Om fondägandet i Sverige

Hälften av den vuxna befolkningen äger fonder. Räknar vi med pensionen, så är det nästan 100% av befolkningen. Medianvärdet är ca 55 000 kr och medelvärdet är ca 243 000 kr. Skillnaden mellan män och kvinnor är ganska små och utbildning har ett starkt samband med fondägande.

I veckans avsnitt intervjuar vi professor Daniel Waldenström som förra året skrev en rapport “Fondägandets struktur i Sverige: En empirisk undersökning” för Fondbolagens förening förra året. Daniel som har doktorerat både i nationalekonomi och ekonomihistoria ger en jättefin överblick både över fondsparandets historia, slutsatserna som han kom fram i rapporten men han kastar även ljus på saker som vi kanske inte tänker (eller uppskattar tillräckligt) såsom att vi har ett ambitiöst välfärdssystem.

Vi pratar om att vi har ett ganska lågt sparande, men att det många gånger kompenseras av att vi just har t.ex. ett ambitiöst välfärdssystem som man i vissa fall kan motsvara ett sparande på flera tusen om vi hade haft ett annat system. Jag arbetade ett par år i en friskola som hade både grundskola och förskola och jag kommer ihåg att bidraget per elev låg mellan 70.000 och 120.000 kr per år. Det är ju något som vi föräldrar i Sverige inte behöver betala. Samma sak om man tittar på sjukvård eller liknande.

Jag vet att många i communityn gillar att jämföra sig själva och nedanstående bild är en av få med konkreta siffror som är relativt aktuella. Som vanligt gäller att medianen är mer relevant än medlet eftersom det senare kan dras upp för alla av några få jätterika individer. Om du har mer än mediansiffran, så ligger du i den övre halvan av befolkningen.

Man kan förhålla sig till dessa siffror på olika sätt. För någon är de jättehöga, men för någon annan kan de också vara lägre än vad man hade gissat. Det är lätt att alltid tro att alla andra är så ”rattade” och har väldigt mycket mer pengar än en själv. Min upplevelse är att det sällan är så.

Vidare pratar vi även lite om hans artikel på economistas om att ägt boende är – utifrån ett samhällsperspektiv – en bra investering som minskar klyftorna. Vi kommer även in lite på det med skatter och några av de utmaningar som vi har i samhället idag. Tillsammans med lite historisk tillbakablick kring allemansfonder, pensionssystemets tillkomst och annat så hoppas vi att du gillar veckans avsnitt. 🙂❤️

Tack för denna veckan!
Jan och Caroline

Sammanfattning av vår AI-bot

Nedanstående sammanfattning är gjord av vår AI-assistent (som vi självklart läst genom) 🙂

Reklam för vår Patreon-community | Tack för ditt stöd 🙏

Det är tack vare sponsringen och stödet som vi får via Patreon som vi kan driva RikaTillsammans. För det här är vi väldigt tacksamma. Det är inget som vi tar för givet. Stort tack till dig som stödjer oss. 🙏

Men! Vi vill självklart även ge något tillbaka. Därför får du som blir en del av vår Patreon-communty bland annat följande:

• Reklamfri podcast + forum - det minsta vi kan ge dig är att du får tillgång till podcast- och video-avsnitten samt forumet utan reklam.
• Extra-material - redan idag finns det över 300 inlägg och ca 40 extraavsnitt i FikaTillsammans-podden som är exklusiva för dig på Patreon. Det är allt från inspirationsföreläsningar, bonusmaterial, intervjuer, analyser av investeringar och mycket annat.
• Prioriterade svar på kommentarer - jag har ingen möjlighet att personligen svara på alla kommentarer och trådar på Youtube, Facebook, Instagram, bloggen, forumet - men här på Patreon, som t.ex. i "Ställ en fråga du har funderat på"-tråden svarar jag på alla kommentarer.
• Förslag på spekulationer till Lekhinken - på Patreon unnar vi oss att från tid till annan komma med tips på "teckna-sälja"-spekulationer vid börsintroduktioner, alternativa investeringar (t.ex. vin) och annat som kan vara intressant jämte ens bassparande i en indexfond / fondrobot.

Du kan läsa mer och själv välja vilken nivå du vill stödja oss på:

Tack till dig som sponsrar eller överväger att sponsra oss via Patreon. Det gör det möjligt för oss att driva RikaTillsammans. 🙏

Transkribering av hela intervjun

Nedan följer en transkribering som vi gjort med hjälp av en AI-assistent. Det innebär att den kan innehålla fel eller helt stämma överens med vad som sades. 🙂

Jan: Välkommen till avsnitt 321. I dagens avsnitt har vi en intervju med Daniel Waldenström, en professor, nationalekonom och ekonomihistoriker. Han är författare till rapporten ”Fondägandets struktur i Sverige: En empirisk undersökning” som publicerades i samarbete med Fondbolagens förening 2022. Många svenska myndigheter och föreningar publicerar fantastiska rapporter, men ibland känns det som om de är svåra att hitta. Så jag bläddrade igenom några av dem och hittade denna.

Jag läste den från början till slut och blev glatt överraskad över att se hur framgångsrik Sverige har varit inom sparande. Daniel också påpekade att man inte pratar tillräckligt om fondrevolutionen och demokratiseringen av tillgången till kapitalmarknaden, något som inte är vanligt i många andra länder.

På 70-talet var sparandet i fonder nästan obefintligt, det fanns knappt några fonder. Som vi brukar nämna, Jack Bogle introducerade den första indexfonden på 70-talet i USA. Men på relativt kort tid har fondsparande fått stor spridning i Sverige. Ungefär hälften av Sveriges befolkning äger och har direkt investeringar i fonder. Om vi inkluderar premiepensionen, som infördes på 90-talet, har nästan 100 % av befolkningen ägande i fonder.

Caroline: Ja, det gäller i princip alla som arbetar och betalar skatt.

Jan: Det som jag också tycker är intressant är att det finns så mycket statistik i den här rapporten. Vi kan se att det medianvärde som hushåll i Sverige har är 55 000 kronor. Det är vad det mittersta hushållet har i sparande med direkt ägande i fonder. Däremot är det genomsnittliga värdet 243 000 kronor, så det kan variera mycket från person till person. Men det är ändå bra att ha som jämförelsepunkt. Dessutom har de brutit ner siffrorna efter åldersgrupper och kön. En rolig observation var att medianförmögenheten för kvinnor är högre än medianförmögenheten för män, vilket jag inte hade förväntat mig.

Caroline: Så det är inte den typen av berättelse som vi vanligtvis hör. Vanligtvis antar man att kvinnor har mindre sparande och fonder än män. Så det är inte hela sanningen.

Jan: Nej, och skillnaden är inte jättestor beroende på vilken aspekt man tittar på. Daniel har också brutit ner det efter inkomstnivå, och naturligtvis har de med högre inkomster större möjligheter att spara. Men återigen är skillnaderna inte så enorma. Så vi behöver inte ta upp alla dessa poäng.

