Wow! Det var nog den mesta överförenkling jag sett här på forumet på länge 
Alltså det är avsnitt som jag inte ens lyssnar på för jag inser att ämnet inte intresserar mig. Men då brukar jag inte heller gå in i tråden och komma med kritik för att jag lyssnat på något som inte passade mig.
PS: En del FOMO är helt enkelt MO för det är de facto så att man antingen missar det eller tar tillvara på det. Reality rules 
Jag lyssnade under dagens morgonpromenad i beckmörker. Som jag nämnt förr är kontrasten mot index, staplar, diagram och analys det som är den stora vinsten här. Jag är intresserad av er resa kring livsval och insikter och att det sker inför öppen ridå. Jag vet inte om det ger mig så mycket mer än bekräftelse kring vad jag själv tänkt och tänker, men det går hand i hand med att jag jobbar med saker som livets mening, rätt och fel och döden-döden-döden. Jag reflekterar s a s detta dagligen på betald arbetstid. Döden blir f ö mycket mer närvarande när man går in i ett kylrum där det ligger kistor och man känner igen doften. Det är omöjligt att inte inse att en dag är det ens egen tur…
Jag ser också trådens reflektioner och det visar på behovet av den här mixen mellan ekonomihantering och livsinsikter. @Ola_Morin säger mer om sig iom sin avstängning av podden än andra som lyssnat klart och skriver långa inlägg. Vad var det Lundell sa? “En inställd spelning är också en spelning.”
/en som snart är halvvägs genom tredje “tjugan”.
Håller med. Personligen avstår jag från avsnitten med mycket mjuka värden men vet andra som tycker att de är de absolut bästa, så nog bra att Jan och Caroline diversifierar podden på det sätt de gör, utan att sväva ut för långt åt alla håll och kanter.
Lyssnade allt för länge på detta avsnitt då jag trodde ni skulle byta ämne till mer fakta om fonder eller liknande.
Vill jag höra på andra ämnen utanför ekonomi så har jag andra poddar till det.
Nä pengarna tillbaks! juste det är ju gratis 
Jaja ser ut som vissa gillar avsnittet hoppas på nästa blir bättre ha de!
Så brukar jag göra, men vissa saker ser jag som viktiga att påpeka och då gör jag det oavsett om jag tycker om avsnittet som sådant eller inte.
Vi är alla olika, men för mig ger det enbart negativa effekter med tankar som “om jag inte gör det här inom x år så kommer jag aldrig kunna göra det”. Grattis till er som det ger mervärde. Jag ser precis på det som med religion, grattis till alla som är religiösa då det ger er ett lyckligare liv även om jag inte kan ta till mig det.
Kan bara tala för mig själv här, men för mig är det så (och de personer jag iaktagit i min omgivning) att dessa känslouttryck för småsaker kommer oftast när man har det lite tufft. Jag har full respekt för att det kan vara olika för olika personer, men jag kan bara dela med mig av mina egna erfarenheter.
Men jag har gett det här ett antal försök nu så jag kommer helt sonika ignorera de mjuka avsnitten framöver och låta er som faktiskt har nytta av dem avnjuta dem istället.
”Nära livet-döden-skiljelinjen, gränsen mellan liv och död som suddas ut.” Tack för de orden, @carolinebolmeson och @tankespjarn! Ni berikar min vokabulär kring upplevelsen av förundran. Det är ju en känsla som det forskats åtskilligt om de senaste 20 åren, med otroligt spännande resultat i form av välbefinnande, hälsa, altruism, helhetstänk, närvaro, tidsuppfattning etc. Kort sagt, mycket av det som vi förknippar med ett rikt/rikare liv.
Jag associerar också där med att man rörs till tårar av ”småsaker” med att man mår dåligt, är trött eller stressad så helt ensam är du inte om den iakttagelsen. Sett det hos såväl mig själv som närstående.
Håller även med dig om det där med FOMO, igenkänningsfaktor i alla fall i det här hushållet. Jag och frugan höll på att halvt stressa ihjäl oss med allt vi skulle göra innan vi fick barn för annars skulle det vara ”för sent”. På ett sätt är det förstås för sent att göra mycket, i alla fall på samma sätt, när man fått barn men för oss blev det för mycket stress.
Därmed inte sagt att det inte kan vara annorlunda för andra förstås.
Vad var det som var viktigt att påpeka? Vad var det som du tyckte var så roligt med svaren?
Det känns mest som att du försöker förminska de som uppskattade det, eller lärde sig något av det, men jag kanske helt missförstått ditt inlägg?
