Jag lyssnade på boken idag. Visst, han bemöter kritiken att man “inte tänker på barnen” om man dör med noll. Att man ska sätta av pengar till barnen först och spendera sina egna pengar sedan. Men jag fick en lite sorglig känsla av att han ändå utgår från ett ganska individualistiskt, andefattigt, cyniskt och lite meningslöst perspektiv. Visst, man kan skänka till barnen. Men ett arbetsliv är ju uppbyggt kring att vara en stöttepelare för både sig själv, sin närmsta familj, sitt lokalsamhälle och sin nation, sitt företag och företagets kunder internationellt. I med och motgångar. Man är ju en del i ett väldigt stort meningsmaskineri när man arbetar eller förvaltar pengar. Den där individualistiska logiken kan implicit bygga på vissa antaganden som inte nödvändigtvis representerar hela verkligheten.
Ex.1 Att man arbetar eller förvaltar kapital enbart för pengarna i sig. Går man tillbaka till stenåldern eller tänker sig en ekonomi på en öde ö så handlar inte arbete och förvaltning om pengar, utan om att först och främst överleva. Och efter det göra tillvaron bättre. Inte bara för sig själv, utan för stammen man tillhör. Det är inget vi styr över, utan är fundamentalt för vilka vi är. Vi är sociala varelser som vill samarbeta och vara delaktiga. Pengar är bara ett transaktionsmedel. Han berör inte vad man ska göra när man slutat bidra till stammen. Han verkar bara utgå från att det är något man vill sluta med.
Ex. 2 Att pengar är till för att spenderas. Pengar är bara en representation av saker som skapar välstånd och gör nytta. När man beräknar någons nettoförmögenhet så inkluderar man saker som varumärken, byggnader, maskiner och organisationer man äger. Det är pengar. Varför skulle man vilja spendera en byggnad, ett företag ett varumärke eller en organisation? Man vill ju snarare skapa mer av detta. Oavsett om man kommer dö långt fram eller imorgon.