Jag är nyfiken på hur andra föräldrar tänker kring det här.
Har ni haft någon medveten tanke eller strategi kring barnens uppväxt, exempelvis vilka värderingar ni särskilt velat föra vidare?
Eller har det snarare varit något som vuxit fram naturligt längs vägen?
Jag tycker att det är vitalt att man är synkad med sin partner vad man vill lära ut och vad som är viktigt för oss. Vi tjatar t ex hål i huvudet på våra barn att säga ”Tack” när man får något, och de är 1,5 och tre år.
Vidare jobbar förskolor aktivt med normer och värden och hur man är mot andra i sin omgivning. De lär sig även mycket av andra barn på förskolan.
Ett litet inspel, våra barn (4 och 2) är väldigt snabba med både tack och förlåt utan att vi föräldrar har tjatat, däremot så är vi båda föräldrar väldigt bra själva på att säga tack och förlåt och barnen verkar spegla det oerhört mycket.
Säger inte att ni gör ett felaktigt eller dåligt jobb och alla barn och förutsättningar är olika.
När barnen inte säger tack så brukar vi säga tack istället, helt okommenterat.
Angående ursprungliga frågan, jag och min fru har inte riktigt pratat i detaljer om det men vi har en liknande samsyn på hur man beter sig och för sig med andra medmänniskor och hade det redan innan barn, så det har bara följt med längs vägen. Nu är de bara 4 och 2 år så vi kan nog komma att behöva besöka detta längre fram i tiden, men jag tror och hoppas att hur vi vuxna beter oss speglar sig i barnen.
För kontext är mina två barn kring de tidiga tonåren.
Tycker det är svårt att ha en strategi som innebär att man försöker föra över någon värdering som inte bottnar i en själv. Det lyser ju igenom förr eller senare.
När jag växte upp flyttade vi runt mycket och bytte stad flera gånger. Kanske har det varit utvecklande för mig, men jag känner mig inte alls sugen på att göra så med mina barn. Där är strategin att ha en trygg hemmapunkt och vi har bara flyttat kortare avstånd från lägenhet till radhus till villa.
Ekonomiskt levde vi mer eller mindre på marginalen hela min uppväxt på grund av en blandning av otur (90-talskris med följder) och (enligt mig) okloka beslut. Samma där att det kanske har varit utvecklande för mig, men inget som jag vill föra vidare. Jag vill att barnen ska kunna vila i att vi har en trygg ekonomi.
Sedan är ju hela uppväxten en långsam frigörelseprocess. Det har jag hela tiden haft i bakhuvudet: att de kan behöva pröva sina vingar steg för steg, men också att de kan behöva ta ett steg tillbaka till trygghet ibland. Att vara lyhörd och öppen för båda behoven och att det är väldigt individuellt när saker sker.
En specifik värdering som jag är tydlig med är att avundsjuka är OK, men missunnsamhet är det inte. Dvs skillnaden mellan “jag skulle bli nöjd om jag också får” kontra “jag skulle bli nöjd om den andra inte får”.
Jag har haft målet att jag vill att barnen ska vilja umgås med oss även när de inte längre måste. Inte ”uppfostra” och tjafsa i onödan utan enbart när det är tydligt motiverat. Säga ja om jag kan och det är inom hyfsat rimliga gränser. Be om ursäkt om jag gjort fel. Ha öppna dialoger och inte vara hemliga inför barnen, utan förklara hur vi tänker. Ganska Jesper Juul-inspirerat.
Jag är väldigt nöjd med utfallet. Våra barn har dock inte haft några särskilda utmaningar. Tror dock att många är inne och petar och styr mycket mer än vad som behövs.
