Hej! Ja, som frågan lyder! Jag undrar vad ni andra vill med era pengar? Ska ni spendera dem på något? Trygghet, pension eller gå ner i tid? För mig är inte FIRE realistiskt utan jag har andra anledningar att spara/investera. Jag vill dels ha trygghet, veta att jag klarar mig om det kniper, men också ha lite frihet. Jag vill inte sitta fast på ett jobb där jag vantrivs och jag vill aldrig stanna i en relation pga inte har råd att leva ensam. Jag vill också kunna se till att mitt barn klarar sig genom livet. Han har en funktionsnedsättning som innebär att han kanske inte kommer att kunna försörja sig själv och då vill jag kunna hjälpa till. En önskedröm är att kunna ge honom nån sorts FIRE (dvs avkastning att leva på när jag och pappan är borta) men vi får se om det är möjligt.
För mig, som nån typ av trygghetsknarkare, är sparade pengar skönt att ha så man slipper hålla på att spara till saker man vill köpa. Behöver jag nåt så köper jag det bara, kontant. Oaktat huset.
Sen hatar jag att generellt att handla så då resulterar det ju i nån form av trygghet för framtiden.
Är född på 90-talet och utifrån ”min pension” kommer jag få ut en katastrofalt dålig månadsslant, därav sparar jag så mycket som möjligt. Samt att minska stressen att jobba in i eller igenom kaklet…
Jag har ingen större nettoförmögenhet än (relativt ung) så på kort sikt har jag all anledning att spara med ett ordentligt bolån på axlarna…
Men på längre sikt vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till när jag oundvikligen blir ekonomiskt fri. För det kommer jag med stor sannolikhet bli då jag har så låga materiella krav på livet och sparkvoten ändå är hög.
På ett sätt var jag nog som lyckligast som student då jag aldrig varit fattigare i mitt liv. Knappt en ”lön” på kontot och studieskulder var allt jag var god för i 3 år. Ändå var livet stimulerande och kanon rent socialt.
Idag sitter jag betydligt rikare och känner att livet inte är helt förrän jag är ekonomiskt fri… Eller något. Men om jag ska vara ärlig mot mig själv så är det ekorrhjulet jag måste ut ur. Livet som anställd!
Det behöver jag inte nödvändigtvis bli FIRE för utan bara ha tillräckligt med pengar för att våga ta steget till företagande
”Som företagare får man själv styra över sina 80 arbetstimmar i veckan” eller hur det löd nu igen Men det gör jag mycket hellre för existensminimum än att vara en kugge i ett maskineri.
Att nu kunna säga upp mig, om jag inte trivs eller av andra anledningar, utan att behöva oroa mig för pengar den närmaste tiden, minst några månader. Jag gjorde det förra året och det var superskönt att kunna göra det. Innan min anställning avslutades hade jag ett nytt jobb men det visste jag inte när jag sa upp min och jag brydde mig inte heller om det!
FIRE med viss reservation, vad betyder egentligen E(arly)? Sluta jobba vid 30 hade jag inte velat men nu är min plan att kunna sluta när min hustru går i pension och jag är 57 år. Vet inte om det räknas som RE om man bara har några år till pension.
Jag vet inte var du drar gänsen, men jag räknar mig till medelinkomsttagarna och är dessutom ensamstående, om man ser till utgifter och vardagsliv i stort.
Jag tillhör trygghetsnarkomanerna och har medvetet hållt igen en del genom åren, men har också frihetstankar som inbegriper FIRE. Sedan är den friheten för mig primärt frihet till min tid, frihet från schema och ansvar jag inte valt själv, frihet att välja vad jag vill göra och frihet att befinna mig där jag vill samt frihet att inte bry mig om vad andra tycker. (Det sista känner jag att jag är 98% i mål med.)
Med två driftiga barn och en äldre generation som är i livet och som inte lider brist, ser jag inte att jag måste spara för att ta hand om nå’n annan under nå’n längre period. Men trygghetsknarkandet gör att det här med att dö med noll inte lär bli aktuellt ändå.
Min såg bedrövlig ut för 20 år sedan, men det tar sig normalt. Pensionskurvan är märklig, så andas ut och stressa inte över det. Kommer det in en någorlunda okej lön så kommer pensionen att bli okej också.
