Du beskrev precis dynamiken bakom Lafferkurvan, men för vänstern är det viktigare att hyperproduktiva människors löner hålls tillbaka än att maxa arbetade timmar - och följaktligen skatteintäkter - i ekonomin.
5 gillningar
Det är faktiskt inte så konstigt, med tanke på att pensionsåldern höjs hela tiden. Jag lyssnade klart på podden och reagerade verkligen på att han tyckte det var för dyrt att ta bort karensavdraget. Det märks så tydligt att han står på arbetsgivarnas sida och helt saknar koll på hur det faktiskt är för alla som sliter på golvet vecka ut och vecka in. Att han ens skryter med att han kommer från en arbetarklassfamilj 
3 gillningar
Det där med borttagande av statlig inkomstskatt var ett bra förslag. För i praktiken så skatteoptimerar alla småföretagare. De tar ut lön till brytpunkten. Sen ligger pengarna kvar i företaget. Jag hade jobbat betydligt mer om statliga inkomstskatten försvann.
5 gillningar
Folk i det här forumet är dock inte representativa för Sveriges befolkning. För den överväldigande majoriteten finns inte FIRE på kartan, av flera anledningar. Att jobba 40 timmar i veckan i potentiellt 50 år (om man till exempel tar studenten idag och börjar jobba som byggnadsarbetare, 18 eller 19 år gammal) är väldigt svårt att klara av, rent fysiskt.
Fullkomligt medhåll! Jag tycker alla borde försöka bli bättre på steelmanning, och det skulle öka förståelsen och förbättra diskussionsklimatet. Dock är det väldigt enkelt att istället använda sig av en strawman. Som till exempel:
Jag kan såklart inte tala för alla som tillhör vänstern, men för mig handlar progressiv beskattning inte om att straffa dem som tjänar mer, utan bottnar i principen om att de som kan bidra med mer bör göra det. Jag har bara betalat statlig skatt under ett eller två år, men jag upplevde det inte alls som ett straff, istället tyckte jag det kändes bra att bidra med mer.
Gällande Lafferkurvan läste jag för inte så längesedan en undersökning av Svenskt Näringsliv som visade att de flesta länderna inom OECD befinner sig på fel sida av brytpunkten för Lafferkurvan än vad dess proponenter förespråkar - det vill säga dessa länders skatteintäkter skulle öka om skatten höjdes. Dock gällde det inte för Sverige. Sen ska man känna till att det finns många ekonomer som ifrågasatt slutsatserna i denna undersökning och menar att även Sverige skulle öka skatteintäkterna genom att höja skatten. Jag vet inte svaret, men jag tycker diskussionen är intressant. Och som vänster tycker jag det är värdefullt att läsa rapporter av Svenskt Näringsliv. Likaså vore det värdefullt av folk till höger att läsa rapporter av till exempel LO.
Den som vill veta mer om mina tankar om Lafferkurvan kan läsa det inlägg jag skrev på Facebook för några månader sedan. Jag tycker själv att jag lyckas bra med att vara balanserad:
3 gillningar
Jättefint att du tycker så. Jag har betalat statlig skatt i nästan hela mitt yrkesliv. Nu har vi haft en relativt lång period av sjunkande marginalskatt på arbete, först genom S som blev påtvingade borttagning av värnskatten, och under denna regering ytterligare sänkning. Jag kan krasst konstatera - och jag är knappast unik här - att om marginalskatten nu ska höjas och de facto göra mina arbetade timmar på marginalen mindre lönsamma att det är ett incitament som får mig att arbeta mindre. Istället för extrapasset tar jag ledigt. Extrapolera detta till gruppnivå och jag tror du förstår att höjd marginalskatt = färre arbetade timmar i ekonomin. Du heter FIRE-jimmy så jag antar att du gjort en FIRE för att du tyckte din frihet från arbete var mer värd än fortsatt arbete. Nu höjs priset på arbete och det ger samma dynamik.
