Vi är två 100% arbetande föräldrar med 3 barn, 3, 4 o 6 år. Båda med chefsjobb och ganska lång utbildning.
Vi har nu börjat fundera på att en av oss ska ta 3 års ledigt från arbetslivet för att få lite mer harmoni i familjelivet. Kalla det hemmafru, eller vad som helst, men vi har försökt jobba deltid båda två, 60% på en, 80% på båda, men våra jobb gör att det är svårt att få ihop det på ett bra sätt då kraven finns kvar (kanske mest från oss själva) även när vi “jobbar” mindre.
Vi klarar oss egentligen på en av lönerna, den ena lönen är ganska exakt vad vi amorterar/sparar varje månad, men det känns konstigt och läskigt att ta ett sådant här steg.
Egentligen ser vi ingen större oro för karriär på sikt, så klart får det en påverkan, men hanterbar. I det stora inte jättekonstigt heller då vi delat på föräldraledighet och min partner får totalt 4 år hemma på 3 barn vilket inte är extremt, men nu 3 år på raken och det känns lite konstigare då barnen börjar bli större.
Någon som har egna erfarenheter av något liknande.
Stora minus som jag kan se:
Vi sparar/amortera nästan 1,5Mkr på 3 år som hade varit fint då vi behöver större boende på sikt.
lägre pension, men troligen kommer vi klara oss ändå när vi blir gamla
partner som saknar det vuxna i vardagen på ett annat sätt än när man jobbar
Fördelar
mer harmoni i familjen, mindre stress, barn är bra barn några år och jobba kan man göra när man blir gammal och barnen flyttar hemifrån.
Kvinnofälla finns så klart, men skulle säga att vår ekonomi ändå skulle vara ok om allt skiter sig någon gång i framtiden…
Häftigt. Jag följer detta med stor spänning. Vi har en liknande plan nästan färdig för sjösättning. Men så klart, man vill gärna försäkra sig om att det är helt rätt både en och två gånger innan man kastar loss.
Eftersom vi tänker likadant så tycker jag att ni är inne på rätt spår.
En liten risk/möjlighet vi ser är att det blir för bra och att det fortsätter i både 5 och 6 år… Då ökar ju risken att det blir tuffare att komma tillbaka i arbetslivet på ett bra sätt.
Även om jag tror det skulle gå bra det med.
Tankar som snurrat är ju att ett sådant liv kan innebära helt andra saker som vi idag missar. Nu bor vi väldigt centralt för att få ihop livet, skulle vi våga flytta ut lite, bo billigare då bara en jobbar och man slipper hämta/lämna ångesten och på så sätt får ett helt annat liv. Vem vet, livet är lite läskigt.
Vi tänker nog prova ett år först och se hur det går, hur vi båda trivs med det. Visst… det kan bli en långsiktig lösning. Men man får väl tänka att man endast låter det bli långsiktigt om det fungerar längs vägen.
Vad tror ni barnen skulle tycka? Jag antar att tiden på förskolan därmed begränsas (här i Göteborg är det isf 15 h/vecka). Jag tror inte att den tiden hade ”räckt” för min 4-åring.
Säker på detta?
Det låter som att ni kommer bygga en ordentlig obalans i sysselsättning, intjäningsförmåga, pension, karriärbyggande, anknytning till barnen, nätverkande med andra vuxna och en hel massa andra saker som är svårt att föreställa sig innan man provat.
Ett annat alternativ kan vara att en av er under dessa år tar ett annat jobb där ni inte har förväntningarna (oavsett om dessa är egna eller andras) är motsvarande det ni hinner med på heltid utan något där 4-6 h/dag faktiskt räcker. Det kanske tillochmed skulle gå att lösa något hos befintlig arbetsgivare?
Jag tycker idén med ”periodisk FIRE” om man nu kan kalla det så är tilltalande. Att ge tid när det behövs till barn och en friare vardag.
