Idag körde jag diskmaskinen, kokade tevatten, tvättade och plockade fallfrukt samtidigt. Just det, jag körde nyheterna i poddform också, samtidigt. Win! 
Men, jag lyckades å andra sidan få in dagens skiva utan störmoment. Jag satt ute i en solstol efter solnedgång och gasade på Recoil - “Subhuman” i trådlösa lurarna. Det kändes som en större “win”. 
Två jättetrevliga avsnitt. Tack!
Tack för många lärdomar! Låter inte som att du har någon brist på sysselsättning!
När det är min tur för FIRE (som nog blir vid 60 cirka) ska jag säga att jag ska hålla på med investeringar (gu vad jobbigt med mina globalfonder 
)
Alltid kul att lyssna på Jesper, tack för två trevliga avsnitt.
Jag är ny på forumet och tänkte dela några tankar. Jag har inte sett att just detta diskuterats så mycket och blev nyfiken på om fler kände likadant efter avsnittet. Först och främst: tack för ett tänkvärt avsnitt.
När jag hör Jesper beskriva sig själv inser jag att vi är ganska diametralt olika. Han säger att han inte är så social, inte gillar att resa, inga fester och så vidare. Jag är mer åt andra hållet. Den enda gemensamma nämnaren jag kan komma på är att vi båda gillar gamla vintage-syntar.
Jag vet att Jesper flera gånger säger att han inte dömer någon och inte uppmanar alla att gå hans väg, vilket är fint. Men jag vill ändå lyfta några andra perspektiv.
Jobbet:
För mig är jobbet en självklar del av vem jag är. Om det enda man går runt och tänker på är hur man ska kunna sluta jobba, då har man kanske valt fel jobb från början. Jesper säger att man “bara” är där 8 timmar om dagen, men det är runt 35 % av ens vakna tid.
På jobbet träffar man kollegor, får energi, utvecklas och jobbar mot gemensamma mål. Man blir bra på något och man bidrar. Varför skulle det vara fel att identifiera sig med sitt yrke?
Jag har jobbat som högre chef inom finans i Stockholm i över 20 år och har nog ett ganska annorlunda perspektiv här.
Boende:
Varför skulle det vara ett självändamål att flytta från stadskärnan? Jag bor mitt i city och älskar det. Jag älskar att kunna gå till restauranger, träffa folk spontant och ha allt nära. För mig är det livskvalitet.
Ekonomi och livsstil:
Här skiljer vi oss nog mest åt. Jag älskar att resa och lägger gärna pengar på upplevelser. Jag gillar fina bilar och dyra prylar. Det är sådant som ger mig glädje. Det är såklart svårt att kombinera fullt ut med FIRE-tänket, och det är helt okej för mig.
Som ni hör finns det inte så många likheter. Men det är också det som är intressant. FIRE är ett spännande koncept, men jag tror verkligen inte att det är “one size fits all”. För vissa är det drömmen, för andra är ett aktivt yrkesliv, stadsliv och hög konsumtion av upplevelser minst lika mycket livskvalitet. Men den viktigaste take-awayen för mig är att synen på jobb och identitet är extremt olika. Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan leva med sig själv och sitt jobb om det enda man egentligen vill är att sluta.
Självklart är det högst individuellt. Men glöm inte bort att bara för att du känner någonting i nuet, behöver det inte vara så för all framtid. Själv arbetade jag inom bank/finans/försäkring/IT i 30 år. Under de drygt första 25 åren skulle jag inte ha bytt bort det mot allt smör i Småland. Sedan kändes det plötsligt som att jag gjort allt jag ville göra i den karriären, och det gick fort från ena till andra sidan. Så jag bestämde mig för att göra en exit och istället fokusera min tid och mitt intresse på hobbyer som jag nu har samma passion för som min tidigare karriär.
Det är många som identifierar sig med sitt yrke, och det går alldeles utmärkt, tills det inte längre går. Och då kan svackan riskera att bli desto djupare.
Jag har följt RikaTillsammans några år och tycker mig ha sett precis den utvecklingen hos @janbolmeson. Från att ha spenderat väldigt mycket tid med arbete (uttryckt som att det inte kändes som arbete eftersom det var en passion) till att andra saker helt plötsligt känns viktigare.
Själv ser jag det som någonting positivt, en form av naturlig och utvecklande förändring.
Utmärkt perspektiv. Håller med 100% att faran med att göra jobbet till en del av sig själv kommer med risken att landa i en djupare svacka den dagen man ska sluta. Frågor som “vem är jag egentligen” blir svåra att tackla.
Det andra som kanske bör belysas är att man (eller jag) träffar många på jobbet som blir vänner för livet, personer som inte ser jobbet som bara ett jobb och man umgås även efter jobbet, och som man fortsätter umgås med även om man byter jobb. Jag ser det som att om man är väldigt privat på jobbet, får man heller ej vänner på jobbet och då blir jobbet till slut bara en nödvändighet för att få lönen varje månad.
Känner igen mig väldigt mycket i vad du säger även om du ligger några steg framför mig. Har älskat mitt jobb i 30+ år men har under dom sista två åren aktivt börjat fundera på att sluta jobba (kommer nog ske i år). Bor centralt i en storstad just nu för testa om det är vad jag vill i framtiden, men kommer göra en exit och fokusera på mina hobby project ist.
Måndag till fredag möjligen. Det är väl 24% i verkligheten. 
Det är inte fel om det är det man vill och trivs med. Men om man inte får energi, inte utvecklas och inte jobbar mot samma mål och kanske inte ens möter kollegor. Dessa yrken finns också.
Ja tänk vad många skopor du får i trådar här på forumet över höga avgifter och bisarra bonusar. Det är nog tryggare att hänga med kollegorna. 
Det är det inte. Men om man vill bo någon annanstans då? Jag bor också nära en stor stad, men behovet av det utbudet minskar för varje år som går. Jag tror helt enkelt att det är nyttigt att se det olika och att olika val är det positiva här. Det är ju ingen som lastar dig för att du vill jobba, men desto fler som lastar oss som inte vill.
Toppen! 
Exakt! Det är väl ändå det jag hoppas har framgått när jag varit med? Alla ska leva sina liv som de vill. Det sorgliga är väl när en del inte tar aktiva beslut utan gör som alla andra. Fårmentaliteten är inte särskilt kul att se i backspegeln, det tror inte jag iaf.
Helt överens!
Fråga: Menar du då att inte dela med kollegor eller menar du att du delar allt? Jag vill bara förstå och insåg att “privat” kan tolkas olika här.
9 inlägg delades upp till ett nytt ämne: Pensionsplanering, uttagsålder
Jag menar väl att man knappt delar med sig av sitt “privata jag”, familj eller vem man är som människa privat. Jag har varit med om medarbetare som kommer till jobbet, gör sina timmar, följer aldrig med på AW:s eller liknande. Det saknas helt enkelt incitament att lära känna kollegor på riktigt och jobbet är bara ett jobb.
Ett inlägg har sammanfogats med ett befintligt ämne: Pensionsplanering, uttagsålder