Tycker det bekräftade min egen syn på arbete kontra ersättning och fritid, och min känsla inför nekade möjligheter. Hur känner ni som kanske arbetat mer än 40 timmar per vecka och är 45+ (eller 25, risk för att du jobbar bort din tid på jorden) ? Kommer ni ångra er ? Hur tror ni att den ökade inkomsten kommer att väga upp den förlorade tiden ?
Det ena utesluter inte det andra, båda sakerna är viktiga. Ungefär som att det är viktigt att både dricka och äta även om drickandet kommer på första plats.
Jag har väldigt få gånger i min kariärr behövt arbeta mer är 40tim/veckan.
Men jag värderar work/life balans väldigt högt, så kombinationer med hemarbete och ett jobb en kan utan och innantill gör det till en riktigt bra kombination.
När en också kan jobba från fritidshuset och vara ledig ett par dagar hit och dit, så en har tid att ta 4-hjulingen till skogen för att hugga blir det en perfekt kombo.
Det kan säkert vara så för en del men jag tänker aldrig så faktiskt. Det kommer nya chanser alternativt att man ändå kan vara nöjd med det man har.
När en dörr stängs öppnas en ny dörr
När en dörr stängs öppnas ett fönster
Etc.
Är man av typen att man grämer sig kanske man aldrig blir riktigt nöjd med det man har, man hade ju hela tiden kunna få mer än så etc. Kanske vore det bra att jobba lite med den mentala biten också.
Har som sagt varit företagare i 34år och det har nog aldrig varit någon 40 timmars vecka direkt(förutom ett år som värnpliktig), i tankarna har man det alltid med sig.
Men nu sen i somras har jag trappat ner företagandet och kör det som min hobby och jobbar när jag vill.
Jo det är värt att jobba långa veckor och det är värt att tjäna och spara pengar.
Jag är snart 51år och jobbar när jag vill med det jag vill.
Jo absolut men jag kände själv igen mig starkt, att arbeta 60-80 timmar per vecka för att alla ska få det dom vill ha är inte hållbart imo. Man jobbar för att leva, balans är viktigt, men att lägga 10-12 timmar per dygn på sitt jobb eller inkomst, är helt enkelt för mycket för min del.
Det ligger en hel del i talesättet “Hellre gröt med familjen än oxfilé solo” får man ändå säga.
Jag är knappa 30 med 4 barn och känner efter 2 år med 60+ tim veckor i sträck, 10 dagar ledigt, att det brände min fritid. Ibland kunde jag komma hem och upptäcka att min unge kunde något nytt, att ständigt missa första ordet, steget, m.m är för mig ganska korkat. Jag kan jobba sen om jag måste, mina barn kommer aldrig växa upp en gång till så att säga.
Det har du helt rätt i.
Trots att det bara skiljer 20år mellan oss så kommer vi från olika tider
Mest tror jag att det för egen del var att det i min bransch förväntades arbeta och inte vara hemma med barnen på dagarna. Dock har jag lagt resten av tiden på familjen och huset vi bor i.
Det räcker med att de får det de behöver, inte allt de vill ha. Sen är tid det allra dyrbaraste! Som du skriver själv, de kommer inte växa upp igen.
Jag har jobbat många år i snitt 50-60h/v, men efter att ha blivit förälder prioriterar jag tid framför pengar, man får ta igen det senare om det behövs
Jag älskade mitt jobb, både som anställd och egen företagare. Eftersom jag under alla år jobbat utomlands så var 60 timmars veckor nära nog standard och den ekonomiska ersättningen mycket fördelaktig, vilket är den största anledningen till att jag nu lever ytterst bekvämt under FIRE. Familjen fick väl lida lite under åren men livet är ju inte perfekt och vi är fortfarande en väl sammansvetsad enhet, en kapitalstark enhet med stora valmöjligheter.
Mina kommentarer samt några tips till de yngre som strävar mot ekonomisk frihet:
Jag ångrar inte mina val men gick kanske lite för långt.
Var inte främmande för att ta extra jobb för att tjäna extra pengar.
Att få ihop den första grundplåten är viktigast, även om det periodvis kan kräva stora uppoffringar.
Kör hårt som unga men dra ner i tid, man kan faktiskt ha mer än en karriär i livet.
Kontakter är viktiga men gamla kompisar betyder mindre än man tror.
Var inte rädd för att starta eget AB men håll stenhård koll på utgifterna.