Jag har själv gjort en paus i arbetslivet under 2 år då jag gick på folkhögskola och utbildade mig till längdskidtränare vid 32-34 års ålder. Inget som gynnade min pension (jobbade knappt halvtid under denna period) men så många vänner jag fått på köpet! 5-6 nära vänner som är sådär 6-12 år yngre, det blir perfekt till pensionen och förmodligen värt mer än pengar då. Jag tänker att samma säkert gäller relationen med familjen.
Det var inga problem att byta jobb efter den pausen.
Nu har jag själv barn och tycker livspusslet är utmanande så förstår helt er önskan och idé, jag upplever också att det är svårt att gå ned i tid för det är svårt att anpassa belastningen till det.
Sen kan jag hålla med om vissa som tänker om det blir ojämställt, ta ledigt vartannat år kanske?
Ja fundera på en lite mer långsiktigt lösning som det här kanske. Ni kommer ju ha fullt upp i tio år eller liknande. Kan bli en chock igen efter tre år hel-ledigt.
Denna tanken är också något som slagit oss. Bra inspel
Ta ett jobb där man är överkvalificerad och har möjligheten att jobba 60%-ish.
Räddar balansen hemma, ger ändå lön & pension och framförallt ger det socialt utbyte med riktigt vuxna (till skillnad från låtsasvuxna människor på lekparken som pratar livspuzzel).
Var lite det vi faktiskt testade, ett lättare jobb på 60%, men växte lite för snabbt på arbetsplatsen och sedan blev det mycket igen. Så en personlighetsfråga som är ganska svår att hantera också.
Vi tänker lite så också, jobba kan vi göra när vi blir “gamla”, nu är barnen små. Vi tänker ju oss inte Fire ur perspektivet att vi inte vill jobba för det tycker vi om, men blir för mycket just nu.
Klart att vi skulle kunna växla, men samtidigt är det min partner som önskar sig detta mest, dvs vara.mer med barnen. Barnen har det ok idag, så det är ju kanske mer en egoistisk tanke att få spendera mer tid med barnen nu när de är små.
Ja, de lär var något liknande vi har i dag, men annorlunda då de är lite större. Möjligheten att vara hemma med barnen minskar ju dock dramatiskt iom skolplikten.
Ja, jag funderar med på det där, tänker att det kommer en rätt lång tid då barn klarar sig mer själva från tonåren och uppåt och då ser jag inte behovet att sluta jobba på samma sätt.
En positiv effekt av mina ”sabbatsår” är att jag efter det känner att det är mer frivilligt att jag jobbar 100%. Innan dess kände jag lite att jag var fast och behövde jobba tills jag gick i pension. Men eftersom jag vet att jag kan klara mig på 50% lön så är det ett val att jobba 100% vilket gör det lättare att gå till jobbet på nåt vis
Jag vet att jag kan skära ned rejält på jobbet igen/ta ett halvår ledigt osv (sen är det alltid svårt att få till det i praktiken. Då var jag konsult o h hyfsat lätt att kapa hälften av uppdragen. Svårare på nuvarande jobb.)
Säg gärna något med om det här, vad är det som du upplever som svårt? Så att vi kan bena ut det tillsammans. Många gånger kan det vara lite som FEAR = false evidence appearing real.
Jag tänker i många beslut på ett tips som jag fick från min coach som jag hade för många år sedan:
Jan, just make a decision. If you don’t like it move! You are not a f-king tree.
Det vill säga att vi (jag) ofta ser beslut som så slutgiltiga. Men det är de ju inte. Jag tycker att vi borde prova mycket mer. Kanske istället för att köpa ett hus lite längre ut, hyr ett under någon vecka och prova. Prova ta någon extra veckas semester för att se hur det blir etc.
Det här är jätteviktigt att adressera! För mig och Caroline var det många diskussioner innan vi landade det här. Men det slutade med allt från en överenskommelse att värdera en timme arbetstid (intjänandetid) lika mycket som en timmes hushållstid till att jag skänkte min del av ägandet i huset till henne, till att vi har gjort extra avsättningar i hennes pension.
det får man ta som man. 