Ek behöva ta order från folk jag ej respekerar/gillar nu har jag ett jobb jag trivs med som tur är.
Men skulle jag i framtiden ta antällning och hamna på ett ruttet företag där man får söndagsångest för jobbet så vill jag ha friheten att kunns säga upp mig utan att oroa mig för räkningarna.
Men vem vet kanske jag gör en fire vid 40 och glider runt resten av livet inget jag planerar för men skadar ju ej att ha byggt ekonomin för det
Förenklat så vill jag ha valfrihet här i livet att få leva på mina villkor (inom vissa ramar).
Tid för projekt, nyfikenhet, träning, oavlönat arbete, familjen, vänner, resande, matlagning, uteinaturenfika, läsande, måleri, skrivande, läsning, trädgård och allt annat som ger oss mening och berikar våra liv.
Kontroll - att kunna ta beslut som gagnar oss och inte behöva acceptera en toxisk arbetsplats, en omorganisation som skaver.
Trygghet - att inte behöva oroa sig för att taket behöver läggas om eller att kylskåpet går sönder. Att kunna ta sig tid att ta hand om sig själv eller en närstående som är sjuk.
Jag vill ha kontroll över mitt eget liv, och vid varje givet tillfälle känna att jag har ett fuck off kapital om någonting inte passar, inte där än dock.
1. Ekonomisk trygghet
Ha en årslön på banken. Kanske inte på sparkonto, men att ha det i blandade värdepapper känns som ett rimligt mål för att kunna hantera livets nycker med rimlig real avkastning.
2. Förverkliga drömmar (utan lån)
Resa till släkt utomlands, ge barnen fina upplevelser om somrarna, renovering etc. Ha sparkonto för att kunna realisera mål i närtid. Viktigast här att allt köps kontant och utan lån.
3. Dräglig pension
Vi jobbar en del deltid nu med barnen och har inte hyperhöga löner. Så ett privat pensionssparande blir prioriterat då vi inte riktigt litar på pensionssystemet i övrigt.
Innan jag fyllde 30 så kollade jag skillnaden på min pension om jag skulle jobba heltid fram till pension eller halvtid. Det skiljde väldigt lite. Nån tusenlapp. Nån tusenlapp till i månaden kontra halva livet. Att det blev så är att jag jobbade mellan 20-30 år istället för att gå i diverse utbildningar Hörde till dom under 30 som tjänade bäst i kommun. Jobbade dock 12-18 timmar per dygn och 6 dagar i veckan.
Mitt sparade blir enkelt en buffert att plocka av då min pension blir låg. Får jag 8 000 kr rent i pension så är jag mer än nöjd.
Tror inte mitt liv kommer se annorlunda ut som pensionär mot nu. Bonusen är att man slipper byråkratiska krav.
Lever minimaliskt och enkelt. Är god för nån miljon dock (med kommande arv etc). Var aldrig ett mål. Är bara uppväxt att man ska göra av med mindre än man får in och aldrig ta lån.
Fram tills pensionen så är inte målet att spara det som går utan att få ner fasta kostnader. El och bensin är dom stora bovarna. Så elbil när dom funkar där jag bor och solpaneler kanske.
Min huvudprioritet är att sluta jobba helst vid 55 om ett par år, men den här börsnedgången har troligen skjutit tidpunkten framåt. Pengarna ska räcka tills ordinarie pensionsålder.
Jag tycker verkligen illa om att vara löneanställd och vill sluta jobba fortast möjligt.
Frihet. Finns inte på kartan att jag orkar arbeta tills jag är 70år. Om tio år när jag är 50år slutar jag jobba, eller jobbar med något jag till 100% får ut nåt av personligen.
Friheten att inte vara tvungen att arbeta eller åtminstone veta att jag klarar mig i minst 10 år på kapitalet utan att tjäna en krona.
Är så evinnerligt trött på alla dessa tvång i samhället, orkar inte leva ordentligt när jag jobbar… Så det blir bara äta sova jobba… Vill bort från det - så jag sparar och investerar så mycket jag kan istället för att konsumera.
Knappt en ”lön” på kontot och studieskulder var allt jag var god för i 3 år. Ändå var livet stimulerande och kanon rent socialt.
Men det gör jag mycket hellre för existensminimum än att vara en kugge i ett maskineri.