OK, kanske sist på bollen men nu har jag lyssnat. 
Och har, som alltid, en massa funderingar och tankar, och ett par inspel, så klart. 
Först: det är fint att höra @carolinebolmeson’s entusiasm och nyfikenhet. Framåtlutad upplever jag dig i detta avsnitt Carro, och det ger mig glädje! Ser med stor nyfikenhet fram emot att få fortsätta följa dig på vägen - vilken huppegupptäcksfärd du är ute på!!
Sen, @janbolmeson, min kära vän, först och främst vill jag ge dig en stor kram. Du är så modig, öppen, sårbar, ärlig och villig att ta ansvar för allt och alla, även sådant som inte är ditt att ta (bra där Carro att du tog tillbaka ditt ansvar för dina siffror i ditt livshjul!
).
Jag lyssnar och är inte förvånad.
Jag lyssnar och tänker på Wintering av Katherine May, så det boktipset vill jag ge dig i gåva. Jag har lyssnat på den, ett par gånger på raken tom. Kalla det sabbatsår eller att gå i fire eller hemmaman eller vad du vill, det jag hör är ett stort behov av att vintra. (Och till den som undrar: man kan vintra närsom, det måste inte vara vintertid för att kunna göra det.) Låt dig. Ge dig den gåvan. Om än att den långt från alltid är lätt att vara i och med.
Förra året juli/aug/september då jag befann mig i utmattningssorg efter exmakens död (som följde på tre andra på olika vis viktiga och närstående personers död, allt under en fyra månaders period), så var det precis detta jag gjorde. Jag vintrade. Stängde av. Skötte det som verkligen behövde skötas, men resten släppte jag taget om. Hade jag inte gjort det, hade den där utmattningen nog mycket väl kunnat lett till en ‘riktig’ dito.
Dessutom upplever jag att du behöver vända dig inåt, ner i djupet, åt mörkret. Och det säger jag för att jag känner igen mig i dig. Du har så länge, så intensivt, så uppmärksamt, varit inriktad på att göra skillnad, på att följa ljuset, maximera det värde du ger… men det blir tillslut en-dimensionellt på något vis. Utplånande. Själsdödande. Trust me, been there, done that, i nästan 20 år, innan jag förstod… att det som jag behövde, och kanske, vad vet jag, även du behöver är att: vända dig mot mörkret. Ditt mörker. Skuggan. Skuggorna. Kalla det vad du vill, det är en del av oss alla, och det är en del som vi lärs att dölja, rädas, skämmas för etc. Men jag tror det är snett.
Och då kommer vi till min sista lilla gåva, som nog inte är en du kommer uppskatta, men jag gör det, så… 
Detta är en psalm som vi sjungit i min kör, texten är en dikt av Erik Blomberg, som tonsatts av Karin Rehnström, som heter Var inte rädd för mörkret. Här i en version med Luleå Domkyrkas Vokalensemble, och de gör den så vackert!
Lyssna till texten!
Var inte rädd för mörkret - dikten
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset,
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Ser fram emot att ses imorgon så jag kan ge er båda en rejäl kram!