Jan: Vi diskuterade också varför Tyskland, som är det rikaste landet i Europa. Det var mycket intressant, och Daniel belyste många sådana aspekter som vi inte tänker på. Man kan ha åsikter om att sparandet är lågt, men man måste också ta hänsyn till att vi bor i ett rikt land med ett omfattande välfärdssystem. Vi får återigen en del av våra sparade pengar tillbaka från samhället genom skatter och sociala förmåner. Jag tyckte det var ett mycket spännande avsnitt. Stort tack till Daniel som deltog, och jag ser fram emot att läsa kommentarerna. Nu över till Daniel.

Välkommen Daniel Waldenström

Varmt välkommen, Daniel Waldenström! Du är nationalekonom, ekonomihistoriker och professor. Du disputerade 2003 i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och sedan igen 2009 i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Samt har du undervisat vid UCLA i Los Angeles och har varit verksam vid Handelshögskolan i Stockholm, Uppsala universitet och Paris School of Economics.

Idag är du professor i nationalekonomi och programchef för forskningsprogrammet ”Skatter och samhälle” vid Institutet för Näringslivsforskning i Stockholm. Din forskning omfattar ämnen som ekonomisk ojämlikhet, skatter, finanspolitik och ekonomisk historia. Varmt välkommen!

Daniel: Tack så mycket!

Jan: Är det något du vill lägga till?

Daniel: Du nämnde i stort sett hela mitt CV där. Jag har ett stort intresse för historia, ekonomi och politik. 🙂

Jan: Vad ledde dig till att doktorera, och dessutom göra det två gånger? Det är ganska ovanligt.

Daniel: Jo, det är verkligen en reflektion av mina många intressen och balansen mellan att vara bred och djup inom forskning. Forskarvärlden kräver vanligtvis djup kunskap inom ett snävt ämnesområde. Man ska bli en expert inom en specifik nisch.

Jag har alltid varit mer åt det breda hållet, ibland kanske lite för bred för mitt eget bästa. Jag har avlagt en doktorsexamen i ekonomisk historia vid Lunds universitet, där min avhandling handlade om historiska trender i inkomstfördelningen och förmögenhetsutveckling i Sverige och andra länder.

Samt har jag också forskat inom nationalekonomi och finansiella ämnen. Senare har jag fokuserat mer på välfärdsfrågor, finanspolitik och liknande. Balansen mellan bredd och djup är svår att upprätthålla.

Jan: Vilket område tycker du är mest givande?

Daniel: Just nu tycker jag att finanspolitik och ekonomisk politik är mest spännande. Det handlar om att förbättra samhället och inte bara om att fördela kakan, utan också om att öka kakan i storlek. Det innebär att vi måste etablera grundläggande förutsättningar för tillväxt och att politiken aktivt bör medverka i att skapa dessa förutsättningar, så att marknaden kan generera den tillväxt som krävs för vårt välfärdssystem.

Jan: Vi skulle egentligen diskutera fondägandets struktur i Sverige, men nu blir jag nyfiken. Media tenderar ofta att måla upp en bild av att saker går dåligt och att vi är på väg mot fördärvet. Förr var allt bättre, säger de. Vad är din syn på den svenska ekonomin och systemet? Från min perspektiv verkar det ganska bra, men jag är inte säker.

Caroline: Ibland lever vi i vår egen lilla bubbla.

Sverige: ett fattigt land som blev rikt

Daniel: På pappret är det uppenbart att Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi lever i ett samhälle som är rikare än någonsin tidigare. Det gäller inte bara landet som helhet utan även de allra flesta medborgare. Reallönerna, det vill säga löner efter inflation, har ökat med ungefär 2 % per år i 25 år i sträck. Det innebär att de flesta har fått en reell löneökning på minst 2 %. Det är bara det senaste året, på grund av inflationschocken och andra faktorer, som vi inte har hunnit med i samma takt. Men i stort sett har vi haft det mycket bättre.

Vi har haft möjlighet att unna oss utlandsresor och vi har ett ambitiöst socialt skyddsnät som tar hand om dem som hamnar i svårigheter, förlorar sina jobb eller blir sjuka. Vi spenderar cirka 1000 miljarder kronor på välfärdstjänster som omfattar vård, skola, omsorg och ännu mer om vi inkluderar äldreomsorg och liknande. Marknadsekonomin har levererat i hög grad. Men vi kan fortfarande förbättra oss eftersom vi strävar efter att göra våra liv ännu bättre, hjälpa andra och hantera klimatförändringarna. Det kräver ytterligare ansträngningar för att öka vår ekonomi och inkomstnivå för att uppnå våra mål. I grunden är det en rik värld, faktiskt rikare än någonsin tidigare, och det är värt att påpeka.

Jan: Jag håller med. När vi tänker på ekonomisk historia inser vi ofta inte vilken otrolig utvecklingsresa Sverige har genomgått. För bara drygt hundra år sedan betraktades Sverige som litet och relativt fattigt. Ibland användes till och med termen ”lort-Sverige”.

Caroline: Ja, vi var väl ganska fattiga för typ 100 år sedan?

Daniel: Helt rätt. Sverige var verkligen ett fattigt och perifert land. Industrialiseringen kom sent till Sverige, och det dröjde länge innan den tog fart. På 1930-talet reste en känd journalist vid namn Lubbe Nordström runt i det fattiga Sverige och dokumenterade dess förhållanden. Det är intressant att jämföra fattigdomen då med dagens situation.

För 80 eller 90 år sedan hade vi stampade jordgolv, stora familjer bodde i små stugor, och få hade möjlighet till högre utbildning. Undernäring var också vanligt. För ungefär 150 år sedan emigrerade en fjärdedel av Sveriges befolkning på grund av missväxt och svåra levnadsvillkor. Men sedan dess har vi genomgått en imponerande utveckling.

Det finns flera faktorer som har bidragit till detta, och de är intressanta att studera eftersom de kan användas som lärdomar för att hjälpa fattiga länder idag att göra en liknande resa. Det handlar om utbildningsreformer, skapande av politisk stabilitet, investeringar i infrastruktur och äganderätt som ger människor en del i den ekonomiska tillväxten.

Vi kan se exempel på länder under den socialistiska eran på 1900-talet som misslyckades med att implementera dessa faktorer, vilket ledde till ekonomisk kollaps. Så vi har verkligen gått från fattigdom till välstånd, och dessa erfarenheter är fortfarande relevanta idag. Vi vet mer om vad som krävs för att gå från fattigdom till rikedom än vi gjorde för några årtionden sedan. Det är stora och viktiga frågor.

Caroline: Jag undrar om du kan tänka dig att det som vi gör idag i Sverige kommer att ha en inverkan på framtiden, och om du kan se vart vi är på väg politiskt och ekonomiskt sett. Har du några tankar om det?

