Är det verkligen händelser i ens barndom som formar vissa delar av en?

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
1

Fråga som kom via mejlen, som jag tycker är intressant… vad tänker du?

Hej, jag har precis börjat lyssna och tycker allt är väldigt intressant och värdefullt. Själv kommer jag från (Lund) en bakgrund där ingen pratat pengar eller vågat göra något med sina pengar, så det hjälper mig mycket.

Jag lyssnade på avsnittet om att du gått i terapi och blev väldigt glad över att ni pratade så öppet. Men jag kom att tänka på en sak. Ni berättade båda att ni har svårt att njuta och svårt att känna att det räcker, och pratade om att det antagligen var något i era bakgrunder/barndomar som gjort att det blivit så.

  • Min fråga är då: det är ju inte alls ovanligt att folk säger så, att de har svårt att njuta av det man lyckas med, jag skulle nog vilja säga att majoriteten jag pratar med känner så. Är det verkligen ngt specifikt som har hänt i allas barndomar som gör det här?

Det är ju en väldigt freudiansk tanke, att saker i ens barndom påverkar en starkt, men faktum är att det finns ganska lite forskning som styrker den idén, och ni är forskningsfokuserade i det andra ni gör. Kan det inte istället vara något allmänmänskligt?

Att vi som släkte har tjänat mycket på att inte luta oss tillbaka och vara nöjda, då har vi haft mindre chans att klara oss bra. Jag undrar om det ni pratar om inte är mycket mer troligt som att det är vårt sätt att fungera på, inte enstaka händelser som påverkar oss.

Om säg 75% av befolkningen säger att de har svårt att njuta av sina framgångar och känner att de vill bygga upp säkerhet på olika sätt, är det verkligen sannolikt då att det beror på barndomshändelser? Jag chansar såklart med 75% och är inte utbildad inom området, men det hade varit väldigt intressant att höra från en beteendevetare eller nån annan typ av forskare vad det är som gör att många fungerar så?

Jag är så väldigt imponerad av ert sätt att se förbi ”vad folk brukar göra” i era ekonomiska tips, så det var intressant att höra att ni inte riktigt var likadana här. Jag personligen tror inte på den freudianska förklaringen, har också gått i terapi i olika omgångar och det har varit mycket hjälpsamt, men själv tror jag nog inte på ”barndomsspåret”.

Tack för en riktigt bra podd!

5 gillningar
2

Bra fråga! Tänker att det är evolutionärt att inte luta sig tillbaka utan att hela tiden sträva efter mer. Har inga belägg tyvärr.

2 gillningar
3

Mycket grundläggs i barndomen. “Forskningen” säger att man ärver sin sociala status. Röker dina föräldrar ökar sannolikheten att du också blir rökare. Är du uppvuxen med dåliga matvanor ökar sannolikheten att du kommer att fortsätta med det.

Att socialt utsatta har svårare för att klättra i samhället beror mindre på genetik och mer på miljö. Jag tror inte att en kortare livslängd för de som inte utbildar sig beror på genetik i första hand. Det räcker att titta på adopterade barn för att förstå att miljö och sociala sammanhang betyder mer än ursprung.

Detta är på gruppnivå. På individnivå finns det naturligtvis en stor spridning.

Jag tror nog att barndomsspåret är högst relevant.

1 gillning
4

Personligen tror jag det är något specifikt i generna som gör det där, inte specifika händelser i barndomen.

Det är ju utan tvekan en mix, men oftare och oftare hör man att vi är mer gen styrda än man tidigare anat.

Det finns kanske också bekväma sociala anledningar till att inte kvantifiera detta för mycket eller att gå ut med att generna styr mer än man tidigare gissat. Kanske inte det människor vill höra tänker jag. :grinning_face:

Är det inte nått i stil med 10% eller liknande av barnens framgångsfaktorer som man kan påverka som förälder? Resten dikteras mestadels av genetik. En podd jag lyssnade på för några år sen intervjuade en expert om detta, tror det var God Ton.

