Har gått och funderat på frågeställningen i rubriken på sistone och tänkte att det
vore roligt att se hur andra resonerar.
Har nu ett antal år jobbat och sparat en stor andel av min inkomst. Tidigare så var fokuset
att samla kapital för att kunna äga en bostad utan att för den sakens skull ha ett så stort
lån att man inte kan sova på natten. Men nu när man har passerat den milstolpen så är inte
målet så tydligt längre.
Nyligen så drevs det till sin spets då en möjlighet kom upp på jobbet som förmodligen skulle
ha lett till högre inkomst på bekostnad av stress, övertid och tråkigare uppgifter. Velade fram
och tillbaka men ju mer jag tänkte på det ju mer började jag ifrågasätta vad tusan jag håller på
med.
Man lever bara en gång och det viktiga i mitt liv just nu är inte om jag sparar x eller x +
några tusen i månaden. Och om finansiell säkerhet inte leder till att man kan jobba med något man
trivs med och ha en god balans mellan fritid och arbete vad är då poängen?
Om man tar frågan ett steg längre så dyker det upp andra frågeställningar, säg att man har en sparkvot på 30/40/50/60 % osv, ja då skulle man ju egentligen kunna upprätthålla sin livsstil med god marginal även om man jobbade betydligt mindre.
Så då till frågan, varför jobbar man då så mycket som man gör?
För mig själv är svaret
-Jag har ett lån som jag vill betala tillbaks
-Om det skulle bli familjeliv i framtiden så vill jag ha möjligheten att låta min barn växa upp i
ett gulligt villaområde som liknar min uppväxt. Om man vill ha detta utan att pendla/låna ihjäl sig behöver man pengar.
Men jag är intresserade av hur andra resonerar kring detta? Speciellt dom av er som inte har ett tydligt sparmål i form av bostad eller något annat.
Och för att förtydliga, jag trivs med mitt jobb men det är ett jobb och jag har andra intressen som jag skulle vilja lägga mer tid på. Självfallet är det också som så att jobb där man kan välja hur mycket man jobbar inte växer på träd.
Själv så jobbar jag inte å har inte gjort de senaste 5 åren å dom senaste 10 åren väldigt lite… Sparkvot noll… Fritid å göra de man vill är värt klart mycke…
För att det ibland inte är så enkelt att gå ner i tid på alla arbetsplatser.
För att det kan vara svårt pga den egna personligheten.
För att de utgifter som är arbetsrelaterade inte krymper i samma mängd (i e bil, kollektivtrafikkort, ev kläder etc.)
Men jag har personligen landat i att mitt psyke i relation till mitt yrke mår bäst av att antingen jobba eller inte jobba alls. Jag har varit föräldraledig på halvtid och det blev varken hackat eller malet.
Sedan tror jag det finns en stor portion osäkerhet inbyggd hos alla. Det handlar om allt från politiska beslut som påverkar vardagen (skatter, anställningstrygghet etc) till oro för den egna ekonomin om något skulle hända som kostar mer än tänkt, hur stor pensionen blir eller helt enkelt rädslan för att inte veta hur fritiden ska spenderas. Då skadar det inte med 'ytterligare* 10% sparkvot som marginal/buffert.
Man vet aldrig vad som komma skall. Så passa på att spara ihop en ordentlig slant när tillfälle ges. Den där tusenlappen du kastar bort som ingenting idag kanske har växt 5x om 20 år och innebär flera månaders guldkant jämfört med om du inte hade investerat dem.
Jag skulle kunna jobba mindre då jag har väldigt hög sparkvot som konsekvens av hög lön och att jag är “billig i drift”. Mina vanor/hobbys är inte så dyra.
