Inspirerad av en liknande tråd skulle jag vilja höra från forumet hur man får sina barn att må bra.
För mig är det verkligen sorgligt och skrämmande att se och läsa om hur dåligt barn mår mentalt idag.
Har läst o lyssnat på flera olika förklaringar till den ökande psykiska ohälsan:
Abigail Shrier har nyligen blivit uppmärksammad för sin bok “Bad Therapy”, där hon driver tesen att vuxna planterar in ohälsa i barn genom att ständigt vara dess terapeuter och fråga hur de mår, om de är lyckliga, vad de önskar osv, när de egentligen bara vill ha tydliga ramar och inte ska behöva tänka på existentiella frågor.
Nvideas VD sa nyligen att vi behöver “pain and suffering” för att bli tåliga. Lite variant på att barn är alldeles för curlade och inte klarar motgångar.
Många skyller på sociala medier och skärmtid.
Vad tror ni själva, vad beror den ökade psykiska ohälsan hos barn på och vad ska man göra för att sina barn ska må bra?
(ps. titeln är lite clickbait, inte min specifika åsikt)
Tydligen har psykisk ohälsa ökat väldigt påtagligt i fattigare länder kopplat till internet. Det handlar alltså, som jag förstår det, om att man tidigare levde vad man själv tyckte var ett normalt liv. Idag har man en tydligare bild av hur andra lever och vet att man själv lever ”på skräpnivå” jämfört med förhållanden på andra ställen. Det skapar stress.
Pain and suffering är en del av alla människors liv, så du gör inget bättre för dina barn om du ger dem ännu mer smärta och lidande.
Hur mycket djävulskap ska de ha!?
Visa 1) medkänsla/empati och 2) visa barnen färdigheterna och förmågorna som behövs för att hantera det svåra i livet. Ge dem de mentala verktygen i verktygslådan, färdigheterna, know how.
Alla vet att 3) självförtroende och beröm kan vara bra (det är bra) men bygg barnens 4) självkänsla också.
Positiv självkänsla bygger du hos barnen genom att dag ut och dag in visa hur glad du blir att se dina barn och visa att du är intresserad av vad de har att säga och vad de upplever, att de är viktiga.
Människor som upplever att människor de möter drar ner mungiporna och tittar bort de blir osäkra och får dålig självkänsla, så gör tvärt om med dina barn! Bli glad när du ser dem och fokusera på allt viktigt de har att säga. Då lägger du grunden för en god självkänsla hos dem.
Fixerat ständigt tjat om något är dåligt, det blir ingen glad av.
Föräldrar har större möjlighet än barnen att skapa en trevlig miljö och stämning där man är glada och positiva.
Det handlar inte om att göra massa kul utan att trivas med varandra i vardagen.
Förstår jag dig rätt som att du tror att ökningen av den psykiska ohälsa beror på att föräldrar bryr sig för lite idag?
Det är mycket möjligt (stressiga livspussel osv).
Men t.ex Shrier försöker snarar visa på motsatsen, att vuxna bryr sig för mycket. (Självklart inom en grundram av kärlek). De äldre generationerna var nog betydligt, betydligt mindre intresserade av sina barns förehavande än dagens t.ex.
Jag säger inte att det ena eller andra har rätt, jag vill bara höra olika infallsvinklar.
Låter som hemskt dåligt råd. Barn som lär sig prata om känslor mår bättre/minskar risken för självmord säger forskningen. Det är därför Suicide Zero skapade kampanjen/hemsidan/boken Livsviktiga snack. https://livsviktigasnack.se/
Det verkar inte finnas någon konsensus vad jag förstår, finns många förklaringsmodeller och jag nämnde några, men skärmtid i sig, medier (framförallt sociala), minskad fysisk aktivitet, sömnbrist, övercurlande, överanalyserande, ökade prestationskrav, förändrade familj och sociala omgivningar, hormonella förändringar osv
Det är kvaliteten på uppmärksamheten som jag skrev om.
Barn blir inte hjälpta av att föräldrar ensidigt uppmärksammar bara dåligt mående, som Shrier verkar vara kritisk mot.
Jag skrev att barns självbild blir mer positiv om föräldrar (och andra) blir glada och positiva när de visar barnen uppmärksamhet.
Motsatsen är sura människor som ignorerar personen/barnet, till slut börjar den ignorerade personen/barnet tro att det är något fel på den =låg självkänsla
Kanske sprids masspsykogena sjukdomar via sociala medier?
Alex och Sigges podcast handlar t.ex. till stor del om navelskådning och att vrida på känslor och måenden. Trauma var länge ett återkommande begrepp i podden. Självklart väcks liknande tankar hos lyssnare. Ett annat exempel kanske kan vara emotrenden (emotional hardcore) som i princip verkar ha gått ut på att överdriva känslor. Jag gick själv till sjukvården för några år sedan efter att P1 sagt att män är underrepresenterade i dåligt mående och är sega på att söka vård. Hur skulle jag veta ifall jag kunde mått ännu bättre, bara det att jag var seg på att söka hjälp pga att jag är man?
En reflektion är väl att må “bra” varkar vara mångfacetterat och inte så binärt som det kan verka. För att ha kul måste man ibland ha tråkigt. Är man glad jämt blir man manisk. Man kan ju må bra genom att skratta rätt ut, bara vara harmonisk eller rent av melankolisk. Man kan ju må bra av att sörja och gråta eller av anspänning och fysisk ansträngning. Att bli glad av att uppnå ett mål beror ju mest på att man tidigare kämpat hårt. Bra kanske är att må 99% “halvdåligt” och möjligen 1% euforisk när man uppnår något eftersträvansvärt?
Kärlek, empati och trygghet är ovärderligt.
