Hej! Jag står inför ett val mellan två ganska olika alternativ jobbmässigt (även stor påverkan på livet); ett välbetalt jobb med goda och roliga karriärsmöjligheter men mindre tid för fritid och familj. Det andra ett lugnare jobb med en ok lön, begränsade utvecklingsmöjligheter men mer tid för familj, fritid.
Jag förstår att ingen annan kan säga vad som är rätt eller fel men undrar om ni har tips på frågor eller tankesätt att applicera på min frågeställning? Hur kan jag coacha mig själv i detta?
Om du inte gör beslutet till så livsavgörande, dvs att du kan ändra dig när som helst och att du kanske bara har tjänsten ett par år. Vad hade du valt då?
Der beror ju på från vilken nivå på jobb du startar och jämför från, tänker jag, din livssituation och vad du ser framför dig de närmaste åren. Ett roligt jobb med stora möjligheter att påverka är viktigt för mig. En ordnad ekonomi med möjlighet att spara pengar också. Men under en period i livet (småbarnsåren) var det viktigare att kunna jobba lite mindre än att kunna lägga undan sparpengar, just då. Eftersom jag hade haft a och b ovan kunde jag göra just det, då.
Om du har partner som du lever ihop med, hur ser deras arbetssituation ut? Är det också stressigt, kan det vara svårt att få ihop familjlivet. Men kan den ta ett större ansvar hemma, så kan du lägga mer tid på mer krävande jobb. Blir ni beroende av andras hjälp hemma?
Hur är din stresstolerans? Ibland behöver man välja en hållbar arbetssituation för att inte bli utbränd och för att orka jobba i många år. Samtidigt kan ett roligt jobb, även om stressigt, kan man också må bra av (positiv stress).
Ibland måste man bara prova på det där mest spännande och utmanande jobbet när du får chansen, eftersom du kanske inte får chansen igen vid ett lämpligt tillfälle i livet.
Allt beror på dina karriärsmål och vart du befinner dig i livet.
Jag tänker att det har en stor påverkan på livet om man på riktigt trivs med det man håller på med.
Antal arbetade timmar kanske inte är det som avgör? Ett lugnare jobb med färre timmar kan vara oerhört påfrestande om man inte trivs.
Ett jobb med utvecklingsmöjligheter och högre lön låter bra, men är det rätt för dig? Är det ett jobb du skulle trivas med?
Ett jobb som är viktigt - för dig - där du känner att det du gör är viktigt är kanske mer tillfredsställande. Då kanske resten av livet fungerar bättre.
Vilken av dessa två möjligheter som är rätt för dig har jag ingen aning om.
Jag har växt upp med en förälder som haft mer tid och en annan förälder som haft mindre tid. Det har grundat sig i deras yrkesliv.
Jag har lärt mig massor från föräldern som jobbar mer angående arbetsmoral, hur du går långt inom yrkeslivet och den mer logiska biten. En del av detta kommer såklart från den förälderns personlighet.
Med det sagt har jag mycket varmare och tätare kontakt med föräldern som inte behövt prioriteta jobbet lika högt. Det blir mer naturligt vare sig jag vill det eller inte.
Tänk på din familj, men känn inte att du behöver absolut utesluta något. Du kan arbeta mycket men se då till att verkligen fokusera på familjen den tid du har över. Det gör så OERHÖRT mycket att du håller det du lovar och inte glömmer det på grund av jobb eller stress. Ibland måste du kunna övningsköra, hjälpa till med läxor eller ta hand om relationer.
Som sagt, jag har lärt mig massor som jag verkligen uppskattar från föräldern som jobbar mer, men jag hade verkligen önskat mer tid.
Tack för alla inspel. Ett barn i förskoleåldern finns, men tyvärr inte längre någon annan förälder. Det gör att jag behöver förlita mig på släkt för att få det ena alternativet att gå ihop (resor/långa dagar etc). Samtidigt är jag ju ansvarig för försörjningen och orolig hamna i ett läge där jag inte kan gå upp till en mer högpresterande roll om jag skulle vilja det i framtiden.
Vore jag ensam skulle jag nog satsa på det lugnare jobbet personligen. Här har vi bytts av lite med att fokusera på jobb vs barn. Men att båda skulle jobba mycket skulle liksom inte funka. Då har det iof varit pendling inräknad också.
Det här är kanske både lite off topic och kan låta en smula negativt (dock skrivet ur välmenande plats): att någon väljer att prioritera ner sig själv/karriärsmöjligheter etc om man egentligen inte vill men för att man uppoffrande väljer att sätta någon annan/andra människor före sig själv garanterar ingenting. Vare sig tacksamhet från de som du prioriterat eller uppfyllelse av det du såg framför dig när du gjorde valet. Som reflektion på @Skogstomtens chefs lite skämtsamma kommentar… barn är inte skyldig sina föräldrar någonting i livet; vare sig tacksamhet eller att ta hand om föräldrarna när dom är gamla.
Samtidigt som vissa val kan ge positiva effekter man kanske inte ens hade med i beräkningen, som att exempelvis bli en stark kvinnlig förebild i ditt barns liv? Men det kanske du är oavsett yrkesroll?
Min reflektion är att man alltid ska utgå från sig själv och vad man själv vill göra. Oavsett om det är karriär eller leva familjeliv; utan att försöka förutse hur andra människor kommer att värdera ens val då det är bortom din egen kontroll. Så mitt enda tips till trådskaparen är att tänka på vad som egentligen gör henne lycklig. Och att då samtidigt också ta bort de moraliserande rösterna från ytterligheterna som ofta blir till distraherande “brus” i valet som vi alla har en tendens att döma oss själva i ljuset av. Mindre tid med familjen betyder ju inte försummelse eller barnmisshandel. Att inte välja karriär före allt betyder ju inte att man inte ändå kan känna meningsfullhet och få intellektuell stimulans. Vi vet oftast vad som är rätt för oss själva. Men detta har ju andra som @tankespjarn redan uttryckt på ett mycket mera upplyftande sätt.
Har man barn tycker jag att man ska utgå från barnet. Den som har satt barn till världen måste hålla tillbaka sitt ego. Barn är ingen accessoar utan ett långt liv som man ansvarar för. Är man inte villig att ta det ansvaret är det inte säkert att man bör skaffa barn.
Vill bara förtydliga att jag aldrig skulle betrakta mitt barn som en accessoar jag plockar fram när det passar. De funderingar jag har är i mångt och mycket baserade just runt mitt barns bästa och vilken väg som hjälper mig att ge barnet ett tryggt liv, känslomässigt, ekonomiskt etc.
De som skulle stötta är nära släktingar som jag vill ska ha en fin och trygg relation med mitt barn. För mig är det också viktigt att barnet har andra nära, utifall något skulle hända mig. Den tid jag inte är på jobbet skulle såklart mitt barn vara i fokus, oavsett vilket av jobben jag väljer. Det är inte en allt eller inget situation.
Jag hade satsat på barnet i förskoleåldern det betyder nog mycket att föräldern finns där i den situationen. Det kanske blir bättre läge för karriär senare när barnet är lite större.
45 vs 75 på ett ungefär. Absolut mer fördelaktigt med den högre lönen både utifrån pensionsavsättningar och liknande. Jag vet också att även den lägsta är en bra lön, men den ger inte mig samma marginaler.