Men, jag trivs på jobbet och tänker även på pensionen. Mitt mål är att ha ungefär samma pensionskapital inklusive privat sparat, som min slutlön, gärna högre. Detta mål är av typen önskan men är inte så viktigt egentligen. Det sporrar mig bara för att jobba strukturerat med min ekonomi och mina investeringar, vilket angränsar till en hobby. De som har hög sparkvot har ju sen mycket lättare att få pengarna att räcka om man trivs med livet utan extravaganser. Ser man det så har jag med råge, med pensionskapital och eget sparande, redan uppfyllt önskan kopplat till “pension” motsvarande slutlön. Jag kan ju då leva på motsvarande utgiftsnivå med lätthet, och ändå fortsätta att spara om jag skulle vilja. Eller leva mer extravagant men känner jag mig själv kommer detta inte att ske då jag trivs idag men nuvarande nivå.
Då jag trivs väldigt bra på jobbet, med stimulerande arbetsuppgifter som handlar mycket om nytänkande, att göra det lite smartare hela tiden, ser jag inte tiden på jobbet som bortkastad. Trevliga kollegor har jag också. Jag kan ersätta tiden på jobbet med något annat men känner ingen press att göra det. Jag har massor av kul saker att göra på fritiden med men det är alltså inte akut att jobba mindre. Jag är ingenjör, jag gillar problemlösning. Om jag tillämpar det på jobbet eller i annat sammanhang är inte så viktigt.
Kan bara svara för egen del. Vill komma upp till en viss nivå i karriären så snart som möjligt så fortsätter på heltid i ytterligare två år. Därefter får jag bestämma mig om jag ska gå ner i tid eller spara några år till så att jag (om jag vill) kan sluta arbeta helt istället. Eller så fortsätter jag även efter det om jag fortfarande tycker att mitt arbete är givande.
Detta har jag också funderat mycket på. Jag har jobbat deltid under barnens uppväxt (hittills 12 år). Ibland har jag känt att jag borde gå upp till heltid för att kunna öka sparkvoten. Men vad vill jag med mitt sparande? Jo, få mer ledig tid. När vill jag då ha denna lediga tid? När barnen är små eller när barnen flyttat hemifrån? För mig var valet enkelt.
Sedan hade jag absolut kunnat jobba ännu mindre egentligen (eller min man) eftersom vi ändå sparat rätt mycket under de här åren. Men någonstans fick vi hitta en balans mellan att leva nu och att spara för framtiden. För vår del ledde det till att jag jobbat 75-80 % fördelat på 5 dagar vilket ledde till korta dagar på förskola/fritids för barnen. För oss har detta varit jättebra.
Men det finns ju tyvärr en heltidsnorm på många arbetsplatser som gör det svårt att jobba deltid. Många upplever ju att även om de går ner till 75 % så minskar inte arbetsbelastningen. De får bara 75 % av tiden att utföra sina arbetsuppgifter på, och 75 % av lönen. Jag kan förstå att det inte känns så lockande. Men det är riktigt dåligt av arbetsgivarna att inte se till så att det är möjligt.
För egen del handlar det nog i huvudsak om följande delar.
Möjlighet att styra innehåll och hur jag utför mitt arbete samt arbetsbelastning är mycket viktigare än hur mycket jag jobbar. 30 h per vecka som innehåller stress, otydligt etc är mer krävande än 50 h i ett lugnare tempo där jag vet precis vad som krävs av mig. Då jag upplever att detta fungerat relativt bra i mina tjänster jag haft och att det inte inverkar för mycket på privatlivet har jag sett det som lämpligt att arbeta 100+ % för att skapa möjligheter till högre lön och sparande som ger möjlighet att tex vara ledig i längre perioder om mitt resonemang skulle ändras.
Tidsfönster där tex barn inte finns i bilden just nu gör det lättare att jobba 100 % o ändå ha tid över.
Då jag inte stämplar jobbar jag istället på att försöka utföra uppdraget med god prestation på färre timmar än att gå ned i arbetstid…
Skulle nog hellre ha fler dagar att disponera fritt än t.ex. vara ledig varje fredag då det inte möjliggör tex resor i samma utsträckning men att framöver jobba tex 60-80 % hade ju frigjort en del resurser att disponera tillsammans.
