Hej.
Jag funderar på er som gått från att ha några hundratusen till flera miljoner att investera. Ändrar man stategi då? Köra mer säkert eller hur har ni gjort? Har uppfattat det som att många ändrar stategi när de kommer upp i större summor? Är inte det lite märkligt ändå? Eller bör man investera annorlunda när man har runt 5-10 miljoner?
Tack på förhand!
Jag placerar på lång sikt men agerar mer kortsiktigt. Med det menar jag att jag vill vara exponerad mot marknaden så mycket som möjligt men jag tolererar inte stora nedgångar utan vill skydda mitt kapital i första hand. Då spelar storleken på kapitalet inte så stor roll.
Somliga här kan inte förstå hur jag tänker men det spelar ingen roll. De behöver inte förstå. Jag bara skriver hur jag gör.
Med 10 000 kr på börsen har råd de flesta råd att göra lite misstag. Kanske gör 7 % (700 kr) i årlig avkastning från en indexfond ingen större skillnad i ens privatekonomi och man tar därav lite större risker. Gör man bort sig och tappar halva portföljvärdet kan man ganska snabbt bygga upp det igen.
Har man istället 10 miljoner på börsen som man byggt upp över 30 års sparande kan ett misstag vara helt förödande. Man kanske aldrig återhämtar ett bortfall. Då är det naturligt att man blir mer försiktig och diversifierar mer.
Avanza presenterade lite statistik över deras kunders diversifiering. Här ser man att ju större kapital en Avanzian har, desto fler aktier består portföljen av.
Jag ser tre olika anledningar att spara:
Jag är i det första alternativet (FIRE), så jag tittar på den förväntade årliga avkastningen i genomsnitt och hur mycket jag behöver kunna ta ut per månad/år. När avkastningen successivt ökar till att vara mer än jag behöver/vill ha, så sänker jag successivt risken (och potentiella avkastningen) genom högre andel räntor/guld.
Dvs jag ignorerar egentligen summan pengar, och tittar bara på balansen mellan intäkts/utgiftströmmar och hur låg risk jag kan ta och ändå ha dem i balans.
För att försöka bedöma avkastningen kan man kombinera MonteCarlo-simuleringar, CAGR och (helst inte) 4%-regeln. För MonteCarlo-simuleringar verkar det vara vanligt att tycka att för vanlig pension är success-rate över 85% rimligt, men om man siktar på FIRE tycker jag det känns bättre att försöka ha närmare 100% success-rate fram tills man går i “riktig” pension och får utbetalning från trad/allmän pension (pensioner där det fokuseras mer på en förutsägbar nivå på månadsbetalningarna snarare än storleken på portfölj som ppm/fondbaserad-tjänstepension gör). När man kommer upp i åldrar för riktig pension så blir mortalitetseffekten större också, dvs vid höga åldrar så kommer en viss procent av de failade simulerade portföljerna kunna ignoreras, för man har ändå dött innan.
Siktar man bara på att “sätta guldkant”/dryga ut lön/pension, så kan man potentiellt sätt tåla mycket lägre success-rate, eftersom man egentligen skulle kunna klara sig utan de extra pengarna, eller dra ner på hur mycket man tar ut under långa perioder.
Så riskbalansen hänger enligt mig mycket på hur mycket man vill kunna ta ut per månad, hur mycket man som minst MÅSTE kunna ta ut, och hur mycket det där får svaja över tiden. Med hög risk (mer aktieandel) kommer man oftare hamna på att bara minimuttaget är möjligt under långa perioder/resten av livet, men högre risk skapar också i andra änden av utfallen en större chans att man kan ta ut mycket mer än man behöver. Med lägre risk (mer ränteandel) minskar skillnaden mellan bästa och sämsta scenariot – man trycker ihop kurvorna/minskar spannet och kan få en tajtare förutsägelse för var i praktiken månadsuttaget kommer kunna ligga.
Kan man täcka sina månadskostnader med andra intäktsströmmar, t ex jobb, så kan man maxa svajet/risken. Är man beroende av att kunna ta ut månadsuttaget alltid så får man minska risken tills man uppnår en säkerhet i sämsta-scenariot, även om man då också minskar hur bra de bästa scenarierna kan bli.
Växer pengarna ytterligare så att success-raten blir bättre än det man redan känner sig trygg med, så hamnar man i praktiken i ett läge där man kan höja risken/aktieandelen igen, och då kan man fundera på om man vill göra det, eller göra engångsuttag/höja månadsuttaget för mer konsumtion eller hus/båt/bil-köp, resor eller annat.
Det finns många rattar att skruva på, och man måste ta ställning själv om man prioriterar trygghet/avkastning, om man kan skapa andra intäktsströmmar vid sidan/vill fortsätta jobba, osv.
Jag har nått 100% på att kunna ta ut minimi-uttaget, och fokuserar på att öka den “månadslönen”, så min aktie/ränte-fördelning ligger fast samtidigt som jag fortsatt minimerar utgifterna för att varje månad öka storleken på portföljen. När “garanterade” minimi-månadsuttaget i simuleringarna ligger på en mer “guldkant-nivå” kommer jag ta ställning till om jag vill låta mina utgifter öka, justera aktieandelen eller fortsätta som tidigare.
Bra och tydligt svar! Dock har jag alltid utgått från att man alltid sitter i en bra båt och då återhämtar kapitalet sig troligtvis. Jag vill investera utan att behöva sälja. Att tänka tanken “när ska jag sälja” känns jobbigt. Därför har jag valt att endast köra fonder och investmentbolag.
Vilket svar, tack!