Förutom de kloka inspel du fått tidigare så har jag bestämt mig för att låta mina barn göra små, roliga saker i vardagen som jag inte fick göra, men som egentligen inte spelar någon roll, men där det är lätt som förälder att instinktivt säga nej
Till exempel: Om det är en jättestor vattenpöl på väg hem från förskolan får dom hoppa i den om dom vill. Det värsta som kan hända är att vi måste kasta in kläderna i tvätten… Jag fick aldrig hoppa i vattenpölar 
Jag tänker som Astrid Lindgren, ge barnen mycket kärlek så kommer folkvettet av sig självt.
Sen tycker jag det är viktigt att ta hand om sig själv som förälder. I vår tid har vi ju otyget “intesive parenting”. Man kommer inte fortsätta vara en god förälder om man blir utbränd eller tröttnar. Låt ungarna ha lite tråkigt och kämpa själv ibland.
I det långa loppet tycker jag det är viktigast att lära sig att hitta och följa sin passion.
Autonomi och prova-själv-mentalitet gillar jag att se i barnen. De älskar det också, vilket är himla kul.
Tror dessutom det gagnar dem senare. Att ha viss känsla för trial and error och inte bara matas med färdiga svar. Vill såklart inte lämna dem helt förvirrade utan tyglar och riktning, men ge utrymme att prova och miss-/lyckas.
Bra fråga! Jag tänker väl att jag överför mina värderingar bara 
Det är svårt att göra om sin personlighet för barnens skull. Däremot tvingar jag mig själv att hålla inne med mina mer sjukare uttryck som jag kan säga lite överdrivet/på skämt/sarkastiskt eftersom barn har svårt att fatta sånt.
Några exempel: försöker att inte svära eller säga fula ord, försöker att inte snacka skit om andra, försöker att inte kommentera folks utseende, ljuger om att jag brukar rösta i val, försöker förhålla mig objektiv till världspolitik och folks olika åsikter (med vissa undantag), försöker att inte sprida fördomar. Kort sagt beter jag mig mer pk än jag egentligen är.
Något jag tycker är väldigt viktigt är att vara schysst mot andra. Finns det minsta tillstymmelse till något som kan likna mobbning reagerar jag starkt.
Jag har inte heller brytt mig så mycket om ålder på barnen. Har pratat andra världskriget, Tjernobyl, Estonia, kalla kriget, koreakriget, Kuba-krisen, skatter, svarta hål, politik osv med mina barn så länge de kan minnas. Det är för att jag själv tycker det är kul och att de tycker det är intressant om man berättar på rätt sätt. Blir förvånad över hur lite andra föräldrar verkar prata med sina barn om hur världen fungerar och vad som hänt historiskt.
Brukar också försöka öppna deras världar precis som jag själv är. Ser filmer av olika typ från världens alla hörn och tider, lyssnar på musik av olika typ från världens alla hörn och tider. Det kan bli allt från Hasse och Tage-sketcher till japansk nudel-western
Grunden har varit att fostra goda människor som är välfungerande, starka (fysiskt som psykiskt) individer, som fungerar väl i samhället och som har alla de verktyg som krävs för att skapa sig ett bra liv.
Det har gjorts genom ett konstant ökat deras egna val, ta konsekvenser av de valen, kontinuerligt ökat eget ansvar med den frihet och de restriktioner på den individuella friheten det innebär, inte så mycket petat i detaljer angående vad de tycker och tänker men oavsett om jag håller med eller ej utmana deras tankar och åsikter och hela tiden arbeta med vad bra tänkande är och att träna på det.
Inte skydda mot det som är obekvämt och läskigt utan att finnas där som hjälp ( så lite som möjligt så mycket som är nödvändigt) men framförallt som stöttning så de kan ta sig igenom det själva och bli bekväma i de situationerna och de känslorna, samma princip har tillämpats på problem, konflikter och allt annat man stöter på i livet.
Allt det har varit en röd tråd genom hela deras liv med konstant och lämplig progression sett till deras ålder och utveckling.
Resultatet har blivit precis vad jag har hoppats på och önskat mig, de är båda två snart myndiga och är i stort sett självgående individer som är mer välfungerande och ansvarstagande än de allra flesta vuxna.
