Jag funderade på en grej idag när jag lyssnade på podden.
Ni som lyckats med ert sparande o lyckats nå miljonen och mer… har ni ändrat levnadsstandard? Blivit annorlunda eller är ni samma gamla ni? Hoppas ni förstår mig rätt!
Jag är en väldigt tråkig person som älskar att vara hemma. Reser inte nämnvärt utan är rätt nöjd med livet med familjen hemma o i sommarstugan.
Jag tror inte att jag skulle bli annorlunda pga mycket pengar… möjligtvis sover bättre o äter ute mer🤣
Tänker på Jan o Caroline.
Från ” fattiga studenter ” , Volvo v70, hyresrätt, till en villa på många miljoner , aupair, tesla, trädgårdshjälp mm.
Detta är ABSOLUT inget påhopp!! Jag älskar podden och har lyssnat om och om igen för det är värt att höra igen!
Är bara nyfiken på hur ni andra tänker och lever…
Och JA… jag är en av dom som blev lite besvikna när Volvon byttes ut mot en Tesla!
Jag personligen blev väldigt förvånad över att Jan ens övervägde en NY bil pga värdeminskningen osv!
Jag har passerat miljonen med god marginal. Mitt sparmål är långt ifrån uppnått. Jag ser alltså ännu inte att jag “lyckats”.
En miljon SEK är helt enkelt ganska lite pengar (jag vet hur absurt det kan låta). Men se det istället ut perspektivet vilken förväntad avkastning det beloppet ger per år vid rimligt. Går inte att leva på 40k om året.
Det går inte heller att köpa ens en etta i de större svenska städerna för de pengarna.
Helt enkelt det gör inte speciellt stor skillnad i livet. Därmed blir det mesta samma. Visst det finns en trygghet ifall man förlorar jobbet att man inte behöver svälta. Men det finns inte speciellt mycket mer marginaler för konsumtion. Speciellt inte om man vill leva på avkastning.
För oss har det främst varit sparkvoten som ökat med ökande inkomst.
Livsstilen har varit ungefär den samma.
Attitydförändringarna i podden är för mig personligen ett typfall av livsstilsinflation. Ändå intressant för mig att lyssna på hur förändringarna normaliseras.
Både ja och nej. Vi bor i hyreslägenhet, har ingen bil och ganska låga fasta kostnader rakt igenom. Äter inte ute mer än tidigare och är inte intresserad av lyx eller status prylar. Vi är två vuxna som skulle klara oss på under 20000 i månaden utan större problem. Däremot lägger vi ganska mycket pengar upplevelser och att lära oss nya saker. Har tex tagit PPL och vi planerar att bestiga Mount Everest tillsammans. Skänker ganska mycket pengar till välgörenhet i olika former med.
Sen så behöver vi inte bry oss så mycket om priset när det ska handlas saker till hemmet tex säng och tv etc och väljer oftast helt efter tycke och smak utan hänsyn till pris .
Inte ändrat själva livsupplägget men väljer idag saker som är dyrare (och enligt oss bättre)
Vi dricker inte mer vin men godare och rejält mycket dyrare. Vi åker numera business eller ekonomi+ och längre bort och bor bättre, om än sällan på riktiga lyxhotell. Kameran är också dyrare (men har alltid varit dyrare än genomsnittet) medan armbandsuret är mycket billigare (fanns inte så billiga klockor förr i världen). Äter ute lika ofta men nog på lite dyrare ställen även om vi ofta går på vårt indiska stamlokus som klassas som budget.
Så vi spenderar mer pengar men har inte förändrat våra grundläggande vanor så mycket men de är dyrare.
Det är nog få av oss som lever samma liv idag som när vi var studenter, oavsett om vi har sjusiffriga belopp på ISKn eller inte. Våra livsstilar tenderar att förändras längs vägen. Inte bara för att vi förändrar inkomstnivåer, utan också för att vi förändrar våra livssituationer. Det finns säkert en risk att man tänker att ingenting har förändrats. Då är man snarare drabbad av “recency bias” skulle jag säga även om undantag finns så klart.
Samtidigt är det lätt att leva som Magnus Ugglas “Kung för en dag” oavsett inkomstnivå. Man köper ett hus till 450 procents skuldkvot, man renoverar, köper fina möbler, skaffar en bil eller två, lägger ut fina reseminnen på Instagram och ägnar sig åt dyra hobbies, med mera. Det går alltid att hitta nya kreativa sätt att sluta upp med 0 kr på kontot strax före löning.
Min första lön var på 13 500 kr brutto. Med tanke på att det var dubbelt upp mot studiepengarna så kändes det ändå mycket. Jag minns hur jag såg upp till en kollega som fick ut hela 16 000 kr netto (25k brutto). Det ansåg jag vara oerhört mycket pengar. Tänk om man hade haft så mycket.
Spolar man sedan fram bandet 8-9 år så hade jag en nettoinkomst på ca 80 000 kr per månad. 16 000 kr, som den där kollegan, hade uppenbart känts oerhört lite nu så perspektivet hade förändrats. Det här var vår DINK-period där man kunde köpa vad man ville, gå ut hur mycket man ville och ändå sluta upp med typ 40k över varje månad. Långt ifrån livet på studenttiden där man fick leva på nudlar sista dagarna i månaden.
