Jag har små barn (2 och 3 år) och har fått godkänt av jobbet att gå ner från 100% till 80%. Tanken är att jag ska kunna hämta tidigare på förskolan några dagar i veckan.
Jag ”lyckas” sällan med det, utan det blir istället 90-100% arbetstid. Delvis pga att jag har svårt att hinna jobba klart inom begränsade tiden men jag har insett att jag ibland tänker på hur mycket pengar jag förlorar på att dra ner, och väljer att jobba.
Jag vill prioritera barnen, tiden kommer inte tillbaka osv, men jag har ändå sett att jag i praktiken tenderar att se vad jag förlorar i nuläget.
Jag har inte en konkret fråga egentligen, utan vill slänga ut mina funderingar.
Läste Avsnittet om ”Sju saker fler borde veta om pengar” talar både för att 1. Tjäna så mkt som möjligt men också att kvantitetstid kommer före kvalitetstid med barnen. I praktiken står de mot varandra.
Vad menar du med godkänt från jobbet ett gå med till 80 procent? Jobbet kan väl inte ens neka det när du har små barn?
Sen tycker jag att du helt ska sluta tänka på pengarna utan istället fokusera på allt positivt det är med att jobba mindre och få mer tid med barnen. Fokusera på det positiva och det finns ett litet tidsfönster nu som du utnyttjar och inte kommer ångra. Vill du ha pengar har du en stor del av ditt arbetsliv kvar när barnen är stora där du kan jobba 100 eller rentav 120 procent. Tid du missat med barnen kan du aldrig ta igen.
Lättaste frågan någonsin. Prioritera barnen. Det sämsta val jag gjort var att gå från 75 % till 80 % för att få högre lön då jag tyckte att jag förlorade för mycket på VAB. Ångrar fortfarande det. Nu är barnen tonåringar och sedan några år har jag kunnat jobba mer då barnen har sitt eget.
Det där med att hämta tidigare har jag inte riktigt förstått själv. Det verkar vara någon slags social press i Stockholm att hämta så tidigt som möjligt som någon slags statusmarkör.
8:30 - 17 tycker jag är en lagom lång dag på dagis, åtminstone för barn i treårsåldern. Ni har ju helger, kvällar, semestrar att umgås på. Tycker det räcker och blir över. Barn brukar väl ha kul på dagis med sina kompisar. Minns inte själv att jag längtade till att bli upplockad när jag gick på dagis en gång i tiden. Snarare minns man allt kul man gjorde och lekarna man lekte.
Jag blev alltid hämtad kl 15 som barn och var ledig alla lov eftersom min mamma var lärare. Det var underbart! Min kompis gick till kl 17 och på loven. Hon var ofta sist kvar och tyckte att det var jättetråkigt med långa dagar.
Själv hämtade jag vid ca 14 de flesta dagarna. Både jag och barnen hade ork och tid att umgås. Fantastiskt! Rekommenderar varmt!
Statusfråga skulle jag inte kalla det. Inte för mig i alla fall.
Ja runt 8 timmar kan nog vara ok. Men det beror väl också på hur dagiset/förskolan är antar jag. Vi har lyckats hitta ett par riktiga guldkorn (typ blandat Montessori och naturdagis). Så det är nog roligare där än hemma, åtminstone på vardagar då vi inte gör några aktiviteter direkt.
På dagis däremot har de en tupp och lite hönor, gör massa projekt, musiklektioner ett par gånger i veckan. Skulle nästan själv vilja gå där!
Svårt att veta hur det är med andras barn men våra barn har alltid velat tillbringa så lite tid som bara möjligt på förskola och så mycket tid som möjligt med föräldrarna. Detta gäller oavsett om de har noll kompisar att leka med på hemmaplan. Hemma med föräldrar trumfar allt.
Jag förstår dem också. Trott eller ej men det kan vara ansträngande även för barn att umgås i sociala sammanhang med andra människor, med pedagoger som styr och ställer och med jobbiga regler att förhålla sig till. I sitt hem med sina föräldrar kan de slappna av, vara sig själva mer, slippa hålla inne på känslor, slippa anpassa sig en massa efter andra osv. Plus att de får umgås med sina föräldrar som de känner sig helt trygga och avslappnade med.
Jag trodde också att det var en tävling mellan föräldrarna att hämta tidigt men när jag själv fick barn insåg jag att det inte alls handlade om det utan endast handlade om ens egna barn som man vet vill hem så tidigt som möjligt. Man vet också att deras kompisar går hem en viss tid och att ens barn då får det ännu jävligare och ensamt när deras kompisar inte där.
Problemet här är inte om det är rätt eller fel beslut utifrån ekonomin, för jag säger också att barnen ska prioriteras om du kan och vill gå ner i tid. Men framförallt om ni kan och vill om ni är två och överens. Annars börja där.
Problemet är att du inte hinner det du ska på jobbet och då måste du prata med chefen. Det är inte meningen att du ska gå ner till 80% och jobba 90-100%. Det är sämst för allt och alla.