Daniel: Prognoser är inte alltid ekonomernas starkaste sida, även om det är viktigt att skilja mellan kort- och långsiktiga prognoser. Det är naturligtvis en utmaning.

Stagnation i stora delar av västeuropa

Det finns dock några varningsflaggor. Vi ser en stagnation i Sveriges ekonomi och även i stora delar av Västeuropa. Trots att vi har en rik grundsituation och är ekonomiskt välbärgade, så växer vi inte som tidigare. Vår välfärd hotas delvis av befolkningens åldrande och bristande modernisering av vissa system och infrastruktur.

Det är oroande när beslutsfattare lockas till kortsiktiga politiska beslut, som vi såg under valrörelsen med överbudspolitik som syftar till att vinna röster här och nu istället för att adressera långsiktiga utmaningar. Det finns risker att Sverige hamnar ännu längre efter om vi inte prioriterar viktiga frågor och tar itu med dem. Det kan leda till försämrad vårdkvalitet med längre köer och brist på investeringar i teknik och utbildning. Vi bör inte vara nöjda, utan sträva efter att göra det ännu bättre.

Caroline: Jag har faktiskt känt liknande. Jag läser dagstidningar och ser ofta dramatik, men det är tydligt att vissa system i Sverige är eftersatta och lider av brist på resurser, som exempelvis järnvägen och vårdsystemet. När du nämner det blir det ännu mer påtagligt. Som historiker inser du säkert hur tufft det var förr.

Daniel: Media har en tendens att framhäva negativa aspekter och konflikter. Men det är viktigt att komma ihåg att vi har tillgång till mycket resurser. I höstens budget kan det komma ytterligare 40 miljarder kronor i satsningar, och detta måste sättas i relation till de nästan 2 400 miljarder som samlas in varje år av staten, kommuner och regioner. Vi har betydande resurser i vårt politiska system, men det handlar om att göra rätt prioriteringar och eventuellt omfördela resurser från vissa områden till andra som är mer angelägna.

Omprioriteringar är politiskt svåra, eftersom det inte är populärt att minska finansieringen för vissa grupper eller områden. Att höja skatterna ytterligare är inte heller en enkel lösning, då det kan avskräcka entreprenörer och yrkesarbetande från att arbeta hårdare och unga människor från att investera i sin utbildning. Det finns en gräns för hur mycket skatt vi kan ta ut utan att det påverkar incitamenten att arbeta och investera.

Jan: Det är fascinerande. Jag tror vi kan utforska det mer i ett annat avsnitt, men jag vill ta ett litet historiskt avstamp. Du bistod Fondbolagens förening med en rapport förra året som heter ”Fondägandets struktur i Sverige: En empirisk undersökning”. Som en självutnämnd nörd inom detta ämne, har det varit svårt att hitta aktuella siffror om hur den genomsnittlige svensken ser ut när det kommer till förmögenhet. Jag skulle vilja lyfta några höjdpunkter och ställa några frågor baserat på den rapporten.

Låt oss ta avstamp i historien. Du nämnde i rapporten att innan 1970-talet var ägandet av fonder i Sverige nästan obefintligt. Du nämnde också att det fanns två stora reformer som verkligen förändrade landskapet: den första var på 1980-talet och den andra var premiepensionen som infördes på 1990-talet. Kan du beskriva den resa som Sverige gjorde från att ha nästan ingen fondägande till att nästan 100 % av befolkningen äger fonder?

Fondägande: en demokratisering marknadsekonomin

Daniel: Absolut, gärna. Den frågan om fondägande är något som de flesta av oss har hört talas om, men det har inte alltid varit lika framträdande som aktieägande i medierna och samhällsdebatten.

När jag grävde djupare i ämnet och studerade det historiskt insåg jag hur viktig och banbrytande denna utveckling faktiskt är. Fondägande representerar en demokratisering av marknadsekonomins mest gynnsamma aspekter: den långsiktiga avkastningen och möjligheten att diversifiera risk genom att investera i olika tillgångar. Det är en fantastisk innovation som låter människor dela på fördelarna med långsiktig ekonomisk tillväxt och samtidigt minimera risken att förlora allt genom att sprida sina investeringar.

Denna utveckling är inget som har uppstått ur tomma intet. När vi analyserar den här framgångssagan, så ser vi att den har en rik historia. På 1970-talet ägde i stort sett ingen fonder i Sverige. Det fanns helt enkelt inga sådana investeringsmöjligheter tillgängliga för allmänheten. Under slutet av 1970-talet började dock fondmarknaden att utvecklas, även om den fortfarande var ganska begränsad.

Fram till idag har fonder blivit en stor del av svenska människors sparande, både genom direkt ägande av fonder som man kan köpa på olika sätt och genom olika former av pensionssparande som inkluderar fonder. Premiepensionen är en stor del av detta och tillsammans utgör dessa pensionsfonder ungefär hälften av alla våra finansiella tillgångar.

Det är fascinerande hur osynlig fondindustrin ofta är i den allmänna diskussionen, trots sin enorma betydelse. Denna utveckling beror på både finansiella innovationer, såsom skapandet av nya fondprodukter på 1980-talet av nytänkande finansiella aktörer som ville locka investerare till börsen, och politiska beslut, både i USA och Sverige. Båda länderna har varit ledande när det gäller att reformera och främja fondsparande genom skattemässiga incitament.

I Sverige infördes begreppet ”Allemansfonder” och ”Allemanssparande” under 1980-talet, vilket kraftigt ökade intresset för och investeringarna i fonder under 1980- och 1990-talet. Därefter har utvecklingen fortsatt och Sverige har behållit sin position som en av de länder med högst fondägande per capita internationellt sett.

Jan: Jag ska vara ärlig, det är inte mitt starkaste område. Men det var ungefär så här, när man införde de så kallade Allemansfonder, var det ett sätt för företagen att öka sitt kapital eller göra mer kapital tillgängligt på Sveriges kapitalmarknad. Samtidigt sänkte politikerna skatten ganska drastiskt för dessa allesammansfonder.

Om jag minns rätt, tror jag att jag läste i din rapport att om någon inte hade några ränteavdrag, så kunde de betala mellan 50 och 80 % i skatt på finansiella inkomster. Det är mycket, och det här förändrades drastiskt. De här frågorna blev väldigt populära. Är det en rättvis beskrivning?

Allemansfonderna ett sätt att hjälpa företag och folket

Daniel: I grunden insåg man att vi behövde locka till oss sparande för att förbättra investeringsmöjligheterna inom näringslivet. På 1980-talet var man orolig för att hushållens konsumtion ökade för mycket, och man ville främja sparandet. Det fanns till och med obligatoriskt sparande i vissa sammanhang.