Låna aldrig pengar till något annat än en bostad eller hyresfastighet.
Sanningen är att pengar är frihet, under förutsättningen att man får vara frisk naturligtvis.
När vi nu går in i en lågkonjunktur ges en unik chans för unga skuldfria människor att börja bygga för en framgångsrik framtid. Jag vet exakt hur jag skulle gå tillväga om jag vore ung idag.
bry dig inte för mycket om pengar, det är vänner familj och upplevelsers som består
Pengar måste man bry sig om - om man ska ha frihet att göra mer av vad man vill men det får inte ta över
Jobbat mycket men alltid sett till att ha ett spännande jobb de allra flesta åren. Är 50+.
Sen har vi gjort livsval där vi fått både och. I vårt fall att arbeta och bo utomlands för att uppleva nya ställen och kulturer. Om vi först jobbat hemma i alla år för att kanske nu ge oss ut, då hade vi nog ångrat oss. Tror jag.
Jag har följt råden du rekommenderar, och har just därför jobbat väldigt mycket och jag har älskat det!
Bry dig inte om vad andra tycker - nej just det låt inte alla andra konsensusjagande medelmåttor hålla dig tillbaka. Våga stå ut. Våga ta initiativ. Sträva efter att vara bäst. Var aktiv i ditt nätverkande. Säg Ja när det betyder nåt - säg NEJ annars (folk är sjukt kassa på att säga nej)
Det är vänner, familj och upplevelser som räknas - Exakt, jag har genom jobbet fått uppleva saker och träffat vänner som jag aldrig mött annars (Från RIB-båt i Lofoten till Fasadklättring i Auckland). Resorna och umgänget med kollegor har varit det bästa i mitt liv.
Nu när jag har småbarn har det också gett mig ekonomisk trygghet att bara jobba 40h utan att det påverkar karriär och ekonomi.
Återigen säg JA när det är viktigt - säg NEJ annars.
Min gissning är att mindre hyresfastigheter kommer att falla i pris mer än andra fastigheter de närmaste åren. Det är där jag redan nu skulle fokusera stenhårt på att få fram en kontantinsats för att inom ett år eller två kunna påbörja en långsiktig karriär som hyresvärd. En no-brainer i mina ögon men även om jag skulle ha fel är riskerna små.
Var detta en felskrivning? Annars är det väldigt dålig riskspridning att ha ett socialt liv som står och faller med partnern och familjen. Tror alltför många inte inser att om partnern är motorn i det sociala livet så har man ingen om hen försvinner.
Inte direkt men jag kanske borde ha förtydligat då jag genom åren märkt att många låter sitt liv vara hårt knutet till gamla kompisar och missar därmed att skapa nya värdefulla kontakter. Förhoppningen är ju att man hela tiden drivs framåt och utvecklas, såväl privat som yrkesmässigt.
Ser man till att ha ett roligt jobb som i bästa fall är ens hobby så är det inga problem. Man offrar inte saker då, men många har inte ett sådant jobb tyvärr. Sen handlar det om att prioritera och planera.
Jag har bara hunnit jobba 20 år och jobbade mycket och “hårt”, tog alla möjligheter att lära mig saker och utvecklas inom yrket dem första 10-12 åren. Det gjorde också att man kunde spara en del pengar och skapa en trygghet. Sedan när vi skaffade barn så drog jag ner på jobbandet och planade ut på en nivå där jag både kan mitt jobb bra och är väl kompenserad.
Men visst, vissa skulle påstå att jag “offrade” en del av min ungdom, men jag känner inte så när jag tittar tillbaka, fast det var tufft vissa perioder
Jag tror inte det är antingen eller utan både ock.
Jag tror att få som jobbat mycket och skapat sig en karriär de första 15- 20 åren i arbetslivet ångrar sig. Det är roligt att bli riktigt bra på något och klättra på den berömda stegen. Dessutom kan man ofta göra det OCH umgås på kvällar och helger när man är yngre. Man behöver bara skippa TVn. Och få som gått ner i tid därefter ångrar det heller. Det är skönare steg att vila på ett par steg upp än i botten på stegen. Sen kan man kötta på igen om man tycker det är kul.
Mycket tid till båda => mycket pengar => mycket tid till vad man vill.
Det här är ett mycket viktigt råd - häng inte upp allt på att din partner. Även om det för vissa låter oromantiskt (även om jag anser motsatsen) så ska en partner vara något ”nice to have”, inte ”must-have”.
