extra plats första 2 åren innan dess att barnet kanske behöver eget rum. (jag bor i en 2.a, med en 14 månaders son idag)
Det betyder att från idag så har ni ungefär 6 år att ta tillvara på innan ni kanske behöver ett extra rum. Tills dess kanske ny har bytt jobb och behöver flytta någon annanstans? Sjukskrivning? Eller bara är trötta på stan och vill flytta till en liten stuga i norrland.
Ska man vara lite negativ och realistisk så är det väll ungefär 15-20% av par har en ofrivillig barnlöshet? Jag förstår att då har man kanske deppigare saker att tänka på än missad alternativ avkastning, men då har ni bott i ett för stort hus med stora lån i “onödan” kan man säga så utan att låta som en hemsk människa? Det är trotts allt ett ekonomiforum😶
Vänta med att anpassa livet tills att det finns ett barn att anpassa livet efter. Börjar ni ändra strategi dagen hon plussar så har ni ju 9 månader-2.5år på er att ändra strategin. Eller om ni redan nu på nysparandet drar ner risken lite, typ en 60/40 eller amorterar lite mer då pengarna ändå ska in i nästa boende?