3 gillningar
Det finns en ideologisk skiljelinje här. Men i Sverige så kan man tänka att skatten som tas in också går till invånarna under uppväxten. Högre studier är gratis och då är det mer accepterat med principen ”den som lyckats med studierna och får ett högavlönat jobb också ska bidra med mer”. Du har mycket svårare med den principen i USA. Där de flesta betalar terminsavgifter för sina högre studier.
Om man inte tar bort statlig inkomstskatt och vill få fler arbetade timmar så är det bara att göra alla övertidstimmar undantagen för statlig inkomstskatt. Bara grundlönen kan beläggas med statlig inkomstskatt.
3 gillningar
Varför inte löneväxla?
Jag tror det med att “välja” lön under statlig inkomstskatt främst gäller sådana som faktiskt kan välja sin lön och som ligger där på gränsen vid brytpunkten. De riktiga karriäristerna med hög lön försöker inte hålla tillbaka sin lön eller karriär på grund av den där brytpunkten i skatten.
Titta på tex läkare, de flesta verkar ägna hela sitt vakna liv (och även sovande) åt jobbet trots att de tjänar tiotusentals kronor över gränsen för statlig inkomstskatt.
De som ligger på höga lönenivåer är personer som är karriärister och drivs att mycket mer än att få så mycket pengar som möjligt i plånboken.
3 gillningar
Ja, det stämmer att jag gjort FIRE, det var fem år sedan nu. Jag prioriterar min tid mer än pengar, det har jag nästan alltid gjort. Undantaget var de där åren då jag betalade statlig skatt. Mycket handlar om perspektiv tror jag, och vi har olika sådana. Jag hade också ett annat perspektiv de åren än vad jag har idag. Jag hade då varit glad för att behålla 70, 60, 50, 40 eller till och med 30 % av min lön, för jag hade tidigare varit arbetslös och fått behålla 0 % av min a-kassa, eftersom den var lägre än mina utgifter. Jag ville jobba så mycket jag kunde, för varje arbetad timme ökade min inkomst signifikant, oavsett skattenivå.
Nu skulle jag aldrig få för mig att jobba så mycket så att jag betalar statlig skatt, inte för att jag då skulle behöva betala mer i skatt, utan för att jag inte ser något värde i att tjäna enorma summor pengar mer än vad jag behöver, på bekostnad av min fritid, som jag värderar mer.
Sedan är inte mitt mål att maximera antalet arbetade timmar i ekonomin, utan att maximera mängden frihet. Inte bara för mig, utan för så många som möjligt. Jag är av åsikten att de flesta jobbar för mycket. Därför gillar jag att vi har progressiv beskattning och grundavdrag, vilket innebär att de som jobbar lite betalar lite i skatt, vilket ger ett incitament att jobba mer om man inte jobba alls. De som jobbar mest betalar mer i skatt, vilket ger dem ett incitament att jobba mindre.
2 gillningar
Jag kan konstatera att du inte ser poängen att fler frivilligt arbetade timmar → mer skatteintäkter → mer välfärd dvs frihet t ex för dem som ej kan arbeta.
Jag tror inte vi kommer längre.
2 gillningar
Vilket turligt exempel för jag råkar vara läkare och tillhör skaran som absolut varit karriärist och kämpat med övertid, extrajourer, etc. Nettolönen är viktig som incitament för att fler med min förmåga ska vilja kriga på, för välfärdens behov är nära nog outsinligt.
Poängen jag gör - vilket jag tror du förstår - är att i en ekonomi med stundande ökande marginalskatt på arbete blir ekvationen annorlunda. Man nöjer sig med mindre. Bra för mig som individ? Kanske. Bra för samhället att specialistläkare går ner i tid och löneväxlar? Knappast.
5 gillningar
Vad menar du är alternativet, givet att man inte ska jobba mindre? En snittarbetare jobbar i dag drygt 40 år – tänker du att man skulle byta till att jobba 32 timmar i veckan i drygt 50 år, eller vad? Det låter inte i mina öron realistiskt att arbeta som byggarbetare som sjuttioplussare.
