I samband med att jag och min partner senaste året närmat oss nivån för ekonomisk frihet relativt vår nuvarande livsstil, har jag funderat mer på begreppet livsstilsinflation. Vi har en livsstilsnivå som är densamma eller högre än alla vi umgås med.
Det nämns ofta, även i RT-sammanhang, som någonting man bör undvika - att sluta flytta målstolpen.
För egen del dock känner jag dock att för att behålla min motivation och drivkraft behöver jag nya mål (Jag är 35, så pension är långt bort). En del handlar om mer tid med barn och familj (vill jobba 80% när jag är 40), men de kan även vara materiella (Större bostad, bättre läge, hyreshus i fjällen, mer hushållstjänster för att frigöra fritid), vilket betyder högre omkostnader. Givetvis finns det även en gnutta Jante-oro i detta också, då det sociala umgänget lär förbli detsamma.
Så min frågeställning är därför hur ni ser på livsstilsinflation; något som bör undvikas till varje pris för att bli ekonomiskt fri på pappret, eller en nödvändighet för att känna att man “kommer framåt” i livet?
Ja det är ju lite knepigt det här med livsstilsinflation när hela våran moderna tillvaro är ofattbart inflaterad oavsett om man lever på svensk existensminimum. Jämfört med i princip all tid före den industriella revolutionen då
Men är det tanken att vi människor ska leva som asketiska munkar eller finns det något naturligt i våran oändliga strävan efter mer och teknisk utveckling?
Jag har inget bra svar på den frågan men det råder ju väldigt olika meningar om det!
Som svensk 35-åring har du aldrig varit med om en allvarlig ekonomisk kris eller ens en nedgång på bostadsmarknaden. Med tanke på en värld i förändring där både makt och levnadsstandard sakta förflyttar sig österut så har du dock alla möjligheter att få uppleva ett flertal ekonomiska kriser under din livstid och bara den vetskapen borde förenkla dina ekonomiska val betydligt.
Fair point - jag är absolut realist och inser ha en stor trygghetsbuffert är otroligt viktigt. För att begränsa denna diskussion något kan vi dock anta att den bufferten finns och att planer just är planer, inte profetior.
Väl medveten om att förändring är den enda konstanten över tid
Den största och kanske mest osynliga glidningen uppfattar jag handlar om ekonomiska ”genvägar” man tar när man har mer pengar. Vet inte om genvägar är rätt ord, men förvånansvärt många mindre trösklar i livet går att lösa med pengar. När man har tonåringar är det extremt tydligt. Man kan swisha sig ur ett antal praktiska dilemman (detta är inte att förväxla med att barnen ska få allt de pekar på utan handlar mer om att lösa praktiska situationer). Samma sak längs hela linjen. Man kan ta med matsäck, eller kan man svänga förbi ett mysigt fik. Man kan åka kommunalt eller taxi. Man kan bo över hos nån kusin eller bo på hotell. Och så vidare. Personligen uppskattar jag verkligen att kunna välja och att kunna prioritera det jag tycker är smartast, inte det som kostar minst. Men det är för mig den mest tydliga skillnaden i det dagliga. Bostad, sommarhus mm ligger på ett annat plan.
Men apropå mål tänker jag att för många efter fyrtio-fyrtiofem som har det bra ekonomiskt handlar livet mindre om mer pengar utan snarare vill man göra livet mer intressant. Det där ”vilken grill har du” är mer ointressant. Mer handlar om nya projekt som inte nödvändigtvis rör pengar utan fördjupade intressen när barnen inte kräver lika mycket. Tex bli bra på en sport, eller bo utomlands en period, mm. Välja och välja bort. Avveckla allt lullull som inte ger tillräckligt. Så dina mål kan mycket väl handla om annat än ekonomi om några år.
Det var inte menat som en pekpinne men en kris kommer ofta i form av en överraskning som ingen förutspått förutom de som varnat alla i tio års tid och säger “vad var det jag sa?”.
Har man dock en rejäl buffert och inte är överbelånad så klarar man det mesta, även att förlora jobbet.
Uppskattar absolut din input, viktigt perspektiv att ha. Jag har om något blivit mer risk-medveten ju mer tillgångar jag får - mer att förlora betyder större oro för att man ska göra just det.
Minns 2008-2009 när jag precis börjat min karriär, ägde nästan ingenting och ekonomiska krisen var ett obefintligt oros-moment då. Idag hade det varit annorlunda.
Mycket bra sagt! Det där är en omställning verkligen - Taxi finns knappt i mitt vokabulär då jag alltid tänkt på det som svindyrt.
Jag tror också mina mål kommer ändras med tiden. Jag vill också prioritera upplevelser osv - men just nu med småbarn är det 100% rutin några år framåt och då får man förenkla på de sätt man kan (städhjälp och trädgårdshjälp är ett sådant sätt).
Jag har försökt att vara mer frikostig med upplevelse/hotell-budget på semester osv (kanske kan kosta på sig att bo 4-stjärnigt då och då), men där kommer den sociala biten in. Är övriga i sällskapet bekväma med det? Ska man stå för kostnaden, eller kan det misstolkas?
Jag vill bara förtydliga att jag inser att detta är ett oerhört priviligerad fråga att ens ställa, och jag skäms lite för att jag ens nämner detta ”dilemma”.
Men jag tänkte ändå att är det nånstans man kan få en vettig diskussion är det i just detta forumet.
Visst är det befriande att kunna diskutera sådana saker här i forumet!
