Säger om vad?
Han vill inte dela pga. Kan bli stökigt vid separation.
Jag kan inte NL lag men har svårt att tro att inte NL lag kan hantera en separation mht bostad. Hur knepigt kan det bli?
Borde väl inte vara svårartade än att han (eller du?) vid separation löser ut den andre från boendet.
Om han känner sig otrygg med det så kanske man ska använda en jurist och skriva ett tydligt avtal så han kan känna sig lugn - samt att han spar pengar separat så han skulle kunna lösa ut dig snabbt. Det skulle ju ge er båda det ni behöver tänker jag.
Jag tycker din vilja att samäga boendet är helt super normalt och inget du behöver grunna på. Helt normalt behov att sätta bo tillsammans. Dock behöver ni nog ha en diskussion om hans känsla och rädsla. Vad grundar hans rädsla sig i? Tidigare dåliga erfarenheter? (som inte bör appliceras på ert förhållande)
Sen hade det ju inte skadat om han växte upp efter en sådan diskussion 
och helt enkelt inser att man inte alltid kan hedga allting, speciellt inte i ett förhållande. Äta kakan och ha den funkar inte riktigt i verkligheten
2 gillningar
Jag har själv gått igenom en separation med samägd bostad i NL. (Han har inte ägt ihop med någon förut)
Själva bostaden var inte alls särskilt krånglig att dela. Vart dock en del trök med annat som inte köpts lika tydligt tillsammans och inte skrivits nåt avtal om. Så där har ju jag lärt mig att vara väldigt tydlig med mitt och ditt eller vårt.
Vi har pratat om att skriva någon typ av samboavtal för att lösa eventuella problem med arv om någon avlider.
2 gillningar
Så var det tydligen, det framgick ju inte i klartext tidigare. Men som sagt - det har egentligen väldigt lite med huvudfrågeställningen att göra och att det a) behöver råda samsyn och att de fattar gemensamma beslut och att det b) ändå går att ordna det praktiska för att underlätta vid en eventuell separation.
“Lycka är att vara behövd.” är ett ordspråk jag tänker på när jag läser din text. Ett fullt normalt och djupt mänskligt behov.
Idag har jag och min sambo barn och gemensam ekonomi, men innan dess hade vi en del diskussioner om hur mycket var och en skulle bidra ekonomiskt till våra månatliga utgifter. Löneskillnaden var inte lika stor som i ditt fall, men den fanns där. Istället för att ta diskussionen varje gång nånting köps så tog vi diskussionen varje gång förutsättningarna ändrades, dvs. när nån av oss fått löneökning. Då slapp vi lägga energi på det däremellan.
Min poäng är att det kan ta mycket energi att leva i ett förhållande där man inte kan prata med varandra och inte klarar av att kompromissa.
En annan tanke: Hur ska ni göra med er ekonomi när/om ni skaffar barn? Nu kan jag inte nederländsk lagstiftning, men om man inte kan komma överens innan man skaffar barn så lär det inte vara lättare i småbarnsåren. Det är lätt hänt att ekonomin och livet blir ännu mer ojämställt då. Speciellt om en i förhållandet inte vill kompromissa.
När man skaffar barn handlar det inte bara om att bidra ekonomiskt, utan minst lika mycket om att bidra med närvaro och energi. Hur kommer den fördelningen se ut hos er? Förväntar han sig att du ska bidra med mest närvaro och energi eftersom han bidrar med mest pengar? Det är lite elakt formulerat, men värt att fundera över.
Summa summarum: Lägg inte för mycket vikt vid råd från främlingar på nätet som inte helt fullt ut förstår er situation, men det låter verkligen som att ni behöver prata mer med varandra så att ni båda förstår den andres behov och drivkrafter.
