Hej allihopa.
Min partner tittar på att köpa en ny lägenhet. Vi bor idag i hans lägenhet. Jag betalt en mindre summa pengar i “hyra” som jag tycker är rättvis.
Nu när han kikar på ny lägenhet tog jag upp att jag gärna köper lägenhet tillsammans.
Han tjänar 4ggr så mycket pengar som mig så jag skulle aldrig kunna köpa 50/50 men vill gärna dela så mycket jag kan.
Han vill verkligen inte äga tillsammans. Argumentet han har är att det blir skit om vi separerar.
Jag är generellt inte en person som bryr mig om fysiska saker och pengar.
Men jag känner att detta är viktigt för mig. Att dela fysiska saker alltså.
Jag är dock osäker på varför och undrar om någon här känner lika och vet varför.
Det enda jag kan typ definiera är problematiskt är att
Om vi skaffar barn och separerar blir jag satt på barbacke i en stad jag inte har råd att bo i annat än om jag hyr rum i lägenhet (vilket ju inte skulle gå med barn) och jag kan inte flytta därifrån pga får inte rent juridiskt.
Om vårt hem är hans (han vägrar låta mig köpa något till vårt hem men jag får vara med och välja men han betalar alltid) så kan jag aldrig faktiskt bestämma något i hemmet. Sure han låter mig vara med och avgöra men vad händer om han slutar med det eller vi är oense? Jo då kan han bestämma allt. Pga. Hans hem rent juridiskt.
Det känns känslomässigt knepigt. Varför vill han inte dela saker med mig? Det känns som en diss.
Utan att på något sätt verka negativ känns frågan mer som en relationsfråga än en ekonomifråga. Problemet ligger i era roller i relationen och inte i ekonomin i sig.
T ex: Om du hade haft möjlighet att stå för 25% av bostaden ni köper tillsammans kan du ju också äga 25% och ha åsikter kring boendet. Skulle relationen spricka kan han ju lösa ut dig låter det som, men med den vinsten att du ändå känt dig delaktig och har något med dig om ni går skilda vägar då du varit med på bostadskarriären som eventuellt sker.
Sedan tycker jag att barnskaffande går bort om man inte ens kan prata rimlig hushållsekonomi ihop. Men det måste inte vara en diss, han kan vara ekonomiskt omogen, emotionellt osäker eller bara ha löjligt fasta principer baserat i nå’n tidigare historia. Det där vet du bättre än jag.
Men… snacka om det. Går det inte alls så ge fasen i att skaffa barn ihop bara.
Jag kanske var otydlig men min fråga handlar inte om hur detta skall lösas eller vem som är omogen eller inte osv.
Min fråga handlar om varför det känns så viktigt för mig (och andra generellt i relationer så vitt jag förstått det) att ha ett ekonomiskt “samliv”.
Praktiskt och känslomässigt.
Han har ju rätt i sak, rent tekniskt.
Å andra sidan trist att bygga ett förhållande på ”ditt och mitt” samt ”what if”.
Jag tjänar ungefär tre, fyra gånger mer än min fru. Vi har haft helt gemensam ekonomi och gemensamt ägande av boende, bil och andra kapitalvaror sedan vi blev sambos.
Vissa är väl mer beroende av “vikänsla” inklusive ägandet av bostad, prylar och hantering av plånboken. Och att det ger trygghet i ditt fall då du tjänar mycket mindre. Han kanske då känner det omvända, vad händer om ni separerar, kan han då kanske känna sig “lurad”? Samboavtal är viktigt här om man gör en uppgörelse. Kanske har han råkat illa ut i ett tidigare förhållande?
Det är nog bara naturligt. Vill man bygga ett liv ihop så vill man vara delaktig, dra sitt strå till stacken etc. Vi människor vill känna oss viktiga och tas på allvar, ta egna beslut, hjälpas åt etc. Det är det du upplever att du inte får. Det är iaf min tolkning.
Försök förklara detta för din partner. jag hoppas ni kan nå varandra i samtalet för det är ju viktigt.
Varför du (liksom de flesta andra) känner att det är viktigt? - För att i ord och handling visa att relationen betyder något mer än “kul att vi hänger just nu” utan att det ska finnas ett “vi” och en framtid där båda ska våga investera (pun intended!) känslomässigt i relationen. (Utan att för den skull vara naiv).
Visst innebär det vissa risker med en parbildning, på gott och på ont, men det är risker som båda borde varar villiga att ta och det är därför också alldeles hälsosamt att du reagerar på att din partner inte verkar gå all in. Och att partnern dessutom inte heller verkar förstå att vuxna människor vill styra över sitt eget liv och inte leva i skuggan av någon annan.
Det är verkligen skillnad på relation och relation, beror ju på hur länge ni har varit tillsammans tex! Men förutsatt att ni båda är inne på att detta är en relation där ni är tvåsamma, att ni har en framtid tillsammans och att det kanske ligger i närtid att skaffa barn så är det en stor varningsflagg att den ena parten värnar om “sitt” på det sättet.
(Behöver inte betyda att varenda öre ska vara gemensamt, men självklart ska båda ha inflytande över det som gäller det gemensamma livet).