Det andra problemet är att du lyssnar lite för mycket på Jan här (men jag gillar dig Jan!). Han och Carro har haft ett annat upplägg och Jan jobbar nätter och sover bort frukost och lämning osv. Man kan inte optimera allt i livet när man har små barn. Det är svårt nog och man gör så gott man kan. Man ska inte heller modellera sitt liv på andra förutsättningar.
Jag hämtades alltid sist när jag var liten för min pappa var arbetsnarkoman och mamma jobbade relativt ofta längre än de flesta andras mammor. Jag har bara bra minnen av att sitta kvar sist och rita med fröken, gå släckningsrundan osv.
Mina egna barn hämtades ofta sent för att jag jobbade kväll och deras mamma hade vanliga kontorstider + pendling, samtidigt lämnade jag dem ofta senare så vi hade halva förmiddagen ihop. Man gör det som funkar bäst i det egna livet. Det är ingen tävling.
Så, mitt råd är att göra det som passar i er familj (oavsett vuxensituationen) och det som gör att du orkar på jobbet. Barn tar inte skada av att leka, hänga med andra vuxna och anpassa sig till vardagen. Det gäller även små barn, speciellt om det finns kärlek omkring dem.
Bra poäng! Det kan jag. En bra möjlighet att lägga till i pusslet.
Ambitionen är att arbeta 7 h per dag mån-tors och 4h på fredag, totalt då 80% av heltid. Jobbar jag in timme på kvällen så blir det 90%.
Ska kanske testa att ta ledigt heldag en period, tror att det blir lättare att inte jobba lite extra om jag inte ens öppnar datorn och kollegorna vet att jag är ledig den dagen.
Vill verkligen inte skamma någon förälder med detta, alla gör det de kan utifrån sina förutsättningar. (Och som med all forskning så finns det säkert en motsatt studie ).
Ja det finns nog forsking åt bägge hållen. Dagis är definitivt bra för att lära sig socialt samspel. Det är nog skillnad på att låta en ettåring gå 8 timmar på dagis och en treåring också.
Det finns nog dessutom andra viktigare faktorer än hur långa dagar de har på förskolan. Trygga empatiska föräldrar, begränsad skärmtid, harmoni i hemmet, osv för att nämna några saker.
Jag har en kollega som ofta sticker lite tidigare men sedan gör någon timme på kvällen efter att barnen har somnat. På så vis så de får de till det så att han kan jobba 100%.
Generellt har vi fantastiska förskolor i Sverige. Så att vara kvar någon timme extra ser jag inte kommer medföra några risker. Sedan är såklart både barn och förskolor varierande. En får även skilja på vad barnen önskar och vad som är möjligt. Mina barn vill komma hem direkt efter skolan men det är inte alltid möjligt. Det innebär inte att de lider för det. Jag tycker dock inte att du TS ska känna behovet av att gå ner i tid för undvika att barnen är längre på förskolan.
Dock förstår jag argumentet att du vill spendera mer tid med barnen. Dock är frågan hur kvalitativ timmen mellan 16-17 måndag-fredag är. Med facit i hand så är det nog inte den timmen som varken jag eller barnen minns tillbaka med glädje på
Så om det ska bli kvalitet så förordar jag att va ledig en extra dag eller möjligen två halvdagar. Då hinner ni göra något. Annars kommer den lediga tiden bara gå in i matlagning, tvätt och städ. Ett alternativ är ju att lite systematiskt planera in lediga dagar med f-dagar om du har kvar sådana.
Utifrån vad jag har sett kan det vara lättare att hämta rätt mycket tidigare tex halvdag på fredag än att dutta lite med en halvtimme tidigare varje dag. Då kan man hitta på nått och känna glädje i det.
Sen om man har för mycket på jobbet ska man ju eg få mindre att göra med en deltidstjänst. Men det kan man behöva kämpa lite för tyvärr.
Tiden med barnen kommer ju inte tillbaka så på det stora hela skulle jag försöka prioritera den.
Jag går ner till 80% och min man till 75% när vi ska skola in. När vi räknade på inkomster efter att gå ned i arbetstid var ett krav att ha utrymme för sparande (vilket vi knappt haft under föräldraledigheten). Vad jag vill säga med detta är: istället för att fokusera på vad vi förlorar jämfört med att jobba heltid så fokuserar vi på hur mycket mer ekonomiskt spelutrymme vi får jämfört med under föräldraledigheten.
Sen kan man även tänka på att vi går totalt sett ned 45% i arbetstid men vi förlorar “endast “ ca 20% i nettolön eftersom skatten blir lägre vid lägre lön.
Så stirra dig inte blind på vilken summa pengar du går miste om, försök se det ur andra perspektiv så kanske det känns bättre.
Och som någon annan skrev, när man går ner i arbetstid ska även arbetsuppgifterna anpassas efter det!