En viktig detalj är att själv vara ett föredöme i handling gällande de värderingar man gärna vill att de ska ta till sig.
Jag bor ju utomlands och det känns som att många kör en rätt auktoritär uppfotran här med time outs, strikta regler och att en förälder är en förälder och inte en vän.
Jag kör dock tvärtom. Jag tänker mig att man borde kunna resonera med sina barn om vad som är rätt och fel och alltid stödja varandra. Jag tror dock att det kallas typ gentle parenting och att många här varnar för att det skapar odrägliga ungar, ångest, uttagerande osv.
Men jag vet inte om jag har rätt med min metod, är så klart orolig att de ska få ångest och egentligen behöver strikta regler osv.
Men till syvende och sist har jag fått för mig att svenskar i allmänhet kör “gentle parenting” och svenskar är ju i mitt tycke oftast väldigt bra människor, rättvisa, jordnära, ärliga och empatiska osv. Bland de mest trygga och stabila personerna på jorden. Här i USA känns det ju däremot som att de flesta har lite psykopatiska drag och går till en terapeut. Så jag kör vad jag tror är svensk stil på min uppfostran.
Det finns lika många föräldratyper som det finns människor, och alla barn är olika. Vad som funkar på ett barn kommer inte nödvändigtvis funka på syskonen. Det viktigaste jag lärt mig efter tre barn är:
Just punkt 1 där är väl vad som oroar mig lite. Om man beter sig som en diktator hemma kanske inte ungarna vill umgås med en när de flugit ur boet. Inte så kul att åka och hälsa på patriarken liksom.
Du tror inte det funkar att helt enkelt vänligt resonera med barnen?
Är själv rätt ny som pappa och försöker vara vänlig och resonerande. Men givetvis händer det ofta att man måste sätta ner foten till slut. Men jag försöker definitivt först komma överens och övertyga och motivera innan jag tar till tuffare metoder.
Du behöver inte vara ”orolig”. Man kan som förälder resonera, förklara, lyssna, kompromissa och bemöta sin avkomma på ett mjukt sätt. Men den sekund de tror att de bestämmer, så blir livet betydligt jobbigare. Tro mig.
Montessori-pedagogiken tror jag mycket på, både för skolan (det finns många Montessori-förskolor/skolor över hela landet) och i hemmet. Det finns böcker i ämnet som förklarar vad det är och ger otaliga förslag på aktiviteter och annat man kan göra med barnen, bl.a. How To Raise An Amazing Child the Montessori Way: A Parents’ Guide to Building Creativity, Confidence, and Independence
Grundmentalitet: ett barn lär sig av att lyckas, inte av att misslyckas.
Beröm positivt beteende, som vuxen är det lätt att man kritiserar sådant man tycker är dåligt men inte berömmer det bra. Om barnet gör något som man inte vill att de ska göra, kom med förslag på vad de ska göra (kasta inte xx till mig, ge xx till mig).
Använd utryck som “jag vill att du ger xx till mig. jag vill inte att du kastar xx” istället för “man kastar inte xx”. Barn förstår mycket bättre om man uttrycker det som sina behov (jag vill…)
Detta är en bok jag starkt kan rekommendera:
Även Ross Greene om explosiva barn är läsvärt,
Lura, förvirra och hota, det är bra barnuppfostran
Denna bok är guld!
Den fick mig att säga upp mig och vara hemma extra länge med barnen och sedan jobba max 50% i flera år. Bästa beslutet någonsin.
https://www.amazon.se/-/en/Hold-Your-Kids-Parents-Matter/dp/0375760288
Sen en hel hög annat kanske men ska jag renodla det så är ovan nog de mest prioriterade.
En annan risk med det; vill du verkligen lära ditt barn att andras vilja trumfar hennes? Jag kan se potentiella problem med det i framtiden…
Att resonera med sina barn är genrellt överskattat. I min erfarenhet är logik en liten del av hur ett barn fattar beslut.