Det sagt så är det inte bara av godo att aldrig låta barnen ha motgångar, man växer i motgång…och bättre att lära sig ta en förlust när man är 5/7/9år och ta sig igenom det än crasha totalt när man kommer upp i Gymnasiet/Universitet och får sitt första underkända betyg…
Likt någon annan var inne på så har studier visat att det är direkt dåligt att låta barnen vinna när du spelar ex Monopol. Det är långt bättre de får förlora och lära sig hantera frustration/motgång på ett bra sätt då det ändå är harmlöst. Alla kommer drabbas av motgångar i livet, stora som små, och det viktigaste är hur man hanterar dem.
Har man gosa verktyg och god erfarenhet så kommer man snabbt tillbaka, men har man blivit curlad eller bara haft oturen att vara lite “för smart” så är man ovan big motgång och får vad som känns som en käftsmäll av livet.
Otroligt svår och infekterad fråga imo. Finns så många faktorer i detta.
*Äldre generationer klagar alltid på yngre.
*Hur mäts mental hälsa jämfört med förr?
*Hur påverkas t ex hormoner av allt gift vi har i vår miljö? Alla har ju t ex PFAS och plast i blodet idag.
*Uppfostran
*Internet
*Dystra framtidsutsikter
Svårt att peka ut en enskild orsak och vi påverkas alla på olika sätt. Jag själv är uppväxt på landet och har alltid fått jobba hårt som barn. Har aldrig haft några mentala problem direkt men det var inte så rolig uppväxt heller då vi sällan gjorde annat än jobbade.
Jag gissar att det inte finns några enkla svar utan många bidragande orsaker. Dels kan vi idag tidigt spegla oss i så många fler, på gott och ont, men bilden av den andra vi jämför oss med är också hårt retuscherad - både bokstavligt och bildligt. Läroplanen kritiseras av många för att kräva orealistiska saker i relation till ålder, samtidigt som barn halkar efter i grunderna som svenska tex. Pandemin gjorde också barnen mer isolerade. Sen finns det massor med barn som också bara har det rent objektivt förjävligt. Misshandel, övergrepp, mobbning, missbruk, dödsfall, osäkra uppehållstillstånd, hemlöshet, fattigdom mm. Att trivialisera det genom att påstå att kidsen mest är curlade är inget nytt men mest populistisk dynga.
Många kloka reflektioner, vill bara inflika att jag tror att 99% av alla föräldrar förespåkar kärlek, empati, förståelse osv. Sen kan man ha rätt olika syn på hur man som förälder “implementerar” det.
Jag tror också att man kan vara en jättebra (eller dålig) förälder med väldigt strikta regler eller väldigt fria tyglar.
Min erfarenhet är ändå att de flesta föräldrar försöker geniunt göra ett bra jobb, trots detta ökar psykiska ohälsan galet mycket. Har ofattbart många nära vänner, bekanta och kollegor vars barn mår psykiskt dåligt på ett eller annat sätt. Alla dessa föräldrar verkar ändå vara hyfsat vettiga. Så nånting galet är det, men osäker på vad och vad man kan göra för att förebygga mental ohälsa…
Jag tycker att Petra Krantz Lindgren ofta har väldigt mycket klokskap att dela med sig av
Jag länkar till ett av hennes senaste Facebookinlägg längre ned.
Hon är beteendevetare och arbetar med vuxna som vill utveckla sina relationer med barn – vuxna som längtar efter ömsesidig respekt och samarbete. Hon erbjuder kurser och inspirationsföreläsningar, driver en podd tror jag ”Fatta familjen” och har också skrivit en bok, Med känsla för barns självkänsla.
Länken till Facebook såg väldigt lustig ut, så jag lägger in en skärmdump av hennes inlägg
Tycker nog tyvärr att ett sånt där inlägg är rätt polariserande. Det finns väl ändå inte många föräldrar som förespråkar att barn ska utsättas för att bli “straffade, utskällda och kränkta”.
De som menar att barn mår bra av att få känna av motgångar tidigare i livet menar väl nånting helt annat?
Psykologerna säger nog som vanligt: Det måste finnas fler psykologer och de borde ha högre lön .
Skämt å sido. Anders Hansen nämnde i sin tv-serie om personlighet att föräldrarna har mycket mindre inverkan på barnens personlighet än vad de tror. Sannolikt gäller det nog också måendet både upp och ner. Det man kan göra är väl att skapa så goda förutsättningar man kan, hålla tummarna och kliva in med stöd om det behövs.
Min killgissning är att den nya “lär dig själv-” pedagogiken är en del av problemet. Tillsammans med survivor-bias i sociala medier (alla lyckas bli influencers eller kryptokungar utom jag) vilket nog gör att unga känner stor press och att allt hänger på dem. Ingen paus blir det heller när allt finns en skärm bort 24/7
Det var inte bättre när man valde samma livsbana som föräldrarna, alla tåg var bruna och man hade televinken eller Drutten och Gena att välja mellan. Men det gav kanske inte unga samma prestationsångest.
Jag önskar alla unga det stöd de behöver och ett mående de behöver för ett gott liv. Det är inte de som har orsakat sin uppväxtmiljö, men det är inte alltid föräldrarna påverkat särskilt mycket heller. Såvida det inte handlar om rena övergrepp, misär eller vanvård. Men sådant har väl alltid förekommit, så det förklarar väl inte ökningen av psykisk ohälsa?
Det blir kanske klarare hur hon menar ifall en läser fler av hennes inlägg.
Jag tror inte föräldrar straffar eller kränker sina barn av illvilja, men allt från naughty bench till obegripliga konsekvenser, som ”du bråkade påväg till förskolan imorse, då blir det ingen glass ikväll”, istället för att försöka möta barnets känslor.
Risk att jag svävar iväg Så nu blir det godnatt från mig.
.