Jag uppdaterade här om dagen mitt trogna om än aldrig helt pricksäkra excelblad i vilket jag sköter min budget och reflekterade över att min sparkvot, efter både rätt digra löneökningar men också sänkta utgifter (har bedrivit ett tvåfrontskrig à privatekonomins vägnar som ni märker), nu överstiger 50% av disposable income - det vill säga inkomst efter skatt() men inte andra utgifter.
Jag har inga drömmar om FIRE, och är faktiskt något av en motståndare till det, så att fortsätta lägga pengarna på hög är uteslutet. Med det sagt så är inte målet att varje krona ska flyga bort den 25e varje månad heller.
Det är riktigt motvilligt att spara en sån här stor del pengar, egentligen lever jag fattigare än när jag studera i mångt och mycket (men inte allt, tex bostad och transport och “vardagslyx”). Men det enda jag kan tänka mig spendera stora pengar på är egentligen en ny bostad om några år, och då är de extra sparade pengarna bara något som kanske sänker LTV (lånets storlek i förhållande till bostadens värde) - och egentligen inget krav för att jag ska kunna köpa den bostaden jag vill ha då om något år.
Som ni ser, väldigt svårt att motivera denna sparkvot. Hur sätter man sparmål, när man egentligen inte måste spara till något men också inte heller vill spara? Diffus fråga jag vet, men en bättre formulering är kanske - hur känner jag mig nöjd över de hutlösa mängder pengar som skickas iväg till ISK osv?
Nemen skämt åsido. Det är inte svårt att spendara pengar om man vill. Det svåra är att veta vad du vill spendera på?
Vad vill du göra? Hur vill du att livet ska kännas?
Det luriga nu är att du faktiskt spenderar på att köpa värdepapper. Så du spenderar uppenbarligen mer på något än du vill spendera på det (värdepapper).
Det lutar väl åt familjebildning de närmsta åren, och du har rätt att det säkert kan ses som ett mål med sparandet. Men många verkar klara av att ha familj med mycket osäkrare ekonomi än jag har.
Jag känner igen mig lite i det du skriver. Jag behöver inte heller spara så mycket som jag gör men det är kanske okej att se det som en fas? Jag tror inte att jag kommer fortsätta så här i decennier och sen dö med massa pengar på kontot. Jag tror att någon sorts inspiration kommer uppstå förr eller senare och då är jag nog glad att mitt nuvarande jag passade på att spara mycket när det ändå inte kändes så svårt.
Tycker du att det är fult att ha mycket pengar eller vad är egentligen problemet? Jag har nog aldrig hört talas om någon som tycker att det är jobbigt att kunna spara mycket pengar.
Skaffa fler intressen. Åk på mer semestrar. Arbeta mindre eller arbeta på andra saker som är roliga och givande men kanske inte betalar så bra (välgörenhet t.ex.). Eller helt enkelt donera pengarna. Skaffa barn. Skaffa dyr flickvän.
Om du är ung, spara tills du behöver pengarna. Den bästa medicinen för en god nattsömn är en rejäl kassa och speciellt när du har de största utgifterna framför dig
”I brist på annat just nu” så är det väl ett bra alternativ att spara mycket? Tids nog dyker det upp något som du då vill/kan lägga mer pengar på. (Familj, bostad, resor, saker, ny intressn osv)
Om man kan så är det ju GULD att kunna spara så mycket det bara går när man är ung. . så hårt det bara går…
Om +25år kanske du HELT ändrat åsikt om FIRE
Livet kan ha vänt helt och hus o familj kommer ha STOR nytta av den pengahögen du sparade ihop som ung . .
Ångrar hårt att jag inte sparade mer som ung…o nu +50får spara som en galning för att nå målen man för sent insåg att man har…
Måste det finnas ett sparmål?
Du vet ju uppenbarligen att det kommer att komma kostnader (bostad och familj) och att du sparar/periodiserar inför det.
Jag har inget sparmål. Jag sparar för att jag inte har något bättre att spendera pengarna på och jag vet att jag säkert kommer vilja spendera pengar framöver, tex den årliga resan med sonen, byta bil när nuvarande ger upp mm. Mitt sparmål var att ha råd att gå i pension vid 55 och det lyckades jag med ekonomiskt (men jag var inte mentalt redo att sluta jobba). Så nu är det mer en sparsamhet i vardagen där jag har en medveten konsumtion - inga onödigheter men heller inte allt för spartanskt.
Så tillbaka till grundfrågan: behöver pengarna ha ett specifikt syfte för att det ska kännas vettigt/motiverat? Eller kan det räcka med att det är en “frihetspott” som ger dig valmöjligheter framöver. Att byta bostad, att sluta jobba, att bryta upp en relation eller vad det nu kan vara?
Låter som att du kommer att ha massor med utgifter framöver, lägg på hög tills dess så har du till barn och familj.
Vet inte hur mycket pengar du har men det går att lägga otroligt mycket pengar på boende och bil mm.
Var ledig från jobbet och res dit du vill.
Kan också spara mycket och det känns lite skumt. Jag lyckas inte utnyttja livet till fullo (har både en del tid extra och en del pengar över just nu).
Familj vore fint och meningsfullt.
Eller investera i ett specifikt välgörenhetsprojekt. Omstämdigheterna kan ändras och då kanske man inte kan spara så mmycket. Sannolikt ser det bra ut ekonomiskt med åren… mem jag kan känna viss stress över att inte “njuta” tillräckligt.
) men inte andra utgifter.
Oavsett vad samhällets normer och konsumtionshets vill få oss att tro.