Skatteincitamenten för sparande handlade om att få människor att investera sina intjänade inkomster istället för att konsumera dem. Det höga skattetrycket på finansiella inkomster, som du nämner, hade att göra med att innan 1991 samlade vi alla inkomster i en total summa som beskattades med en progressiv skattesats.

Om du hade en relativt hög inkomst, kunde varje extra intjänad krona, oavsett om det var ränteintäkter, avkastning eller vinster från investeringar, beskattas mycket högt. Vid början av 1980-talet låg den direkta inkomstskatten över 80 %, och det var innan man tog hänsyn till arbetsgivaravgifterna. Det innebar extremt höga skatter.

Politikerna var tvungna att till och med införa något som kallades ”marginalskattespärren” för att begränsa skatten till 85 %, även om den faktiska marginalskatten ibland översteg 90 %. Politikerna insåg att det inte fungerade och att det blev absurt. Så från och med 1991, med den nya skattereformen, separerades kapitalinvesteringar och kapitalinkomster från arbetsinkomster.

Jan: På 1980-talet ansågs det att man spenderade för mycket. Hur ser det ut idag? Ibland verkar det som om vi inte uppmuntrar sparande särskilt mycket. Å andra sidan har vi ISK, vilket är ett av de bästa verktygen i världen för sparande. Jag undrar ibland vad samhället tänker, med tanke på detta breda perspektiv.

Daniel: Det är faktiskt en ganska komplex fråga. Efter 1990-talskrisen, som var den största krisen i det moderna Sverige och omformade hela vår ekonomi och självbild, insåg vi att vi behövde förändra saker. På 1980-talet hade vi börjat avreglera, inklusive avreglering av kreditmarknaden. Tidigare hade Riksbanken reglerat hur stora lån bankerna fick ge och de fick inte låna fritt eller erbjuda räntor fritt. Det var stark reglering och mycket av deras kapital skulle investeras i statslån. Dessa regler ändrades, vilket gjorde det enklare att låna och investera. Problemet var att skattesystemet inte ändrades samtidigt.

Kopplingen mellan skatter, arbetsinkomster och kapitalinkomster gjorde ränteavdraget mycket värdefullt. Om du hade en hög marginalskatt, kunde ränteavdraget ge dig över 100 % i skatteåterbäring på räntekostnader, vilket innebar att du kunde få betalt för att låna.

Det ledde till en konsumtionsboom som framför allt gick till fastighetssektorn, och politikerna ville bromsa det. Detta ledde sedan till krisen. Efter krisen och de reformer som genomfördes för finansiell stabilitet, som oberoende centralbank och avregleringar, har vi i Sverige en större respekt för spontaniteten i aktörers beteenden. Är sparandet för högt eller för lågt? Det beror på hur människor agerar.

Från fattigdom till ett institutionellt sparande

Det finns inte längre så mycket pekpinnar eller en stark önskan att detaljstyra. Vi har också inbyggt institutionellt sparande, som bostäder och pensioner, vilket ofta glöms bort. En stor del av våra inkomster och tillväxt kommer från våra bostäder. Vi återinvesterar en del av avkastningen i fastighetssektorn genom att bygga upp kapital och renovera våra hus. Dessutom lägger vi en del av våra inkomster i pensionssparande. Arbetsgivarna betalar ofta in till tjänstepensioner istället för att ge ut pengarna som lön.

Så idag har vi inbyggt institutionellt sparande som pågår innan vi får lönen i handen. Det är något som många glömmer. Vi har också andra sparverktyg som ISK, som har haft en stor inverkan, även om skattefördelarna har varit en viktig faktor. Men min poäng är att det inte finns någon klar rätt eller fel nivå för sparande. Istället finns det en större respekt för att människor agerar utifrån de priser och möjligheter som finns för sparande och investering.

Jan: Jag tycker att det är superintressant. Men jag tror att många som är i min ålder, födda 1981 som jag, inte har riktigt fått en klar bild av hur det såg ut förr i tiden. Man är väldigt centrerad kring den tidsperiod som man själv har upplevt och gräver sällan djupare i historien. Det är först när man pratar med äldre personer, särskilt äldre herrar, som gärna förklarar hur det egentligen var förr. Jag tänker tillbaka på min tid när vi hade 17 % i ränta. Nu klagar ungdomar på att räntan är 4 %, och jag fastnar i det perspektivet. Man kan inte enkelt ta bort räntan ur sitt historiska sammanhang. På 1970-talet hade vi stora reallöneökningar och hög inflation, och allt är kopplat på något sätt, tänker jag.

Caroline: Kan jag fråga hur människor faktiskt sparade innan de allmänna fonderna infördes? Vad gjorde folk med sina pengar då?

Daniel: Sparandet var generellt sett lägre i historien.

För hundra år sedan hade vi knappt något sparande alls eftersom vi helt enkelt var för fattiga. Vi levde i princip från hand till mun. Det innebar att väldigt få kunde bygga upp ett kapital. Människor tjänade lite, hade låg utbildning och liknande. Så i takt med att våra inkomster ökade kunde vi börja spara.

Om vi tittar på efterkrigstiden ser vi att ägande av egna hem ökade markant, och det har varit en viktig del av sparandet under den perioden. Både egnahem och bostadsrätter började bli populära, även om ägande i bostadssektorn i Sverige var relativt lågt.

Idag äger 65 % av hushållen sin bostad, medan det i Finland är 75 % och i Norge 80 %. Jag tycker att det är något värt att diskutera mer. Om vi tittar på hur folk sparade i banker, så var sparbankerna en viktig institution för att hjälpa folk bygga upp sina sparande. Det hade också att göra med folkrörelsernas engagemang för ekonomisk skötsamhet.

Det fanns även en tid då obligationer var vanliga, särskilt premieobligationer. Många minns att det var vanligt att delta i premieobligationslotterier och hoppades på en vinst. Premieobligationer har haft stor betydelse för småsparare i Sverige. Aktier har däremot varit ganska exklusiva och inte så vanliga bland allmänheten.

Ägt boende: bra investering som minskar klyftorna

Jan: Jag minns att du skrev en artikel ”Ägt boende: bra investering som minskar klyftorna” på Economistas-bloggen, om bostäder som investering och hur de minskar den ekonomiska ojämlikheten. Du jämförde även med Tyskland, som också har lågt ägande av egna hem. Kan du ge oss en sammanfattning av ditt perspektiv på detta?

Daniel: Absolut. Många gånger när man pratar om sparande och investeringar glömmer man bort bostaden som en form av sparande. Bostaden är faktiskt en av de mest betydande investeringarna som människor gör i sina liv. Om man tittar på ekonomisk ojämlikhet och tillgången till kapital, har bostäder en viktig roll. I Sverige, och även i Tyskland, har vi relativt lågt ägande av egna hem i jämförelse med andra länder som Norge och USA.