1 gillning
5
1 gillning
6

Sanningen är någonstans mellan arv och miljö. Och självklart är det olika per person. Vissa har en större mottaglighet mot trauman än andra.

Dessutom beror det också på stödet man fått i sitt liv. Har man trauman och eller skadliga beteenden från sin uppväxt är det möjligt att reparera med stöd och vård från sin omgivning. De kan också förstärkas med fel omgivning.

Men generellt har vi liknande drag bland människor och framförallt behov. Men miljön är så olika att det är svårt för forskningen att peka på en individuell faktor.

Jag tror starkt på att barndomen påverkar oss. Men hjärnan är plastisk och går att forma om under livets gång. Därför är rehabilitering viktigt för alla.

4 gillningar
7

Jag har ibland en känsla av att det finns en övertro på psykologiska förklaringar, åtminstone för problem som inte bottnar sig i stora trauman. Min erfarenhet är att ju mer man gör/utsätter sig för andra erfarenheter än den ursprungliga, desto mer kan man förändra en uppfattning. Man lär sig också mer på att närstudera situationer där något går på ett visst sätt än att hålla på och jobba med sina tankar. Säg att man har svårt med pengar, relationer eller att prata framför folk. Vad händer om man bestämmer sig för att se något sådant som ett praktiskt problem och inte ett känslomässigt?

De flesta problem är enormt mycket enklare att lösa på det praktiska planet än att förlita sig på känslomässig bearbetning. Mycket handlar om medvetenhet och att rigga situationen så att man får rätt resultat. Tänker man sig inte för är risken att man omedvetet iscensätter situationer som leder till att samma mönster upprepar sig. Agera alltså rätt så kommer känslorna att hänga med så småningom.

9 gillningar
8

Bra analys där @simino . Vissa saker som man har svårt för men som man övervinner har kort hållbarhet och måste underhållas. Vilket man kan uppfatta som orättvist.

Men vi är alla så olika att det är svårt att dra några riktiga slutsatser.

1 gillning
9

Tror absolut att förmågan att nöja sig bottnar i bakgrund till stor del,.men att det också, som tidigare nämnts, att vi har en inbyggd vilja att alltid förbättra och optimera som skiljer sig i utsträckning mellan olika individer.
Men titta på en familj som har invandrat pga dåliga förutsättningar i sitt hemland. Föräldrar i den familjen tenderar att ha väldigt olika uppskattning för vad de fått i det nya landet jämfört med de som är en eller två generationer yngre som tar välfärden för given. Dessa grupper har ju samma gener men oerhört olika perspektiv på levnadsstandard.
Strävan är väl också snarare en sök efter kicken att ha lyckats, vilket inte varar och därför ger en känslan av onöjdhet när gränsen för framgång, och därmed kicken, ständigt flyttas.

1 gillning
10

Ja, eller omformulerat; vi påverkas både av arv och vår miljö.

Vi ärver gener och epigenetisk konfiguration. Det ger oss vår kropp och vår individuella nervsystem och t o m en grundläggande personlighet.

Sedan lär vi oss av miljö och erfarenheter, hela livet
Det är aldrig för sent att omvärdera saker, utvecklas och pröva nya erfarenheter.

Men, under barndom och ungdom präglas vi starkare av våra erfarenheter.
Det vi upplever då bildar tillsammans med genetiskt arv en personlighet som det krävs väldigt mycket självvalt arbete om man ska ändra sin personlighet.

Analysförmåga, kreativitet och kanske även empati (med sig själv och andra) är egenskaper som kan hjälpa till när man som vuxen vill utvecklas i en ny riktning i livet.

Jag har i flera år praktiserat tacksamhet för att bryta mig ur negativa mönster som präglade min miljö många år, särskilt tidigt i livet.
Varje dag skriver jag ner några saker jag är tacksam för. Det är droppen som gröper ur stenen, långsamt sker en utveckling när jag gång pågång väljer att byta mind set.