Men så är det ju med tid som går. Den kommer faktiskt inte tillbaka. Har ingenting med religion att göra.
Man behöver inte utnyttja tidsfönstret men det är viktigt att veta att man har ett val att utnyttja det eller inte. Alltså inte sitta sen och gråta över spilld mjölk.
Jag är tacksam för det
Jag har inte läst boken men känner att den nog har ett bra budskap. Vi i den rika världen har råd att unna oss inåtvända tankar om vårt eget välbefinnande och betala en terapeut för att nå ytterligare en bit längre än vad utbildningen, familjen, huset, bilen, karriären och pengarna har tagit oss. Jag personligen blir lite mätt och trött på hela den cirkusen. Men vi är alla olika.
Jag tror att många (inte alla) skulle komma ur den loopen genom att sluta älta och grubbla och istället utgå ifrån var de står idag och se rationellt framåt. Inte på vad du bör göra imorgon utan på vad du vill göra. Alla måsten finns i ditt huvud och det är där som förändringen måste ske. Med fokus framåt, inte bakåt.
Två bra frågor att ställa sig.
Vad kan hända? Oftast blir en förändring något som inte får en större inpakt än att det går att hantera.
Vad gör det om 100 år? Det du gör idag kommer att helt sakna betydelse om 100 år. Ingen kommer att bry sig överhuvudtaget. Man kan då fundera över hur svårt det ska behöva vara.
Det där med att ha en relation till sin egen död tillhör ålderdomens “charm”. När man är 20 ska man inte grubbla över döden eller ens planera för den. När man blir äldre kommer insikten till dig av sig själv.
Ännu ett superintressant och givande avsnitt. Som alltid! Jag gillar balansen mellan rena ekonomiavsnitt och dessa djupare och givande avsnitten som får en att fundera på de viktiga frågorna.
@janbolmeson saknar ett tillägg till din lista med hus, bil, status, titel, jobb. Nämligen vacker fru. Lägg till det så är listan komplett.
@tankespjarn tack för all din inspiration och tankar, du är alltid givande att lyssna på.
Ser fram emot fler avsnitt i samma anda under nästa år.
Tack för din heads-up, Jan. Nu har jag lyssnat på hela avsnittet och känner att detta var ett avsnitt som inte gav mig något värde alls. Jag antar att det beror på att jag inte är mottaglig för dessa typer av abstrakta diskussioner då jag hela tiden väntade på konkreta exempel som jag som lyssnare kunde ta till mig. Eftersom jag är relativt ny på forumet har jag nu lärt mig att era poddavsnitt kan handla om allt möjligt och kommer framöver att hoppa över de avsnitt som inleds med en sådan introduktion.
Detta var också väldigt distraherande för mig och jag är övertygad om att budskapen hade nått fram minst lika bra utan dessa svordomar.
Tyckte det är ett intressant avsnitt. Känner mig dock smått utskälld efter att det skriks svordomar och överlag är en ganska arg ton emellanåt från gästen. Lyssnade på podden, kanske blir en mindre arg upplevelse att titta på inspelningen när ansiktsuttryck och reaktioner syns på ett annat sätt.
Tycker det här 5-årsfönstret som nämns är oerhört vettigt. Kanske skulle se det som ett ettårsfönster till och med.
Har själv erfarenhet av plötslig och svår sjukdom hos äldre familjemedlemmar som omöjliggjorde gemensamma resor.
Om jag kunde göra om så hade jag bjudit på dyra resor varje år innan det skedde.
För egen del har jag inga svårigheter att plocka guldkornen ur avsnittet och sätta dem i relation till min egen situation och inspirera mig att leva ett rikare liv. Så torftigt det måste vara att inte ens kunna relatera till ämnet som vissa ovan verkar ge uttryck för.
Blandningen mellan mellan hårdare och mjukare ämnen i podden är unik och något som jag verkligen gillar, så snälla fortsätt med det! Det här avsnittet kändes möjligen lite som ett “försnack”, där ni gemensamt söker er fram mot själva poängen - men där tiden rann iväg lite. Det hade därför varit väldigt intressant att få ett uppföljningsavsnitt där ni bygger vidare kring hur tankarna kan appliceras.
Man kan nog tänka på olika sätt här och jag tänker mer som @Daniel_Nilsson
Varför vara så planerande kring att man måste göra vissa saker, exempelvis uppleva vissa saker innan man dör? Och om man inte hann med, vad spelar det för roll? Man kan ju ändå inte ta med sig något in i döden. Det är faktiskt samma sak med pengar som med upplevelser och minnen. Inget av detta kan man ta med sig in i döden.
