Hej forumvänner,
jag hoppas ni har överseende med denna smått virriga fundering – det är nog mer en tankeskiss än en tydlig fråga. Men ibland är det först i förvirringen som något börjar klarna.
På senare tid har jag börjat se vissa mönster mellan saker som vid första anblick inte borde ha något med varandra att göra:
- Freemium-appar som lovar “gratis spelglädje” men där vinsten ofta går till den som köper mest juveler.
- Klimatkompensation där du betalar för att en framtida skog kanske planteras någon annanstans av någon du aldrig möter.
- NFT-konst som i praktiken är en JPG och en sträng i ett decentraliserat Excel-ark.
- Bröllop. Särskilt sådana där paret redan har barn, bolån, och gemensam hushållsbudget sedan 8 år – men ändå lägger 300 000 kr på att “börja ett nytt liv tillsammans”.
- ESG-fonder där bolag som Shell får höga hållbarhetsbetyg för att de lovat vara mindre smutsiga om 15 år.
Alla dessa exempel känns olika – men ändå bär de något gemensamt. Ett slags ekonomiskt narrativ där man “investerar” i en framtida känsla eller vision. En känsla av trygghet. Rättvisa. Tillhörighet. Grönhet. Eller bara exklusivitet.
Är det inte… lite lurendrejeri? Eller snarare: ett ömsesidigt accepterat lurenderi, där båda parter vet att kejsaren är halvklädd, men ändå spelar med – för det är vad man gör.
Jag säger inte att dessa saker är bluff. (Jag har själv både köpt NFT:er och gråtit på bröllop – ibland samtidigt.) Men de får mig att fundera:
Hur mycket av vår moderna ekonomi bygger på någon slags emotionell arbitrage, där vi konverterar vaga löften till konkreta betalningsflöden?
Vad är egentligen skillnaden mellan en framtida kassaflödesmodell i ett DCF-ark och ett horoskop i aktieform?
Om jag köper en app för 129 kr för att “stötta utvecklaren”, är det då en gåva, en investering, en konsumtion – eller bara ett socialt mikroavlatsbrev?
Och i ett bredare perspektiv – är det inte så att hela vår ekonomiska infrastruktur bygger på en kollektiv illusion? (Vilket jag älskar. Illusioner är vackra.)
Men måste vi låtsas att det är något mer?
Som min gamla statistiklärare sa när vi pratade om Poisson-processer och taxibilar:
“Bara för att slumpen följer en sannolikhetsfördelning betyder inte att någon vet var du ska.”
Så – vad säger ni? Är lurenderi ibland nödvändigt? Eller till och med värdefullt?
Och hur avgör man när det är skadligt, och när det bara är… mänskligt?
Vänliga hälsningar,
KÄRLEKTILLSAMMANS