Man kan utvecklas som vuxen oxå, men ibland är man lite trögare än yngre personer.

4 gillningar
11

Absolut, det är ett bra angreppssätt. Tacksamhet gör oss alla gott.

För mig har det hjälpt att vara medveten om mina beteenden och tankar. Observerar dem för att förstå vad som ligger bakom. Många beteenden och tankar är ett sätt att hantera obehagliga känslor. Och oftast blir det tvärtom, att känslan styr vårt liv mer.

När jag observerar ett beteende som försöker ta bort en känsla så väljer jag att sluta med beteendet och stanna i känslan. Och låta känslan klinga av, av sig själv. Jag visar mig att det är OK, det är ingen fara.

Ta ett hypotetiskt scenario:

  • Jag ser en fläck på min skjorta, på en fest.
  • Jag får en jobbig känsla.
  • Tanke: Hur fan ser jag ut? Ser ut som ett barn. Jag måste ta bort fläcken.
  • Beteende: Jag börjar gnugga bort fläcken för att ta bort fläcken.
  • Fläcken går inte bort, och känslan blir starkare.

Om jag stannar upp och ifrågasätter mitt beteende och tankar kanske jag förstår att den jobbiga känslan handlar om att jag är rädd för att jag ska framstå som ful för andra, eller att andra ska kommentera min fläck. Eller ännu värre skratta åt mig.

När jag sen försöker gnugga bort fläcken, så säger mitt beteende att mitt antagande, om att andra inte tycker om mig, är rätt. Får jag då inte bort fläcken så är jag oälskad. Jag har sänkt mitt värde till en fläck…

Om jag istället skiter i att ta bort fläcken. Stannar i känslan och t o m vågar gå ut till de andra, med fläcken! Så visar jag min känsla, att det behöver inte vara sant och även om det är sant, att folk skrattar åt mig, så är jag ändå älskvärd och bra ändå. Jag är mer än en fläck på en skjorta.

Jag ger min känsla, det den faktiskt önskar, att vara älskad. Av mig, genom att våga möta världen som jag är, men också genom att ge andra en chans att visa att de tycker om mig trots min fläck.

Känslan blir mindre stark nästa gång, för jag visar med mina beteenden och tankar, att jag lyssnar på min känsla och möter sanningen bakom den.

Ett dåligt exempel, but you get my point :+1:

Det intressanta är att många obehagliga känslor kommer från uppväxt, då vi inte var rustade att förstå och hantera de rätt. Vi fick dåligt stöd genom känslan. Vi lärde oss beteenden att hantera känslan (eng. coping mechanism). ”Ta bort fläcken så du är fin och passar in”. Men i vuxen ålder och på sikt gör det beteendet mer ont än gott. Då är det viktigt att vi som vuxna omformulerar vår syn på känslan. Ibland behövs stöd och terapi.

5 gillningar
12

Kan det inte vara varken gener eller hemmiljö utan snarare strukturer i det samhället man växer upp i. Det skiljer kanske mycket mellan olika platser på jorden?

1 gillning
13

Jag vet att tvilling studier är det sätt man undersöker om gener påverkar eller om det är annat i miljön.

Om det blir väldigt lika utfall oavsett miljö, tex tvillingar som växer upp i olika samhällen/ hemmiljöer, så kan man se om det är gener eller inte.

14

Jag är ett levande exempel på att “född fattig” kan skapa en udda personlighet som svär att aldrig mer bli fattig och aldrig ens tillåta sig att sänka en redan uppnådd levnadsstandard ett enda snäpp. Har inga problem att njuta av de ekonomiska framgångarna men är alltid vaksam med en plan A, B och C för att säkerställa en snabb korrigering om inte alla pusselbitar faller på plats som tänkt. Är dessutom alltid väl diversifierad och försöker se långt fram i tiden för att helst lösa problem innan de uppstår. Har flera bekanta som blir överraskade när deras ekonomi havererar, ett haveri som jag kunnat se på 5 mils avstånd men om jag försöker varna dem blir de bara förbannade, goda vänner men med en omvänd ekonomisk logik.