Ändå är bostadsmarknaden en viktig faktor för att minska ekonomisk ojämlikhet. Bostadsmarknaden har utvecklats olika i olika länder, och Sverige har en relativt väl fungerande bostadsmarknad som bidrar till att skapa en stabil grund för sparande och tillgång till kapital för många människor. Detta är något som kan vara värt att tänka på när vi diskuterar ekonomisk ojämlikhet och sparande.

Bostad är den största tillgången för de flesta hushåll, och det är viktigt att komma ihåg att ägande inte är det bästa alternativet för alla. Det finns unga studenter och andra som kanske inte har etablerat sig på arbetsmarknaden eller vet var de vill bo, och för äldre människor kan det vara mer bekvämt att hyra och slippa ansvara för underhåll och skötsel av en fastighet. Många hyresvärdar är duktiga på att ta hand om fastigheterna.

För de som äger sin bostad, oavsett om det är ett primärt boende eller en fritidsbostad, innebär ägandet ofta att man investerar mer i och tar bättre hand om fastigheten. Det finns forskning som tyder på att hyrda bostäder generellt sett slits mer än ägda bostäder, vilket kan innebära en större kapitalförstöring. Historiskt sett har bostadsägande varit en lönsam investering, inte bara i Sverige utan också i västvärlden i stort. Det har gett en avkastning som har varit nästan lika hög som genomsnittet på aktiemarknaden, men med lägre risk. Prisfluktuationerna på bostadsmarknaden är betydligt mindre än på aktiemarknaden.

Bostadsägande har också en påverkan på förmögenhetsfördelningen i ett samhälle. Länder där många äger sina bostäder har generellt sett lägre förmögenhetsskillnader. Ett exempel är Tyskland, där många bor i hyrda bostäder och trots att det är ett av Europas rikaste länder så har undersökningar visat att den fattigaste medelklassen finns där. Det beror till stor del på att människor inte äger sina bostäder.

Så när vi diskuterar politik och samhällsstrukturer är det viktigt att tänka på vilken typ av bostadssituation vi vill premiera och hur det kan påverka ekonomisk ojämlikhet och förmögenhetsfördelning i ett samhälle.

Jan: Men deltar man inte på något sätt i finansmarknaden när man äger sin bostad? Plötsligt har man en tillgång som ofta är belånad. Det ger en viss hävstångseffekt, eller hur? De flesta har en långsiktig horisont när det kommer till bostadsmarknaden, vilket ofta jämförs med att investera på finansmarknaden under en längre tid. Dessutom har man relativt låga transaktionskostnader och möjlighet till belåning. Kan man tänka så?

Daniel: Ja, det är en tanke som kan vara relevant. Det är klart att detta reflekterar en historisk situation där vi har upplevt kraftiga prisökningar på bostadsmarknaden, vilket har skapat utrymme för att belåna bostaden och använda kapitalet till andra investeringar. Ibland kan det handla om att finansiera bilköp genom att belåna bostaden istället för att ta ett billån. Men visst, det är sant att banken inte alltid vet vad du tänker göra med de lånade pengarna. Du kan säga att du funderar på en köksrenovering och sedan investera i aktier.

Jan: Jag tror dock att det är ganska ovanligt. Jag tänkte inte riktigt i de banorna. Min tanke var snarare att om man äger sin bostad har man en tillgång, medan om man bor i en hyreslägenhet så har man oftast endast en månatlig kostnad. Förstår du vad jag menar?

Daniel: Det beror på hur man ser det. Om vi föreställer oss två helt identiska hus och säger att båda har ett nettovärde på 100 000 kronor. Då kan man säga att den som bor i hyreslägenheten har 100 000 kronor på banken, medan den som äger sitt hus har ett hus värt 4 miljoner kronor med en skuld på 3,9 miljoner kronor. Så ägaren har i princip 100 000 kronor i eget kapital. Jag förstår vad du menar, men innebär det verkligen någon större hävstångseffekt att äga sitt boende bara för att man har 100 000 kronor, oavsett hur de är investerade? Jag ser inte att det ger särskilt mycket extra säkerhet för aktieinvesteringar.

Jan: Vi kan ta en paus här. Ibland kan jag ha otur när jag tänker, men om vi återgår till rapporten. Från ditt perspektiv, vilka var de viktigaste slutsatserna? Eller var det något som överraskade dig?

Daniel: En viktig slutsats är att vi kan se hur premiepensionssystemet har påverkat och skapat en bred ägandebas för fonder. Det är förståeligt på många sätt, med tanke på att det berör inte bara tjänstepensioner eller aktivt fondinvesterande. Alla som har en lön kommer att ha en andel i premiepensionen, och detta har verkligen demokratiserat ägarfrågan och gett fonder en betydande roll. Jag tycker det var intressant att observera hur denna ökning i fondägande sedan 70-talet och tidigt 80-tal har fått en kraftig ytterligare boost genom premiepensionen.

En annan överraskande aspekt av rapporten, när vi tittade på data om både fonder och aktier, var att skillnaderna mellan könen inte var så stora som förväntat. Tidigare forskning har ofta fokuserat på könsskillnader och hur olika könen hanterar riskfyllda investeringar. En vanlig uppfattning är att män är mer benägna att ta högre risker än kvinnor. Det är en komplex diskussion och kan vara kontextberoende. I alla fall, jag fann det intressant att, åtminstone i den mån vi kunde mäta det i olika typer av fonder och aktier, skillnaderna mellan kvinnor och mäns ägande inte var så betydande. Det fanns vissa små skillnader, men det var något som jag fann lite överraskande.

Kvinnor har högre medianvärde än män

Jan: Jag har tagit några anteckningar när jag läste rapporten. Jag märkte att ägandet mellan kvinnor och män var nästan identiskt, med 46 % för kvinnor och 44 % för män.

Dessutom var skillnaderna i genomsnittlig ägande relativt små, med ca 260 000 kronor för män jämfört med ca 230 000 kronor för män. Jag tyckte också att det var intressant att medianvärdet faktiskt var högre för kvinnor, där kvinnor hade 58 000 kronor jämfört med männens 51 000 kronor.

Caroline: Det är intressant eftersom vi ofta hör olika åsikter om sparande och ägande när det gäller kvinnor och män.

Jan: Vad tänker du om dessa skillnader mellan kvinnor och män? Du har ju ägnat några kapitel åt det i rapporten.

Daniel: Det är sant, och ni har rätt i att det är intressant att titta på fakta. En viktig aspekt att komma ihåg är att fondägande bara utgör en del av den totala portföljen. Det finns några faktorer att beakta. För det första delar många ägande med sina partner i hushållet, och det kan göra att ägandet nästan automatiskt delas jämnt mellan könen. Det gäller särskilt ägande av bostadsrätter och en del av sparandet. Så, även om inkomstskillnaderna mellan könen kan vara stora, kan ägandet vara mer jämlikt inom hushållet, vilket minskar skillnaderna.