Bra fråga. Vi jobbar 80 % båda två och har tre barn, sparkvot 40-50 % och ett hyfsat stort huslån. Jag tycker lånet är för stort för att “sluta gneta”, men har ändå landat i att 80 % är värt kostnaden nu när barnen är små och uppskattar ens närvaro .
Vi är inte särskilt dyra i drift för att vara en trebarnsfamilj. Om jag skulle ändra något i tjänstgöringsgrad skulle det ändå vara uppåt - 10-20 % går bort till VAB så i realiteten jobbar vi max 70 %.
För min del jobbar jag 100% för att så snabbt som möjligt komma till målet att inte jobba alls. Om jag skulle gå ner i tid nu så skjuts målgången framåt.
När barnen hade flugit ut hade vi en sparkvot som låg på 50% och jobbade heltid fram till den tidpunkten när marginalerna var tillräckligt stora för att sluta arbeta helt och hållet med bibehållen utgiftsnivå.
Tror för egen del att det helt enkelt beror på att jag mår bra av att jobba mycket. Är både anställd och driver eget företag. Men man borde kanske skaffa en hobby ändå. Gillar ju tågbanor och sånt…
Har en hel del bekanta som har mycket mer lön än mig, men som gjorde exakt det här valet, och jag har insett att jag aldrig skulle göra samma val. Gick istället ner till 80% för ett antal år sedan, och tycker det är sjukt nice.
Sparar 45-50% av nettolönen (tjänstepensionsavsättning ej inräknad). Är dock precis i början av min yrkesbana, utvecklas mycket och tycker det är kul att jobba just nu, tar en del extrapass både för erfarenheten och pengarna. Äger inte heller mitt boende eller har barn. När utvecklingshastigheten börjar avta, vi har ett långsiktigt boende och sannolikt också barn så tänker jag gå ner i arbetstid. Flamingo FIRE är ett koncept som lockar mig mycket:
Tänker att man kan jobba 80% efter man tagit ut föräldraledigheten och sen 50-80% när man kommit halvvägs till FI, beroende på hur det känns med jobbet och om man kanske vill gå ner i lön men byta inriktning osv.
Detta är något som tilltalar mig också. Mitt mål är egentligen att ha tillräckligt med kapital för att känna den där tryggheten över att inte behöva prestera på jobbet om jag inte vill.
Jag tycker FIRE-begreppet är lite för binärt, antingen jobba eller sluta helt. Att gå ner i arbetstid leder också till oönskat inkomstbortfall och är inte alltid möjligt hos alla arbetsgivare. Så som mitt jobb ser ut (och säker många andras), så kan jag lätt gå ner i prestationsnivå (lite som quiet quitting) och ändå plocka ut den lön man jobbat upp hittills (fast istället med stagnerande löneutveckling). Därmed kan man behålla tryggheten av att ha en full lön och ett kapital som så småningom leder till FIRE men samtidigt kunna leva extravagant fram till dess att man kommer dit eftersom man inte behöver tillföra något kapital.
Ja, 50% av FI-summan är riktigt bra “fuck you-kapital”. Egentligen borde man räkna in tjänstepensionen där också tänker jag (med avdrag för skatt, ca 30%).
Jag och min fru har satsat mot en dröm att flytta till Spanien. Ett jobb med hög inkomst och ett företag som gick bra så var vi nästan i mål med vårt sparande.
Vi tog beslutet att det inte är värt stressen och pressen att jobba som vi gjorde. Oavsett så behövde vi en paus. När det också hänt så mycket i världen senaste året blev beslutet än lättare. Så vi sålde allt i Sverige och drog i höstas. Även om vi dricker för mycket vin så har jag inte mått såhär bra och varit så utvilad på säkert 20 år. För oss var det kanske lättare än för andra då vi inte skaffat barn.
Vi kanske flyttar hem till Sverige och jobbar ett tag till om något eller några år, men tvek på den. Vi klarar oss nog ändå. Jag är btw 51 år och frun 48.
.