3 gillningar
15

Har du inte tänkt på hur olika generationer beter sig olika. Vad beror det på om inte deras uppväxt? Föreställ dig tex de som var födda 1900-1930 typ. När de blev gamla var de generellt extremt snåla och sparsamma trots att de hade det väldigt gott ställt. Nu när vi har 40-50-talister som pensionärer är det all in på livets goda under ålderns höst. Hur kan det komma sig att olika generationer beter sig så olika? Det kan ju knappast vara genetiken förändras fullständigt frön en generation till en annan.

Med det sagt tycker ändå inte man ska lägga för stor vikt vid uppväxt. Jag märker själv hur mina liknar mig väldigt mycket trots att de har en helt annan uppväxt än jag hade. Tror att vi generellt lägger för lite vikt vid genetiken och för stor vikt vid miljö/uppväxt.

16

Om vi pratar om förhållandet till pengar så är det enligt min bild starkt kopplat till barndomen. Det betyder inte nödvändigtvis hur mycket/lite pengar man själv haft utan mer vilken typ av miljö man är uppvuxen i.

Min sambo är uppvuxen i östblocket och hon har svårt att unna sig saker. Hon har svårt att gå ut och köpa en massa dyra saker och känna att ”det här är normalt” eller ”det här förtjänar jag”. Vid några tillfällen tidigare har hon gått ut för att ”öva sig på att spendera pengar”. Det är alltså den här ”efter-processen” som det i praktiken handlar om.

Själv är jag uppvuxen i en övre medelklassmiljö i Sverige, dock utan att själv ha den ”föreskrivna” ekonomiska nivån hemma. Det var ibland jobbigt där och då men jag har inte alls det läge som min sambo har. Det är inte så att jag går in i en butik och känner ”Kan jag verkligen köpa den här?” eller ”Är inte den här för fin för mig?”.

Hemma var det mycket prat om pengar eller rättare sagt avsaknaden av pengar. Enligt mammas bild var alla andra ”jätterika” och vi själva ”jättefattiga”. En dag kom min lillebror hem från skolan och sa ”För att vara fattiga barn tycker jag att vi har det ganska bra”.

En sak jag fått med mig från barndomen kopplat till pengar är ett mått av okänslighet kopplad till ekonomisk fattigdom. Där och då var mitt absoluta mål att ta mig långt bort från den där ekonomiskt sketna verkligheten. Det har jag lyckats med och med rätt god marginal. Iom att jag gjort det är min min ”medkänsla” med personer som ”sitter och gnäller” inte särskilt stor. Har man fattat olika korkade beslut som lett till att man har ”kroniskt ont om pengar”, då får man skylla sig själv.

Även som t.ex. relativt nyanländ invandrare bör det i min värld vara en självklarhet att ha en ”plan för personlig framgång”. Att sitta och vänta på möjligheter som ska ”dyka upp” eller göra sig beroende av idealister som vill ”hjälpa flyktingar” framstår inte som något anständigt sätt att ta sig an verkligheten. Sedan kan ju ambitionsnivån i ”den stora planen” ligga på olika nivåer. För någon kanske målet är ett jobb som undersköterska eller att starta en pizzeria. Det är i min värld helt och hållet hedervärda ambitioner.

En annan sak jag fått med mig från barndomen är att det är ok att prata om pengar. Jag har t.ex. rätt god insyn i mina föräldrars ekonomi och livsstil och har inga problem med att ge dem olika råd.

Det här med att prata om pengar uppfattar jag som en tydlig skiljelinje mellan medel- och överklassen. Samma sak gäller idén om att det skulle ligga ett värde i att ”göra något” med sina pengar.

Under min uppväxt träffade jag på en del överklassmänniskor. De var inte den dominerande gruppen på något sätt men de dök upp lite här och där. Den miljö jag växte upp i var ändå ”tillräckligt fin” för att någon riktigt förmögen person t.ex. skulle låta sitt barn åka med på samma sommarläger som jag.