Nej det är verkligen inte realistiskt att sjuttioplussare ska jobba som byggnadsarbetare (även om jag stött på ett fåtal som gjort det). Att jobba som byggnadsarbetare som sextioplussare är inte heller hållbart för många. Jag har jobbat ihop med en del som började som 16-åringar och jobbade fram till 65 (och detta är generationen som inte tog ut någon pappaledighet). Jag har motsatt mig höjningen av pensionsåldern delvis för att det helt enkelt för många inte går. Att byta bransch när man är runt 60 är också svårt, och alla kan inte byta till en annan roll inom samma bransch.
Att sänka arbetstiden per vecka för att kompensera för längre år på arbetsmarknaden tycker jag känns som en rimlig kompromiss. Mitt exempel med att man kan jobba 50 år om man i år tar studenten från byggskolan är inte taget ur luften, det är verkligheten. Jag var 19 när jag började jobba och hade vid den tiden ett teoretiskt arbetsliv på 46 år framför mig (65 minus 19). Nu är min riktålder dock 68, vilket innebär ett arbetsliv på 49 år. En höjning till och det blir 50. Hade jag inte jobbat mot FIRE är 50 år i arbetslivet eller förtidspension på grund av arbetsskador sannolika utfall för mig. Minus perioder av arbetslöshet, såklart.
2 gillningar
Det gäller i princip alla knegaryrken. Jo, jag klassar läkare som ett knegaryrke. Det är ingen dans på rosor och läkaren krigar verkligen för sin lön, som alla andra arbetare. Med facit i hand som borde jag kanske inte jobbat 300-400 timmar övertid per år under alla dessa år. Nu har jag vaknat och tar ut det i pengar till statlig inkomstskatt och sen blir det bara komptid.
2 gillningar
Jag har svårt att hålla med om idén att sänka miljardärsskatter eller företagsskatter för mycket. Man behöver bara titta på USA för att se vad som händer när man går för långt åt det hållet. Det blir mer segregerat, mer orättvist och större skillnader mellan människor.
USA har visserligen låg arbetslöshet, och företag gillar att etablera sig där eftersom skatterna är låga. Men baksidan är tydlig: många klarar knappt att försörja sig trots att de jobbar heltid. Enligt U.S. Bureau of Labor Statistics arbetar över 7 miljoner amerikaner i så kallade working poor-jobb – alltså människor som jobbar men ändå lever under eller nära fattigdomsgränsen.
Det är ett direkt resultat av låga företagsskatter, låga kapitalskatter och låga skatter för de rikaste. Pengarna samlas på ett fåtal ställen. Det driver upp priserna i attraktiva områden, särskilt i storstäder. I t.ex. San Francisco och New York är hyrorna så höga att du i praktiken måste ha ett väldigt välbetalt jobb för att ens kunna bo där. Medianhyran för en etta i San Francisco ligger runt 3 000 USD/mån.
Det gör att människor som jobbar i serviceyrken – butik, äldreomsorg, restaurang – ofta inte har råd att bo nära sina jobb. De tvingas pendla långt, vilket både kostar tid och pengar. Det blir ett system där de som håller samhället igång inte får plats i det.
Det är den typen av orättvisa jag är rädd för om man sänker skatter för mycket. Jag säger inte att höga skatter är perfekta, men extremt låga skatter leder nästan alltid till att förmögenheter koncentreras, att boendekostnader sticker iväg, och att vanliga arbetare halkar efter.
Så hur ska man tänka? För mig handlar det om balans. Skatter ska vara tillräckligt låga för att företag ska vilja investera, men tillräckligt höga för att samhället ska fungera och för att människor ska kunna leva på sina jobb. Det måste finnas en rimlig nivå där både företag och arbetare klarar sig – inte ett system där bara toppen gör det. Hur får man mer företag och miljardärer att vilja bidra mer istället för att tvinga dem? På något sätt behöver vi fördela förmögenheterna, jag menar INTE att alla ska ha lika men jag menar att har man ex 10miljarder så gör 5miljarder hit eller dit ingen skillnad för den personens i livskvalité men dem pengarna gör otrolig nytta i ett samhälle och infrastruktur.
2 gillningar