Jag uppfattar SBAB:s reklam som tveklöst ironisk, och lite meta, liksom.
“Hej allihop, här far vi omkring lite planlöst och gör reklamfilm, hehehe”.
Tanken med ironisk reklam kan väl sägas vara, att den ska vara ett slags motpol mot den klassiska reklamen.
Ni vet:
Framgångsrik och välvårdad familj samlas i dyrsoffan i det osannolikt välstädade vardagsrummet, där de fnittrande bjuder varandra på chokladpraliner av märket X, alltmedan solen strålar in genom samtliga fönster, och en Klorin-blekt West Highland White-terrier viftar lyckligt på svansen.
Och det mesta är väl i någon mening “bättre” än den sortens reklam.
Sedan är ju frågan om SBAB:s reklam fungerar. D v s om den tänkta målgruppens attityd till SBAB har förändrats i den avsedda riktningen. Och det vet jag inte ett dyft om.
Men reklam är intressant.
Jag gick en copywriterutbildning på en anrik reklamskola under den sista skälvande delen av 1980-talet.
Där fick vi lära oss att aldrig underskatta mottagarens intelligens, men inte heller överskatta mottagarens intresse.
Samt att rubriken “Gör alla kvinnor vackra” är urtråkig i en annons för läppstift, men genialisk i en annons för whisky.
Bosse Rönnberg var ett slags blandning av Gud och Emil i Lönneberga i den svenska reklambranschen, och hittade på finurliga upptåg som att hänga upp riktiga jeans på affischtavlor på stan, i en kampanj för Levi’s. Därefter smygfilmade man hur människor - med till lika delar skamsen och triumferande uppsyn - snodde jeansen. Och vips var reklamfilmerna klara.
Sedan blev det 90-tal, Sverige ramlade ned i en avgrundsdjup lågkonjunktur, och det första alla företag skar ned på var reklamen.
Och strax därefter kom internet.