Jag är dock väldigt tveksam till räntor och vad de ger mig i det långa loppet.
Säg att jag har kapital så jag klarar mig 3 år utan att röra min portfölj. Ska man ändå ligga med en del av kapitalet i räntor? Känns som det finns 2 läger. De som kör 100% aktier och de som gillar ha räntor som säkerhet. Just nu ser jag ingen fördel med räntor. När ska man ha räntor?
Ska också tillägga att de närmsta 10 åren kommer jag inte röra mina portföljer.
Hur har du byggt upp din portfölj och hur långtid har du sparat? Känns som tiden avgör det mesta. Så länge man inte behöver pengarna i portföljer så finns det väl inte direkt någon anledning att ha räntor? Eller vad missar jag? Förutom i en nedgång förstås. Men jag har tid att vänta på uppgången. Även om det tar flera år.
Om jag inte klarar smärtan av att hålla räntefonder när börsen går upp, hur ska jag då klara av att hålla aktiefonder när börsen går ner? Att se sina räntefonder stå still eller gå aningen ner är bara en svag bris av lidande jämfört med stormen när aktierna rasar 30%, 60% eller mer.
Men ja, jag tycker räntefonder och guld är skitjobbigt 
Det gör ont att se dom stå still när aktiefonderna går upp 
Det är jobbigt att veta vad opportunity cost är.
Fördelarna med räntefonder är att dom har en chans att gå upp märkbart när börsen faller, där vanliga sparkonton med ränta bara skulle ligga still. Man kan se det på långa amerikanska statsräntefonder under Corona-dippen, t ex: som i denna onödigt dyra fond med långa USA-räntor. Jag ser dom inte riktigt som samma sak som sparkonto. Cash är cash och räntefonder är räntefonder.
Så varför skulle man vilja ha mindre än 100% aktier?
Aktiefonder är bra när man sätter in pengar. Räntefonder är bra om man vill kunna ta ut pengar. Kan man komma undan alla scenarier när man kan tänkas behöva ta ut pengar ur portföljen–sure, skippa räntor/guld. Kan man inte hantera/komma undan dessa scenarion, då gör det stor skillnad att blanda in räntefonder.
Min inställning är att man ska ha så lite räntor och cash som man kan komma undan med, men absolut inte mindre.
Man måste som vanligt försöka identifiera vad målet med sparandet/investeringarna är. Vill man skydda sig mot arbetslöshet, långvarig sjukdom, oväntade stora utgifter, då är fyra-hinkar-metoden en ganska bra modell, tycker jag, och då blir det en del räntor+cash. Min åsikt är dock att man ska ha 100% aktiefonder i den längsta hinken–jag håller inte alls med om tanken att ha lite räntor+guld även där.
Vill man inte skydda sig från den typen av scenarion, och man sparar för 10 eller kanske 30 års sikt, då tycker jag det är fullt rimligt att köra 100% aktiefonder. Man får fundera igenom vilka scenarier som kan uppstå: behöver man få ut 100 000 ur portföljen plötsligt, då kan det hända att det “egentligen” t ex kostar 200 000 det tillfället (om man säljer mitt i en 50%-dipp). Hur stor andel av portföljen är det? Hur lång tid tar det att komma ikapp de extra uttagna pengarna med pågående månadssparande? Finns det en realistisk risk att detta sabbar ens sparmål eller kraschar portföljen–då bör man kanske skydda sig mot det. Har det mindre effekter som man tycker man kan hantera på annat sätt–då kanske man kan hoppa över att skydda sig mot det scenariot.
Det finns många i Sverige som inte har något sparat alls, och är helt oskyddade för oväntade utgifter, arbetslöshet osv, och positivt nog har vi byggt ett samhälle som hjälper till att hantera det. I ett dåligt scenario så måste man kanske förbruka hela sin portfölj och man hamnar sedan i samma sits som dom. Är man i ett läge där man kan påbörja ett nytt sparande då? Pallar man med det? Det är svåra frågor…
Yale-studien som säger att man oddsmässigt inte bara ska köra 100% aktiefonder som ung, man ska även köra med massiv hävstång och kallt räkna med att portföljen kanske helt kraschar några gånger i tidiga år, är relevant i sammanhanget. Kanske också något orealistisk om man funderar lite på hur människor faktiskt funkar. Skitjobbigt att hållit på och sparat några år, och så wipear man hela portföljen plötsligt! 
För mig är alla oplanerade engångsutgifter som jag kan se tillräckligt små att jag kan ta om det blir dubbelt eller fyra gånger dyrare, så jag har inget specifikt skydd mot det nu (men hade det tidigare när besparingarna var mindre). Däremot har jag ju skydd för att kunna täcka mina minimi-månadskostnader. För mig är det viktigt då jag vill känna trygghet i att jag kan få ut dessa pengar varje månad, så att jag kan känna mig helt oberoende av jobb eller andra intäkter. Det är det målet jag har med min portfölj, och jag har justerat tillgångsklasserna för att försöka uppfylla det, med MonteCarlo-simuleringen som vägledning. Jag känner egentligen instinktivt att jag borde dubbla mängden räntor och guld i portföljen, men simuleringarna talar för att det för mig inte skulle ha någon jätteeffekt–det som verkligen höjer möjliga uttagsnivån för den sämsta procenten av scenarierna är om jag fortsätter månadsspara något år till, så det är det jag lägger min energi på just nu.
Vi tänker lika. Guld kontanter och räntor är en del av bufferten. Därför finns det ingen poäng med att jämföra dem mot aktier. De har andra syften än att optimera långvarig uppgång i goda ekonomiska förhållanden.