En annan viktig faktor är pensionssparandet, särskilt det som är kopplat till de allmänna pensionssystemen, som den offentliga inkomstpensionen. I dessa system finns inget individuellt ägande eller konton med pengar, utan det handlar om dragningsrätter i ett större pensionsystem. Här blir skillnaderna mellan könen större, eftersom det beror på antalet år man har arbetat och ens lönenivå.

Det har diskuterats att kvinnor som har varit hemmafruar och inte tjänat in pension har en nackdel här, eftersom de har färre dragningsrätter och därmed mindre pension att förvänta sig. Så de största skillnaderna mellan könen återfinns ofta i det bredare pensionsparandet snarare än i direkt ägande av fonder och premiepensionen.

Jan: Det blir så av strukturella skäl.

Daniel: Men när vi pratar om att rätta till dessa ojämlikheter, då kommer det upp olika åsikter om hur man bör gå tillväga. Jag tycker att en intressant aspekt av att jämna ut pensionsinkomster mellan könen och inom det omonterade pensionssystemet, som den offentliga inkomstpensionen, är liknande det som diskuterades i en ESO-rapport (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) för 6-7 år sedan. De föreslog att man bör dela lika mellan pensionspoäng i hushållet. Anledningen är att i familjer försöker man oftast göra det bästa av vardagen. Det kan vara så att när man har barn, väljer vissa att den ena föräldern stannar hemma mer med barnen av olika skäl.

Om det är vad de föredrar eller av andra orsaker, kan diskuteras. Ska man då straffas med lägre lön och en sämre pension? Det blir en dubbel bestraffning, vilket känns orättvist, eftersom man har gjort överenskommelser i hushållet om hur man fördelar arbetsuppgifterna för att få vardagen att fungera. Ska dessa överenskommelser leda till olika pensionsutfall?

Jag anser att en enkel lösning är att dela lika alla pensionspoäng som samlas in, vilket skulle bidra till att lösa problemen som hemmafruar eller hemmamän kan ställas inför när det gäller pension. Det finns naturligtvis andra aspekter och komplexiteter att ta hänsyn till.

Caroline: Jag förstår inte heller hur man ska kunna hålla reda på det om man är gift. Men om man skiljer sig, då måste man ju komma överens om hur man delar upp det, och det kan bli komplicerat. Det skulle nog bli bäst att ha en 50/50-delning som standard om man inte kommer överens om något annat.

Daniel: Att helt enkelt summera och dela pensionspoäng inom ett registrerat par eller förhållande skulle vara en enkel åtgärd. Det finns inga tekniska hinder för det. Det är en viktig diskussion, men intressant.

Hög andel fondägande i Sverige

Jan: Jag funderar på detta också när vi tittar på historiken för fondägande. Det har ökat från nästan noll på 80-talet, men sedan har det planat ut både i USA och Sverige runt 47-50 %. Bara ungefär hälften av befolkningen äger dessa fonder. Har du någon teori om varför? Varför når vi inte över den 47-50 % att varannan svensk äger fonder?

Daniel: En del av förklaringen tror jag är att vissa helt enkelt inte har mycket sparande överlag. Åldersmässigt ser vi att unga människor inte har mycket sparande, vilket är förståeligt eftersom de kanske inte har haft tillräckligt med tid att bygga upp sparandet. Det finns också en del människor som helt enkelt inte har något intresse av att spara.

De vill leva i nuet och spendera, och det är deras preferens. En del kanske har för mycket pengar på sina lönekonton och andra bankkonton och inte tar sig tid att investera dem i fondsparande. Ibland kan höga avgifter för fondsparande vara avskräckande. Jag har faktiskt förvånats över de höga förvaltningsavgifterna för fonder. Så det kan vara en av anledningarna till att folk avvaktar. Det finns troligen olika förklaringar, och jag kan inte ge en exakt förklaring, men detta är mina spekulativa tankar.

Jan: En spekulation som jag har, även om den är helt ovetenskaplig, är att det verkar finnas många människor som sparar för lite och kanske borde spara mer. SVEA ekonomi säger att 27 % av den svenska befolkningen inte kan hantera en oväntad utgift på exempelvis 5 000 kronor, så tycker jag att det är en indikation på att en betydande del av befolkningen sparar för lite. Jag brukar skämtsamt säga att jag sparar för mycket, till exempel min mamma, som är 70 år och fortfarande sparar 4 000 kronor varje månad. Vad är din känsla kring detta? Känner du att det finns en obalans? Jag förstår att vi inte har någon konkret data på det.

Daniel: Det är viktigt att vi diskuterar och reflekterar över dessa stora och viktiga frågor. Som jag tidigare nämnde, har vi fått en ökad respekt för hur individer och företag agerar, och det finns färre pekpinnar från samhället. Det beror på att människor är olika, även om vi alla ibland fattar felaktiga beslut. Vissa forskare pekar även på djupliggande psykologiska faktorer som påverkar våra beslut. Så det handlar om att respektera människors frihet att fatta sina egna beslut.

När det gäller exempel som din mamma, så håller jag med om att långsiktigt sparande när man närmar sig pensionen inte alltid är motiverat. Aktiefonder kan ge bra avkastning på lång sikt men kan vara volatila på kort sikt. Samtidigt kan det finnas starka personliga motiv för att spara och ge något till sina barn, vilket gör sparandet meningsfullt och genomtänkt.

Men självklart är det också viktigt att ha en buffert och planera för framtiden. Under pandemin såg vi exempel på småföretagare och kulturarbetare som inte hade byggt upp en ekonomisk buffert i sina verksamheter. Istället fakturerade de högre priser för att öka sina nuvarande inkomster istället för att spara för framtiden.

När det sedan gick dåligt hade de ingen ekonomisk säkerhet att falla tillbaka på. Så att ha en buffert är viktigt, och det kan uppmuntras genom information och kampanjer eller till och med lagstadgade krav, som Anne Wibble föreslog med att ha en och en halv årslön sparad på banken. Det är dock viktigt att notera att i Sverige har vi en hög skattesats som finansierar en del av våra gemensamma utgifter, som sjukvård, utbildning och omsorg, vilket minskar behovet av att bygga upp stora privata sparande.

Så, sammanfattningsvis, det finns olika aspekter att beakta när det gäller sparande och ekonomisk trygghet, och det är en komplex fråga som beror på individuella preferenser och samhällsstrukturer.

Sparande över livsscykeln

Jan: Vi har en tolvåring som ibland använder TikTok och hon frågade mig, ”Pappa, behöver jag en collegefond?” Då fick jag möjligheten att förklara att i Sverige behöver vi inte en särskild fond för college eftersom det finansieras genom samhället, och jag kunde prata om skatter och liknande. I rapporten nämnde du också något om ägande av fonder över livscykeln.