Hej, jag förstår problemet från din sida. Min sambo tjänar 10x mer och skillnaden i tillgångar är liknande 
Våra beskattningsbara inkomster börjar på samma siffra, men hon har en nolla till. Jag tycker också det är viktigt för mig att vara ägare i fastigheter som vi använder tillsammans, också med tanke på att vi har barn. Det är kanske mest en känsla, oklart om det skulle innebära nån skillnad i praktiken. Men det är ju kul att investera tillsammans i något också. För andra fastigheten ville min sambo köpa själv, men hade lyckligtvis inga problem med att jag gick in med en del. Det hade inte känts lika bra för mig om det var 100% hennes. Då är vi ändå över 10 år tillsammans
Det kanske går att titta närmare på icke problemet att äga tillsammans.
2 gillningar
Lever du på barnbidrag fortfarande 
. Haha. Var lite nyfiken hur lyckas man tjäna 10ggr mer än någon annan ? . Grattis att du lyckades skaffa dig en framgångsrik sambo.
jag skyller ju alltid på att hon tjänar bra, inte att jag tjänar dåligt!
1 gillning
Du är lycklig lottad att du har en kung i huset 
. Det skulle jag inte ha något emot. Hon skulle få äga allt och betala för alla räkningar och lite till 
. Rätt ska vara rätt och rätvist om man har råd med det. Det blir bara en liten del av feta lönen som man får offra.
1 gillning
Det är fantastiskt när vissa tjänar mycket, men som trådskaparen belyser är det nog alltid lite svårare rent privatekonomiskt när det förekommer stora ojämlikheter. Man får iaf lite annorlunda problem att hantera.
1 gillning
Har någon här erfarenheten av att inte vilja ha gemensam ekonomi?
Att ni själv känner att ni inte vill eller att en partner känt så?
Min partner kände så. Då vi hade väldigt olika tillgångar och intjänade redan när vi träffades kändes det helt naturligt för mig att vi inte delade på den biten. Hon hade ju ändå kämpat en del för att komma dit där hon var.
Däremot när vi blickade framåt behövde vi hitta rättvisa lösningar. Ang. dagliga / månatliga kostnader / VAB / barn / hund / bilar / hur man hanterar affärsresor (vi båda hade initialt jobb med mycket tid utomlands) och gemensam situation framåt / planer / till och med pension och FIRE osv så tror jag det är väldigt viktigt att man är flexibel och hittar lösningar som är rättvisa för båda. Det finns nog lika många lösningar som det finns ojämlika par
Alltså rätt mycket att komma överens om men jag tror det är superviktigt att man gör det, även om det känns hyffsat krasst och oromantiskt.
2 gillningar
Ja, om du menar gemensam ekonomi. Ordet delad kan betyda både gemensam och uppdelad i modern svenska så det är lurigt.
Jag och exet körde separata ekonomier, både som sambor och gifta. Jag har fått mycket kritik för det här på RT, men vi tjafsade i princip aldrig om pengar och det var inte skälet till skilsmässan.
Med det sagt så träffades vi som tonåringar, flyttade ihop under studietiden och hade visserligen olika förutsättningar initialt på arbetsmarknaden, men tjänade senare relativt lika. Det påverkade säkert beslutet, men det var också skönt att månadsvis gå genom allt gemensamt, betala 50% var och sedan göra vad fasen man själv ville med resten. Om intresset sedan är t ex inredning eller bilkörning får man ju ta ett nytt snack om hur mycket som ska delas och hur.
Nu är jag särbo, har barn från förra vändan och min tjej har inga egna. Det är helt naturligt att fortsätta med separata ekonomier. Flyttar vi en dag ihop misstänker jag att det rullar vidare på liknande sätt eftersom vi inte riktigt har samma syn på sparande, investeringar och när man planerar att gå i pension.
2 gillningar
Tack får påpekandet om att det var otydligt. Ändrade inlägget för att vara tydligare.
1 gillning
Jag och min sambo har diskuterat gemensam ekonomi men är båda gemensamt negativt inställda till det dels för att hon känner att hon hamnar i en beroendeposition och dels för att jag upplevt att hon stundvis saknat ambitionen att utvecklas eller försöka öka sin inkomst eftersom min inkomst även täckt hennes behov.