Vi är ett par som under många år har levt långt under våra inkomster, och det har vi gjort inte p g a snålhet utan mest för att vi inte behöver mer för att vara tillfreds med tillvaron. Så här i backspegeln kan jag se att det har varit bra att ha kunnat investera mer under åren, då vi nu närmar oss summan för att kunna sluta lönearbeta långt innan pensionsåldern.
Med pengar på kontot har du valmöjligheten att kliva av och göra annat i framtiden. Det är svårt om man inser det vid 60 och vet att man inte har det valet.
Umgänget behöver inte heller vara samma för evigt, man växer ifrån varandra ibland och ju äldre man blir desto mer selektiv är man med vilka som får ta av ens tid.
Den ultimata livsstilsinflationen är ju ändå att kunna sluta arbeta. Så att spara kan vara värt det. 20k i månaden i 20 år blir 20 miljoner (10% avk/år).
Precis. Så avvägningen här blir om man är OK med viss livsstilsinflation, dvs högre omkostnader som gör att man på pappret inte längre har friheten att sluta arbeta. Eller tycker man den friheten är viktigast av allt. Det är ju givetvis högst individuellt, men jag lutar personligen mer åt alternativ #1.
Dock försöker jag se till att mina ökade livsstilskostnader kan plockas bort vid en eventuell kris/förändring - det är lättare att sluta betala för stödhjälp/parkering/taxi, än att inte betala ränta/amortering på sina bostadslån.
Själva värdet i att vara ekonomiskt fri kan ju bara realiseras om du använder detta faktum för att drastiskt ändra din livsstil til något du anser “bättre”. Den mentala bördan av att inte “behöva” jobba kan ju vara en sådan förbättring, men för min del är det nog inte tillräckligt. Detta förutsätter givetvis att man redan trivs med sitt jobb, eller har möjlighet att få ett sådant jobb, annars ser nog kalkylen annorlunda ut.
Syftet med min ursprungliga frågeställning var dock primärt att ifrågasätta antagandet att invsstilsinflation är något som bör undvikas.
För att formulera det på ett annat sätt - är FI (Financially Independent) i FIRE något som är vettigt att eftersträva, om man inte planerar RE (Retire Early)? Eller kan man få en bättre nettoeffekt av att fortsätta vara Financially Dependent, men på en högre nivå.
Hoppas mitt resonemang går att följa. Och svaret kan mycket väl bara vara att det är helt individuellt beroende på ens situation.
Det är alltid värt att inte vara beroende.
Jag har sett på nära håll hur kollegor (och chefer) tvingats offra sin integritet och genomföra beslut de inte stått bakom, bara för att det skulle svida för mycket att resa sig upp och gå.
Har en chef i nuläget som jag vet är långt över gränsen för finansiellt oberoende. Han har iom detta en otrolig karaktär och integritet. Det finns liksom inte på kartan att han tar skit från någon, eller drar organisationen i en riktning som inte matchar hans övertygelse. Det är väldigt befriande att bevittna.
Det beror på dina egna mål, förväntningar och drivkrafter, tänker jag. Om det är finansiell trygghet som ligger på platsen 1-3 på din tre-i-topp över mål i livet så lär du undvika livsstilsinflation per automatik medan om du använder en ökad finansiell trygghet till vad jag förmodar att du upplever som ökad livskvalitet så är detta antagligen saker du värderar och då är det rimligt att lägga pengar på dem så länge det inte undergräver dina möjligheter att bibehålla den livsstilen under den tid du beräknar att den är aktuell.
Vad är poängen med att ackumulera pengar om man inte använder dem till att höja sin livskvalitet medan man lever och har hälsan? Visst, man kan förstås spara till barn eller välgörenhet men om man gör det med dåligt samvete över varje krona man spenderar så är det något som är fel.
För de flesta av oss är väl mål nummer 1 att skapa en ekonomisk trygghet som skyddar oss vid eventuella finansiella motgångar som arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, stigande räntor och liknande. Mål nummer 2 är att skapa en ekonomisk trygghet som skapar möjligheten till att öka livskvaliteten med det större bostad eller bostad med bättre läge, bil, gå ner i arbetstid, starta eget, resa utan att det tar på bufferten och liknande. Mål nummer 3 är ekonomisk frihet där vi skulle kunna leva på avkastning och tillgångar tills vidare givet att livsstilen inte blir väldigt mycket mer utsvävande och mål nummer 4 blir väl fullständig ekonomisk frihet där vi skulle kunna unna oss tämligen stora ekonomiska utsvävningar utan problem.
Ser inget fel i det och ingen uppsida med att ha sparat ihop mest kapital av alla på RT för att sedan dö i en etta på landsbygden, undernärd och atrofierad efter en livstid på pasta och ketchup och utan att ha rört sig utanför bostaden av rädsla för att lockas konsumera. Om man ska ta en extrem extrapolering av den som aldrig vill unna sig någon livsstilsinflation.
Väl sagt! Allting handlar om balans och att leva här och nu vs i framtiden. Det bästa är ju om man lyckas med både och, dvs man lyckas få inkomst som gör att man kan leva tillfredsställande nu (vad det är är ju högst individuellt), och samtidigt spara en summa ”f-off” kapital över tid.
Fin summering, kan inget annat än att hålla med. Tror min slutsats här blir att livsstilsinflation är en rimlig strävan, förutsatt att det finns en grundläggande trygghet i ekonomin. Fortsätt flytta målstolpen om du vill, men lev en bra bit under dina tillgångar.