När det kommer till vilka belopp man har på ISKn anser jag personligen inte att det översätter i livsstil på samma sätt som inkomst. Minns att jag siktade på en miljon under vad som kändes som en evighet. Man kanske hade en bra månad på börsen och fick se sin portfölj stiga med 10 %. “Tänk om man hade haft en miljon, då hade detta motsvarat 100 000 kr. Det hade varit helt overkligt.”
När man sedan hade en miljon tänkte man istället: “Tänk om man hade haft 10 miljoner, då hade detta motsvarat 1 000 000 kr. Det hade varit helt overkligt.”
Tror aldrig det här tar slut. Girighet när den är som bäst.
Man blir mycket friare med ett kapital, det är den stora skillnaden. Fick börja om från noll (eller minus egentligen) 2017, det var en icke angenäm upplevelse.
Det som skiljer är att jag känner att jag kan unna mig lite småsaker, typ uteluncher. Eller att när man är ute med familjen så struntar man lite vad det kostar.
Däremot letar jag ju fortfarande billiga resor, hotell, bilar, hantverkare o s v. Så jag har fortfarande stenkoll på utflödet. Vill så att säga forrfarande ha mycket värde för pengarna.
Tankesättet är: varför ska jag omfördela min rikedom till någon annan utan motprestation.
Nä, jag/vi (jag och frun) är rätt mycket samma. Samma livsfilosofi. Värde för pengarna. Skulle inte säga att vår livstil ändrat sig så mycket efter 30 när man var etablerad på arbetsmarknaden.
Snålar på onödiga kostnader (klipper fortfarande upp tandkrämstuben för att få ut det sista ) och spenderar på sådant och sådana människor vi älskar.
Klart att när man blir äldre så unnar man sig, och kanske behöver unna sig, lite mer omvårdnat och bekvämlighet. Tex tar vi hellre ett stop på resan med hotell över natten än skumpar fram på ett tåg över natten i coach klass. Numera. Älskar att resa
Jag tror att vi släppte helt och hållet att jämföra oss med vad andra ”har” för drygt 20 år sedan. Det var en befrielse att inte behöva tänka ”så måste vi också bo” eller ”sån bil måste vi också ha”. Finns inga måste. Man får utforma sitt liv som man vill. Visst, en del lyfter nog på ögonbrynen när jag kommer på en gammal skruttig cykel till middagen istället för tex en Tesla. Om någon dömmer mig för det så är det ändå ingen jag vill prata med
Så, nej, mer pengar har inte förändrat oss. Kanske t.o.m. förstärkt de vi är. Har man ett kapital att ta av så behöver man inte heller ta skitsnack, varken på jobbet eller privat.
PS: Jo, jag blev också lite förvånad över Tesla beslutet men tänker att om Jan & Caroline vill ha en sådan kärra så ska de väl ha det. Vi hade aldrig gjort det valet men alla är olika
Jag kan säga absolut. När inkomsterna ökade så har utgifterna ökat. Men nu känner jag faktiskt att vi är på väg åt andra hållet. Just nu reser vi mindre, jag har inte ens köpt den nya telefonen (trots min regeln var att byta vartannat år - fattar att det låter dumt, men i mitt liv så förvånade det mig själv) och Caroline är lite åt samma håll.
Jag känner att det peakade med Teslan häromåret. På något sätt var det “det sista” som jag kände att jag behövde visa för mig själv. Med detta sagt - så är jag av synen att man ska använda sina pengar. Så jag tycker inte att det är fel och framförallt så tror jag att jag hade ångrat mig om jag inte hade provat alla de sakerna ovan.
Som vi konstaterade i 800+ inlägg tråden så tror jag att det var något jag “behövde” göra för att “bevisa” för mig själv att jag “lyckats”. Jag fattar att det kan se väldigt konstigt ut från utsidan, men där och då var det rätt och jag tror inte att jag hade kunnat vila i tryggheten som jag har nu utan att gjorde det. Jag behövde lite typ “kunna ställa Teslan på uppfarten för att visa världen “det går bra nu”” - inte så mycket för någon annan som för mig själv.
Nu känner jag inte längre något behov av en ny bil. Så nästa år när leasingen går ut så kommer det inte bli någon ny bil. Kommer väl få terrorirsera @Skogstomten kring vad det billigaste sättet är att behålla den.
PS. Och det är fortfarande lika roligt att köra bilen idag som för två år sedan…
Det var ingen kritik Jan. Menade precis det jag skrev att alla gör som de vill. Har kompisar som handlat vad som nog skulle betraktas som ”värre” grejer.
Ärligt talat, eftersom du fått lite kritik för valet eller att det setts som ekonomiskt ologiskt, så vette fasen om jag inte själv hade velat visa ”att jag gör som jag vill” dvs köpt/leasat en ännu dyrare bil. Rollsa med chaffis?
Nej. Lever snålt trots flera miljoner. Trivs med ett down sizeat liv. Om livsstilsinflation hade inträffat hade också fire numret behövts ändras, det vill jag inte.
En miljon föranleder inte till några ändringar i vare sig livsstil eller levnadsstandard, det krävs betydligt mer än så. Risken att falla tillbaka och tvingas börja om är för stor.
) och spenderar på sådant och sådana människor vi älskar.
skulle precis fråga hur länge det var roligt med teslan men då vet vi att det fortfarande är kul! Alltså rätt beslut för dig, er