Här kommer några av mina tankar kring vad som kom upp i det här avsnittet.
Först och främst – jag måste rätta Jan vad gäller hur och när jag gjorde FIRE – det var inte från nivå 2. Min nettoförmögenhet var runt 2 miljoner (pensionen exkluderad) när jag gjorde FIRE. Så jag var inne i nivå 3 med god marginal, men hade inte nivå 2 speciellt långt bakom mig. Min FIRE skedde kanske runt 4 år efter att jag kommit till nivå 3, vilket nog är ganska otänkbart för de flesta. Däremot är det teoretiskt sett möjligt att göra FIRE redan vid nivå 2 om man genom en uthyrningsstrategi kan få en hävstång genom bolån.
Det här med att just keep buying inte längre fungerar på nivå 4 håller jag bara delvis med om. Jag förstår resonemanget och logiken, men om man räknar på det så är det ganska enkelt att se att det visst kan fungera. För skulle man spara 20 000 kronor i månaden i 50 år, till 7% avkastning, då har man kommit upp till 100 000 000. Frågan är ju om det är realistiskt. Men om jag utgår från mig själv och min resa så är svaret ja. Jag sparade under flera år runt just 20 000 i månaden, ibland uppåt 25 000. Om jag hade fortsatt jobba heltid istället för att bli FIRE hade jag kunnat fortsätta spara den summan, eller mer, efterhand som jag kunnat öka min inkomst. Då hade jag kommit till nivå 5 någonstans runt 80 års ålder. Om jag börjat spara när jag var 20 istället för 30 så hade jag kunnat nå nivå 5 vid 70. Och då ska vi också ha i åtanke att det finns många jobb som betalar mycket bättre än det jag hade.
Så det går att komma till nivå 5 enbart genom att köpa indexfonder. Däremot är det väl väldigt osannolikt att man skulle fortsätta spara 20 000 per månad om man sedan länge kommit upp till nivå 4 och istället skulle kunna spendera de pengarna utan att ens förmögenhet minskar. För vad är poängen att ha hundra miljoner kronor när man uppenbarligen klarar sig på en bråkdel av det?
Jag kan relatera till att inte mentalt befinna sig på samma nivå som man faktiskt är. Och det tror jag är väldigt vanligt, speciellt när man precis kommit till en ny nivå. Jag var mentalt kvar på nivå 1 långt efter att jag kommit till nivå 2, och när jag väl förstod att jag var på nivå 2 så hade jag inte långt kvar till nivå 3. För mig är detta nog mindre konstigt än för de flesta andra, eftersom min resa från nivå 1 till nivå 3 gick betydligt snabbare än för de flesta. Min inkomst gick ju från hundra tusen 2013 till en halv miljon 2015. Ett sånt stort kliv är väldigt ovanligt att ta, och de flesta ökar sin inkomst betydligt mer gradvis. Min inkomst ökade inte i närheten av lika drastiskt igen, däremot kom mina utgifter aldrig ifatt, så jag fick väldigt snabbt igång en väldigt effektiv pengamaskin. Nu har jag befunnit mig på nivå 3 ganska länge, och kanske inte någonsin kommer lämna den.
Jag håller med Caroline om att det finns (eller borde finnas) en nivå 7, men tänker då inte främst på det brittiska kungahuset (även om de också hör hit). Istället tänker jag på personer som Mohammad bin Salman, Vladimir Putin och Xi Jinping. På den här nivån handlar det inte lika mycket om att ha mycket pengar som på nivå 6, utan att ha makt på andra sätt. Pengar är makt, men inte ens de rikaste personerna i världen har i närheten av så mycket makt som dessa diktatorer. Elon Musk må ha använt en signifikant förmögenhet för att hjälpa Donald Trump bli president, och efter det fick han ett stort inflytande. Men det kan inte mätas med Trump, som har makt på ett helt annat sätt, trots betydligt mindre rikedom.
Vad gäller samhällets perspektiv på det här så vill jag nyansera lite utöver att ha åsikten att det är dåligt att för många är på nivå 1. Jag är personligen övertygad om att det är nyttigt att alla någon gång i livet bör befinna sig på nivå 1. De flesta börjar ju där, oavsett om man börjar jobba eller studerar vidare efter studenten. Man lever då i princip lön till lön, eller utbetalning till utbetalning, men det är inget negativt, och behöver inte innebära någon stress. För man har låga utgifter och oftast en positiv framtidstro. Är man under 30 på nivå 1 så är det i min mening inget problem, så länge man är på väg mot nivå 2. Men det är såklart dåligt om man fastnar där. Inte heller är det optimalt att fastna i nivå 2 och aldrig komma till nivå 3, även om man med rätt inställning och omständigheter kan leva ett bra liv i nivå 2. Fast med pensionen inräknat så är det ju extremt ovanligt att man i Sverige inte kommer till nivå 3. Det tycker jag är väldigt positivt. Men det är också, enligt mig, eftersträvansvärt att så många som möjligt når till nivå 3 utan pensionen. Vilket enkelt uppnås så länge man har en rimlig sparkvot och inte lever över sina tillgångar.
Vad gäller den politiska aspekten så är väl ett traditionellt vänsterperspektiv att alla borde vara på nivå 3, eller på väg dit. För varje person över 40 som befinner sig på en lägre nivå är det ett misslyckande. Att folk lyckas nå nivå 5 är heller inte speciellt önskvärt, men oftast accepterat. Nivå 6 däremot, det ses som ett tecken på att något är fel. Ett traditionellt högerperspektiv är att ju fler som är på de övre nivåerna desto bättre, och det är ett personligt misslyckande, inte ett samhälleligt misslyckande, om folk inte lyckas ta sig från de lägre till de högre nivåerna. Detta är såklart väldigt generaliserande, så ta det med en nypa salt.