I min åsikt kan gemensam ekonomi med stora inkomstskillnader ge upphov till en ”su casa, mi casa”-attityd.
Vi kör istället på gemensamma utgifter med procentuell uppdelning utifrån inkomst, vilket vi båda tycker är rimligt, även om vi så klart har mycket att jobba på såsom hennes naiva (och min strikta) ekonomiska inställning och att jag fortfarande står enskilt för t.ex. bilens utgifter även om hon gärna åker med i den och bestämmer resmål.
De saker vi jobbar på löser vi successivt och målet för oss båda är att hon blir närmare ekonomiskt jämställd mig när hon pluggat färdigt om två år.
Detta funkar så klart inte för alla och många med gemensam inkomst bryr inte sig om de faktorer som jag ogillar. All cred till dom och deras mentala styrka!
1 gillning
I ett seriöst förhållande ska man självklart dela allt. För honom är det tydligen viktigt att själv äga lägenheten och i stort allt i den, vilket tyder på att han helt enkelt skyddar sig själv mot en eventuell separation i framtiden.
Föreslå en gemensam ekonomi där ni helt enkelt lägger ihop era löner eller att han står för allt och låter dig använda större delen av din lön att bygga upp ett eget sparande så ni blir något sånär lika.
Alternativt, byt gubbe.
Jag har det iofs så med min fru, och håller med om att det är att föredra under rätt förutsättningar.
Men det funkar uppenbarligen inte för alla.
Rätt snorkigt att kategoriskt hävda att det ska vara på ett visst sätt för att kvalificera som ett ”seriöst” förhållande.
6 gillningar
Kanske var lite klumpigt sagt. Det finns naturligtvis andra lösningar men mannen i förhållandet bör fundera på om han verkligen är juste.
Det finns seriösa förhållanden där man inte delar allt och ändå får allt kringliggande att fungera ypperligt. Progressivitet är också otroligt viktigt för att uppnå någon rimlig form utav ekonomisk jämställdhet.
Skulle du säga samma sak om samboavtal eller äktenskapsförord, alltså att ”han skyddar sig själv mot en framtida separation” och TS därför borde ”byta gubbe”?
Jag tycker det är helt rimligt att tänka i ”du, jag och vi”-banor med tanke på:
-
Många fler separationer nu än förr då gemensam ekonomi var vanligare. Dessutom längre väntetid i bostadsköer, högre pris på bostäder o.s.v., vilket gör det omöjligt att starta om bara sådär utan rätt förutsättningar, vilka inte är självklara bara för att man delar på allt. Även missbruk/slöseri delas ju på i de fallen, vilket gör att den med lägre inkomst ändå kan tvingas ner på botten för att ta sig ur ett förhållande.
-
I de fall då par haft gemensam ekonomi så finns nästan alltid vinnare och förlorare vid en abrupt separation. T.ex. att även om det inte är allt för vanligt så finns risken att partnern med lägre inkomst livnär sig på partnern med högre inkomst och därför misslyckas att stå på egna ben vid en eventuell separation där det inte finns en förmögenhet att dela på. Det går så klart att vända på smeten och se att den med högre inkomst gör som i TS fall och gladeligen står för allt med en misstänksam underton.
Jag föreslår att TS förklarar sin inställning till sin sambo ordentligt och hoppas att denne förstår att det finns mer nytta i att lägga vikt på ”vi” än en dystopisk framtid där ni garanterat separerar, annars kommer han garanterat föra er dit.
Jag hade aldrig gått med på att få lukta och klämma på och bestämma lite, bara för att veta att det ändå aldrig kommer kännas som vårt.
Som jag skrev tidigare: “Kanske var lite klumpigt sagt. Det finns naturligtvis andra lösningar men mannen i förhållandet bör fundera på om han verkligen är juste.” Eftersom tjejen funderar till den grad att hon frågar på forumet.