En utmärkande grej för överklassen är i min värld att pengar är något man inte pratar om. Pengar är något som bara finns där och som man tar för givna. Man åker på riktigt dyra semestrar eller äter på fina restauranger. Vad det sedan kostar pratar man inte om. Det är ofint att göra det. Jag menar nu även inom den egna familjen.

För överklassen är pengar ett självändamål. Man behöver ha mycket pengar för att befästa sin klasstillhörighet. Poängen med pengarna är att de bara ska finnas där, inte gå åt till att realisera olika projekt.

3 gillningar
17

Jag tror att det vi upplever och går igenom som barn i hög grad påverkar oss som vuxna. Både på gott och ont. Min bas var till en början trygg och lugn, men efter 9-10 årsåldern så staplade sig jobbiga upplevelser och perioder på varandra och höll i sig i 7-8 år.

Tror det definitivt är en orsak till mitt lite inbyggda katastroftänk, som jag är medveten om och har lärt mig hantera med åren. Men vet också att vi alla är olika, vissa borstar av sig vissa upplevelser utan att de påverkas alls, medan andra berörs djupt och bär med delar av det genom hela livet.

Jag har börjat klura lite mer kring vad jag själv kan göra för att förstå mig själv bättre och utvecklas långsiktigt. En av sakerna på min vill göra lista i sommar är att lyssna igenom boken The Deepest Well, av Nadine Burke Harris, som nämnts som en viktig bok av flera jag följer på Youtube. När jag lyssnat igenom den så återkommer jag. Den finns på Spotify att lyssna på, så är gratis. Den är inte utgiven på svenska än, men tror den är på gång på finska.

https://open.spotify.com/album/7hj5XUVBJfQDQY4aaxi0hO?si=BI0BFgaISt6lf7JO0nNkVA
Länk till boken.

2 gillningar
18

Ja, men det har också lett till en övertro på social ingenjörskonst.

Jag har t.ex en kusin med Downs syndrom. Downs syndrom innebär att intelligensen hamnar på lägre nivåer än normalt. För min kusin så är det svårt att tala eller att över huvud taget kommunicera.

Det gör det väldigt svårt att excellera socioekonomiskt oavsett vad föräldrarna eller skolan skapar för social miljö. Detsamma gäller flera andra grupper i samhället, som inte lider av downs - men som har andra ärftliga nedsättningar i sin förmåga.

Jag tycker det var en bra och viktig invändning som gjordes i mailet i ts. Utan hänsyn till våra naturliga egenskaper så finns det inga gränser för vilka förhoppningar vi fantiserar ihop - vilket leder till större besvikelser när vi tillslut tvingas inse faktum.

19

Vad har Downs syndrom med frågan att göra? Om frågan nu plötsligt ska handla om hinder mot klassresor så skulle jag säga att tillhöra vissa etniska grupper är ett totalt hinder mot klassresa. Exakt vilka dessa grupper är varierar mellan olika samhällen. Frågan i tråden handlade dock om genetiskt arv vs miljö i barndomen.

20

Ett exempel där man inte kan gå emot sin natur. Ett arv går inte att läka, för det är ingen skada. Inget trauma.

Om jag minns rätt så berättar Jan väldigt öppet om att traumat efter hans döda far skulle ha skapat ett omättligt bekräftelsebehov som han fyller genom att arbeta hårt och mycket.

Samtidigt beskriver han fadern som väldigt hårt arbetande. Kanske är Jans beteende ett naturligt resultat av en personlighet som han har ärvt - inte av ett barndomstrauma? Då kan han gå i terapi i all evighet. Personligheten kommer att vara ungefär vad den är.

Det finns kanske inget trauma (mental skada) som kan läkas. Det är bara att acceptera vem man är och lära sig leva med det.

Det finns ju ett ärftligt personlighetsdrag som heter conscientiousness i The Big 5 personality model.