Den gemensamma resan, för vem är den så viktig? Har det med samvetet att göra? Om jag gjort si eller så istället så skulle det kännas bättre?
Jag tänker mer att man gör så gott man kan i nuet. Om man kommer till en punkt där det är för sent att göra något man kommer på att man hade kunnat göra tidigare så får man tänka att man gjorde så gott man kunde. Det gör inget att det blev som det blev. Det går ändå inte att göra något åt det. Det enda man kan göra är att leva i nuet och utnyttja de möjligheter som finns idag och i den närmaste framtiden. Är det dåligt samvete det handlar om så kanske man kan bearbeta den känslan på något sätt så att man slipper få den känslan. Livet kan inte gå ut på att man ska minimera dåligt samvete eller ånger för saker man inte hann med.
Det är så jag tänker i alla fall. Så jag ångrar i princip aldrig det som inte blev av, jag gjorde så gott jag kunde och nu står jag här och ser framåt, inte bakåt.
Tänker alltså inte i termer av tidsfönster. Tror f.ö. inte heller på det där med 20-20-20-20 utan att det är lite mer flytande genom livet. En nivå till - är lite “allergisk” till alla försök att förenkla livet genom att hitta olika mallar och förklaringsmodeller. Vi är alla indvider. Kanske är det så att vissa känner ett behov av att förstå var de passar in, typ matcha sig mot sådana här förklaringsmodeller och “ja just det, stämmer precis, jag är 40 nu och är i fasen…”. Men andra tänker inte alls så, jag gör det i princip aldrig. Säger inte att det är fel att göra så men alla fungerar olika.
Är det inte intressant att det här med reflektion (ältande) och terapi verkar vara ett verkligt svart eller vitt ämne för människor. Jag kan helt klart relatera till det och tycker det är viktigt och intressant. Men sedan har jag andra personer i min nära omgivning som ställer sig helt frågande till det och mer går full fart framåt och på känsla. Och jag börjar mer och mer inse att grubbla och reflektera måste begränsas till viss del för att det inte skall göra en onödigt handlingsförlamad.
Hade varit intressant om ni kunde hitta en gäst som inte alls är som er gällande detta ämne. Lite som när ni har gäster inom aktiv förvaltning som tror att man kan slå index.
En sista reflektion är att terapi verkar ha blivit mainstream. I min värld så är det något man tar om man varit med om en traumatisk upplevelse. Skulle jag gå i terapi så skulle min fru tro jag var helt galen. Är det möjligtvis mer normaliserat idag med tanke på att samtliga i podden verkar ha nyttjat terapi?
Intressant reflektion. Man ska inte försöka laga det som inte är trasigt så jag tror inte att terapi är bra om man inte har något som är trasigt. Om man är i balans och fri från diverse grubblande så är det dumt att riskera att rubba den balansen. Sen har det väl rent allmänt blivit lite mer normaliserat att gå i terapi och det är ju bra. Rent allmänt är det ju bra om man tar emot hjälp om man behöver det oavsett om det gäller somatiska eller psykiska problem.
I mitt fall handlar det om att den äldre personen älskar att resa men hade väldigt lite pengar. Det var planerat att bjuda på en upplevelse men blev inte av pga nämnda skäl. Har alltså inget med barn att göra.
En självklarhet att bjuda en älskad som ställt upp hela sitt liv på något fint om det går. För mig iaf.
Nu går det inte längre. Och det känns jättetrist att det inte blev av.
Hela ditt inlägg beskriver precis hur jag också tänker och fungerar. Som jag ser det kostar allt planerande och kategoriserande massor av tid. Och ofta blir det inte som man tänkt sig ändå. Förspilld tid och fokus på fel saker. Naturligtvis är det vettigt att ha en medveten färdriktning men att detaljstyra betyder bara onödiga låsningar som man sätter upp för sig själv.
Men vi är alla olika. Ibland tänker jag att om man har ett fysiskt krävande arbete och kommer hem trött, har man inte tid att älta så mycket. Inte heller så mycket tid att lägga på oväsentligheter och löser situationer efterhand som de uppkommer. Jag undrar om vi inte mer är byggda för ett sådant liv egentligen.
Ja det går att förstå, självklart. Men man ska inte gråta över spilld mjölk tänker jag. Vad kan du göra idag? Kanske för någon annan?