Problemet blir extra tydligt då man inte är ekonomiskt jämbördig. För de som knappt har något sparande och likvärdiga löner finns det ju ingen anledning att tveka. Men om den ena tjänar 4 ggr mer och kanske ovanpå det har 10 ggr mer sparat så måste man förstå att det är svårare att slå ihop ekonomin. Man kanske har varit med om en separation tidigare. Kanske har man barn att tänka på, att en separation som drabbar ekonomin även för den rikare parten faktiskt också kan drabba den personens barn. Det verkar så lätt när man är förälskad men det kan bli så väldigt svårt när man är oense och ska separera. Jag förstår då att man kanske vill hålla ekonomin isär i alla fall för det större kapitalet som boende, sparande etc., separat, i nästa förhållande. Kanske bättre att vara särbos då.
Det är vad jag hade tänkt skriva, så kan bara hålla med. Med det sagt så ska man vara medveten om att det finns personer som har en annan syn på ekonomi utan att det betyder att de inte är emotionellt lika investerade, men för normalindividen kommer det kännas som om de inte är det om de inte är villiga att dela ekonomin liksom livet i övrigt.
För att förtydliga bilden av detta så skulle jag kunna få ett lån på ca 20% av vad en lägenhet han är intresserad i skulle kosta av banken jag skulle dock kunna betala ca 30% av lånet.
Han vill ha en lägenhet med ett rum som kan hyras ut till 30% av lånekostnaden per månad. Då skulle han alltså behöva betala 40% av kostnaden för lånet.
Han äger idag en lägenhet och jag äger ett hus. Mitt hus är utan lån men han har ca 70% kvar på lånet på sin lägenhet. Han vill helst behålla den lägenheten när ny köps. Jag behåller också mitt hus. (Huset är för långt bort för att bo i och hans lägenhet saknar vissa saker han gärna vill ha i en lägenhet. Jag är dock nöjd och glad med att bo i den och känner inte något behov av att flytta)
Jag har mer sparkapital som jag skulle kunna investera än vad han har. Ca 450 000 kr.
Han tjänar alltså mycket mer än mig men skillnaden i investering i bostad skulle inte bli jättestor.
När det kommer till övrig ekonomi vill jag helst ha det uppdelat dvs. vi har egna konton och delar på gemensamma utgifter.
Han har dock svårt att låta mig betala något alls och jag låter honom för att det inte är super viktigt för mig och det är inte värt att argumentera om varje gång något köps.
Som sagt, behöver ju inte vara att man delar på varenda krona från dag ett. I det här fallet önskar ju även TS lägga in pengar. En bostad går trots allt att sälja och byta mot annat, är man inte villig att riskera det för en bra parrelation så javisst då har du rätt - då är det bättre att vara särbos. Eller ingenting.
Om man “egentligen” vill vara sambo är det rätt sjukt att ens tänka tanken att hellre vara särbo för få sitta ensam och kontrollräkna pengarna.
En sund diskussion och skriftliga avtal som garanterar att ingen blir ruinerad på kuppen är förstås en god idé. Ser inte något skrivet om några särkullsbarn men det är ju bara en av flera faktorer i så fall. TS måste ju rimligen också vara en faktor ifall det är någon man vill dela livet tillsammans med.
/end of rant lördag kväll
Hm att ni äger varsin bostad gör ju att ingen av er är helt utsatt. Det är ju på pluskontot.
Jag kanske missförstår delar av detta, men så här tolkar jag det:
Ni har redan bostäder, men tanken är att en ny bostad ska vara gemensam. Eller “gemensam”, för då är det inte bara ekonomiskt du inte är delaktig, du är inte heller riktigt en del av varför ni ska flytta och vad det är för typ av bostad ni ska flytta till? Förstår att det känns väldigt konstigt i så fall!
Dessutom skulle bostaden inklusive bohag enligt sambolagen ses som gemensam. Så det är nog ingen höjdare för honom att hålla dig utanför detta. Lol. Men det är ju utanför ämnet. Era intentioner, gemensamma beslut och att hitta ett delat synsätt är det viktiga i det här fallet.
Ja vi bor inte i Sverige utan i Nederländerna. I NL har en inga gemensamma rättigheter som sambos.
En får det först vid följande tillfällen:
En köper bostad tillsammans
En har barn
En är gifta
En skriver avtal
En har gemensamt pensionsspar
Och ja det är han som tittat på bostad som han vill ha och han vill köpa. Men han hade inte köpt en bostad som inte jag varit ok med.
För mig så hade nog den stora frågan varit, är det ”ni”, eller är det ”du och han”?
Om det är det sistnämnda, är det er gemensamma långsiktiga ambition att det ska bli ”ni”, för evigt och med giftermål och barn och hela faderullan - isf är det såklart bra att ha samsyn på pengar och ägande.
Kollar han på lägenhet själv utan att involvera dig? Kändes ju sådär
Iaf, angående att du känner att du vill vara delaktig är nog bara sunt. Det ska ju finnas något vi någonstans och stå med på en lägenhet är ju en sån sak som bidrar till det. Jag skulle ha svårt för att inte få vara med på köpet, det är ju ett gemensamt hem där båda ska bo som ska köpas. Båda ska kunna känna sig trygga och för mig skulle det kännas för otryggt att inte få vara involverad i köpet.
Han tittar på lägenheter och skickar de till mig och så får jag säga vad jag tycker. Vi har varit på visningar tillsammans . Han har bjudit på en lägenhet och då frågade han mig om han skulle innan. Tror inte att han skulle köpa något jag inte var ok med.