Jag tänkte på hur det verkar följa ett ganska klassiskt mönster, där vi har lite sparande när vi är unga vuxna och sedan successivt bygger upp vårt sparande, både genom att äga bostäder och investera i fonder, fram till ungefär pensioneringen. Sedan börjar vi konsumera vårt sparande efter pensioneringen. Var det något som särskilt fångade din uppmärksamhet i detta?

Daniel: Jag märkte faktiskt samma sak som du, Jan. Mönstret ser ut som man förväntar sig. När man är ung vuxen har man inte mycket sparande, och sedan bygger man långsamt upp sitt eget sparande, både i boende och i fonder, fram till pensioneringen. Sedan börjar man använda sina besparingar efter pensioneringen.

Det var fascinerande att dessa mönster är så tydliga och överensstämmer med vad vi skulle förvänta oss teoretiskt, även om det finns variation i nivåerna. En intressant fråga är varför de äldsta människorna fortfarande har så mycket pengar på sina bankkonton. En stiliserad modell skulle säga att de inte borde ha några pengar kvar om de planerar att dö med noll kvar på kontot.

Jan: Som om de föds med noll och dör med noll.

Daniel: Precis, en enkel modell skulle säga att det inte finns något arv att lämna till barnen eftersom folk inte vet exakt när de kommer att dö, så de kan inte planera att ha noll kvar precis vid dödsögonblicket. Om de råkar dö några år tidigare har de fortfarande pengar kvar, och då går det till barnen. Men det finns naturligtvis andra motiv, som vi har diskuterat. Jag tyckte ändå att det var förvånansvärt få avvikelser eller anomalier i åldersprofilen.

Caroline: Men hur ser det ut om man föds med en förmögenhet i familjen och växer upp med den förmögenheten? Påverkar det mönstret när man dör? Kan det vara som att man konsumerar dubbelt om man får en annan typ av utbildning? Förstår du vad jag menar?

Jan: Finns det något sådant som generationsförmögenheter? Det nämndes kanske inte så mycket i rapporten, men har du några tankar om det?

Daniel: Det är en enormt komplex fråga när det gäller förmögenhet, särskilt med tanke på familjeföretag. Generellt sett när det handlar om barn och deras förmögenhet, beror det nästan alltid på gåvor och överföringar snarare än generationsskiften. Nästan som ett tidigt arv. Det är klart att det finns stora variationer när man tittar på förmögenhetsskillnader bland barn. De flesta barnen har inga egna tillgångar, medan några har fått gåvor från sina mor- och farföräldrar eller föräldrar. När det gäller de allra rikaste personerna kan de stå inför frågan om hur de ska hantera sin förmögenhet gentemot sina barn.

Ska de låta sina barn tjäna sitt eget levebröd och bygga sin egen förmögenhet för att lära dem arbetsmoral och ansträngning? Eller ska de inte ge sina barn något alls, i linje med principer som Andrew Carnegie, en amerikansk miljardär för hundra år sedan, eller Warren Buffett, en miljardär i dag, som har sagt att de inte tänker ge sina barn några stora förmögenheter? Men det finns bevis på att det finns barn inom dessa grupper av förmögna som faktiskt har fått betydande gåvor. Vad som är rätt eller fel är subjektivt och kan variera även inom dessa grupper av välbeställda.

Jan: En sak jag också funderade över var att du i rapporten redovisar både medelsiffror och snittsiffror. Ofta får man bara höra snittsiffrorna och det kan ge en missvisande bild. Till exempel, i snitt är svenskar i åldersgruppen 50 till 64 värda 277 000 kronor, medan de som är 65 år eller äldre har ett snittsiffra på 449 000 kronor. Men när man tittar på medianvärdet är det betydligt lägre, kanske runt 50 000 kronor. Vad bör man tänka på när man jämför dessa olika sätt att presentera data?

Förmögenhetsstatistik i Sverige

Daniel: Snitt och median är två mycket viktiga statistiska mått. Snittet är helt enkelt summan av alla förmögenheter delat på antalet personer med förmögenheter. Problemet med att enbart använda snittet är att om det finns några få personer med mycket stora förmögenheter kommer de att skruva upp snittet och ge en felaktig bild av genomsnittssvenskens ekonomi.

Medianen, å andra sidan, representerar den mittenvärde där den personen har lika många med högre förmögenheter som med lägre förmögenheter. Medianen ger en bättre bild av hur majoriteten av befolkningen faktiskt har det ekonomiskt. Därför föredrar jag i denna rapport att titta på medianvärden, eftersom de ger en mer representativ bild av förmögenhetsfördelningen.

Jan: Men det som verkligen sticker ut för mig här är att snittvärdena är 6-7 gånger högre än medianvärdena. Det får mig att tänka att alla andra är mycket rikare än mig. Ibland träffar jag människor som säger: ”Jag har bara sparar 100 000 kronor, jag borde verkligen spara mer. Jag är 40 år och jag borde vara mer ekonomiskt stabil.” Men om man tittar på medianvärdet i Sverige så har man faktiskt hälften av den summan och snittet ger en felaktig jämförelse. Jag tror att vi jämför oss fel och det är något som jag ofta tänker när jag diskuterar med andra människor om detta ämne.

Daniel: Ja, det är verkligen ett tvåsidigt mynt. Å ena sidan, jag ser det även med mina barn, hur de ibland diskuterar sport och fotboll och pratar om hur mycket superkändisar tjänar, fantasibelopp. De säger: ”Jag ska bli influencer eller något liknande.” Ibland ser vi att vissa influencers tjänar mycket lite medan några få tjänar enorma summor. Det är ett exempel där medianvärdet är noll medan genomsnittet kan vara mycket högre. Samtidigt kan dessa referenspunkter med rika människor inspirera och fungera som en väckarklocka. De kan få oss att sikta högre och spara mer. Men jag vill också påpeka att Sverige redan har kommit ganska långt när det gäller välstånd.

Även om du bara har några tusen kronor på banken eller som förmögenhet och är skuldfri, har du ändå mer förmögenhet än de fattigaste tre miljarderna på jorden. Det är något att tänka på. Vi har också tillgång till välfärdstjänster, som vård, skola och omsorg, som SCB har räknat ut är värda tusentals kronor per person varje månad för låginkomsttagare.

Så vi behöver inte spara lika mycket som i andra länder. Även om vi inte ska sluta spara helt, kan vi bygga upp sparande för att skapa resiliens mot oväntade händelser och ge oss möjligheten att våga göra saker i livet. Det finns ingen rätt eller fel i detta, men det finns definitivt för- och nackdelar med jämförelser.

Sparande i förhållande till utbildningsnivå

Jan: Jag vill ta upp två sista områden innan vi avslutar. Det första är utbildningsnivåer och det andra är vårt aktuella ekonomiska klimat. Jag tänker att vi tidigare pratade om bostäder och hur de utgör en stor del av hushållens förmögenhet, medan det finansiella sparandet utgör en mindre del. Jag har ibland känt att när folk diskuterar sparande och risker, så verkar det som om det finansiella sparandet får en liten roll. Det kan kännas som att man knyter en liten fjäder till en stor ankarvikt i sin ekonomi.

Hur tänker du om den här fördelningen mellan bankkonton, fonder och bostäder?

Daniel: Det är en bra fråga. Jag tycker generellt sett att vi tar för lite risk i vårt sparande. Som du sa, om du äger ditt boende har du redan en stor, lågriskig tillgång, och om du dessutom har en utbildning, som är en annan typ av tillgång, har du vanligtvis en stabil inkomst. En bra övergripande strategi för portföljallokering skulle vara att ta mer risk i det finansiella sparandet, särskilt om du har utrymme för det. Jag skulle rekommendera att överväga aktiefonder som ett första steg för att balansera din riskprofil. Sedan kan du fundera över vilken typ av aktiefond, globalt eller nationellt, stora eller små bolag, som passar dig bäst. Det är viktigt att komma ihåg att sparande har både kortsiktiga och långsiktiga mål, och en sund balans mellan risk och stabilitet kan vara avgörande för att nå dem.

Jan: Det är något du och din kollega Paolo Sodini brukar påminna om, och det är att vi har humankapitalet. Ibland glömmer vi bort detta när vi pratar om förmögenhet.

Daniel: Ja, precis. Det är en viktig påminnelse. Utbildningsnivån har en koppling till fondsparandet, eftersom högre utbildning oftast innebär högre inkomster och mer resurser att spara. Jag hade förväntat mig större skillnader mellan utbildningsnivåerna, men det verkar som att även personer med lägre utbildning deltar i fondsparandet på olika sätt. Fondsparande är tillgängligt och relativt enkelt att förstå, vilket gör att det inte finns så stora skillnader som jag hade trott.

Oro för det nya premiepensionssystemet

Jan: Jag håller med. Det är verkligen en positiv överraskning. Sverige får ett bra betyg i detta avseende. Finns det några frågor som vi borde ha ställt, men som vi har missat?

Daniel: Det finns många intressanta frågor som jag skulle kunna nämna. En viktig fråga är skatter, som vi inte har diskuterat mycket här. Vi har nyligen träffat företrädare från fondbranschen, och även om det inte direkt gäller privatpersoner, så handlar det om förvaltningen av premiepensionssystemet. Det pågår en upphandling där svenska fondbolag är missnöjda med kraven och formulären som måste uppfyllas.

Det finns en oro för att en stor andel utländska storbanker kan ta över premiepensionssystemet om svenska fondbolag inte klarar de ambitiösa kriterierna. Det är en aktuell fråga som kan påverka många. Det är en stor fråga som vi inte har gått in på, och det är något som vi skulle kunna diskutera i framtiden.

Jan: Skulle du kunna ge oss en kort sneak peek om skatt? Vi vet att vi kommer att ta upp detta ämne igen i framtida avsnitt om du är med på det.

Daniel: Absolut, vi kan lämna det som en cliffhanger. Jag kan säga att skatter är en komplex fråga. Fondbeskattningen har förändrats under 2010-talet, och vi har nu ett annat system än tidigare. Jag har tidigare uttryckt oro över att ISK-beskattningen är olika jämfört med beskattningen av andra kapitalinkomster. Det finns också frågor om aktivt ägande vs. passivt ägande och beskattningen av dessa. Så skatter kommer definitivt att vara ett ämne att diskutera framöver.

Jan: Är det en diskussion som pågår? Jag har inte hört mycket om det nyligen.

Daniel: Diskussionen om skatter är pågående, men den har varit tyst i politiska debatter på senare tid. ISK-frågan diskuterades mer under valrörelsen, men den politiska debatten har rört sig i andra riktningar. Skattefrågor är komplexa och kräver tid för att utredas ordentligt.

Jan: Jag förstår, och det med skattefrihet upp till en viss nivå är kanske ett typiskt valfläsk.

Daniel: Ja, det är en vanlig politisk taktik, men den kan öka komplexiteten och minska översynen i skattesystemet, vilket inte alltid är bra. Det är viktigt att överväga konsekvenserna av sådana regler. Vi måste också vara medvetna om att skattefrågor kan påverkas av externa faktorer, som räntenivåer, och det kan få människor att ändra sitt sparande. Detta är ämnen som kommer att behöva diskuteras framöver.

Jan: Jag tror att det kan vara på väg att hända, särskilt när nya statslåneräntor fastställs i november. Vi kommer att hålla ögonen öppna för den utvecklingen.

Daniel: Det stämmer, du har en poäng där. Vi reagerar på prisförändringar och anpassar vår elförbrukning när elpriserna går upp. Det är naturligt att våra sparbeslut påverkas av vad som genererar bäst avkastning. Det är en rimlig reaktion.

Jan: Den här frågan är verkligen aktuell och viktig. Många företagare ställs inför valet mellan olika sparalternativ, som kapitalförsäkring och aktiedepå. Reglerna skiljer sig åt, och människor försöker optimera sina beslut. Jag värdesätter ibland enkelhet och önskar att det inte var så komplicerat.

Daniel, ett stort tack till dig! Tiden flög iväg, och vi har nästan varit igång i en och en halv timme. Tack för att du delade med dig av din historiska kunskap.

Caroline: Det var verkligen intressant.

Jan: Jag har alltid uppskattat historia, och tack för ditt arbete med rapporter och artiklar på Ekonomistas. Jag vet att du även medverkar i media och skriver artiklar. Så stort tack till dig.

Caroline: Tack så mycket!

Jan och Caroline Bolmeson

10 september, 2023

Den här artikeln publicerades söndagen 10 september klockan 16:53 av Jan Bolmeson i kategorin(erna): RikaTillsammans-podden.

Ansvarsbegränsning: Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Samtliga analyser och all annan information som tillhandahålls lämnas uteslutande i informationssyfte, för allmän spridning, och ska under inga förhållanden användas eller betraktas som rådgivning, uppmaning eller rekommendation för att köpa eller sälja aktier eller andra finansiella instrument. För undvikande av tvivel noteras att Lag (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter eller annan liknande lagstiftning alltså inte äger tillämpning på information på RikaTillsammans.

Åsikter och analyser som presenteras är personliga och informationen ska inte ensamt utgöra underlag för investeringsbeslut. Du bör inhämta råd från andra rådgivare och basera dina investeringsbeslut utifrån egen erfarenhet, vi rekommenderar dessa. RikaTillsammans frånsäger sig därmed ansvar för eventuell förlust eller skada av vad slag det må vara som grundar sig på användandet av analyser, dokument och övrig information som härrör från RikaTillsammans. Läs mer i de fullständiga villkoren.