De swishade nog inte varandra efter veckohandlingen på Willys.
Romeo och Julia hade inget liv tillsammans. De hade typ ett one night stand innan de begick självmord…
3 gillningar
Du undrar om någon känner lika och vet varför.
Jag tycker de problem du redan själv definierat är högst relevanta förklaringar till din vilja att äga boendet tillsammans. Jag skulle känna likadant. Äger han det själv så blir du väldigt utelämnad till honom och du står utan möjlighet att verkligen påverka grundläggande saker i ditt liv. Maktlöshet är en destruktiv känsla för de flesta och att leva med den känslan konstant i sitt vardagliga liv är nog ingen höjdare.
Känslomässigt tänker jag att det också blir knepigt eftersom hans argument att ”det blir skit om ni separerar” har ett klart fokus på hans egen situation. Hans lösning på det är ju en lösning som gör att all ”skit” blir din att hantera vid en eventuell separation. Vilket från mitt perspektiv varken känns ansvarstagande eller omtänksamt.
Skulle du känna annorlunda om han betalade för saker men att ni båda stod som ägare?
Du frågar i tråden varför han inte vill dela saker med dig. Har du testat att prata med honom lite mer djupgående om detta?
4 gillningar
Så känner jag med.
Men en kan ju känna annorlunda och ha andra behov.
Men det måste ju klargöras och hanteras.
Har inte frågat så mycket nej.
Vill gärna vrida och vända på saker massa gånger för egen del innan jag tar upp dem.
Och det är vad jag gör här. Med er hjälp 
2 gillningar
Jag förstår att jag i vissa avseenden står ensam i detta när jag ser svaren i denna tråd men jag ser det inte alls som orimligt att man INTE har helt gemensam ekonomi. Däremot tycker jag absolut att det är rimligt att den som tjänar mer bidrar mer till det som är gemensamt. Då jag tjänar 60% av min och min sambos inkomster så för jag helt enkelt över så att jag täcker 60% av våra gemensamma kostnader till vårt gemensamma konto, svårare behöver det inte vara. Om jag vill lägga det som blir över på en hobby, ett sparkonto eller en present till min sambo är det helt upp till mig. För oss har det hitills funkat smärtfritt. (Detta kanske kommer i annan dager den dagen man skaffar barn, då får vi kanske omvärdera.)
Med risk att svära i kyrkan: Jag tycker att jag ofta hör att folk med helt gemensam ekonomi helt enkelt inte engagerar sig lika mycket för att bidra till den, ofta stagnerar en part då denne helt enkelt inte behöver utvecklas i samma takt. Jag tycker inte det är okej att någon part lever på den andra. Har man ett gemensamt liv så får man också hjälpas åt lika mycket. (Välj gärna att förstå mig rätt )
Med det sagt, ang. köp av lägenhet så tycker jag nog att det som är mest rättvist är att ägandet är 50/50 dock att den som går in med störst del i insatsen även får ut den om lägenheten säljs. Därmed tar båda lika stor del i bostadsmarknadens upp och nedgångar (och också lika stor risk).
1 gillning
Som jag förstått folk så är det ingen som säger att helt delad ekonomi är ett måste (vilket jag tolkat det som du förstått med svära i kyrkan delen)
Jag vil inte ha helt delad ekonomi. Har haft det förut och i ett fall gick det jätte bra. I det andra hamnade jag i i en sits där jag tjänade mest, ekonomin alltid var ansträngd och jag fick skulden för det. När det sedan analyserades vad som var orsaken till den ansträngda ekonomin visade det sig att det var min partner som spenderade mycket mer.
Med inte helt delad ekonomi känner iaf jag att denna potentiella problematik i större utsträckning kan undvikas.
I fallet jag är nu kan jag tänka mig att det skulle kunna bli liknande då min nuvarande partner har mycket högre inkomst men också spenderar mycket mer pengar.
Jag vill kunna spara lite pengar. Det gör inte han. Så med 100% delad inkomst skulle jag kunna hamna i situationen att jag får 0 sparat.
Jag uppfattar det som sagt som att folk i denna tråden har olika syn men hittills har ingen haft förståelse för de som vill ha helt uppdelad ekonomi så som vi har nu.
Jag börjar komma till någon slags insikt kring vad jag känner här. Vilket är en bra start. För då kan jag ta det med min partner för att han skall få förståelse och kunna förklara sin syn i frågan.
Vad jag känner:
Dels är det otryggheten om vi skulle få barn som jag förklarat om tidigare. Detta har jag sedan jag skrev ts utvecklat. Och pratat med partner om. Han har förståelse för den delen.
Den andra delen handlar som folk nämnt om att vara till nytta och känna sig delaktig /bidragande till relationen och det gemensamma ekonomiskt.
Som det är nu finns inga avtal om utgifter och liknande. Partnern betalat alla fasta avgifter, hyra, el etc.
- Köper allt bohag + betalar mat och krog och restaurang besök. De två senare ber jag ibland om att få betala men det blir aldrig så då han aldrig låter mig. Har nästan slutat erbjuda mig då det är lönlöst och leder till tjafs.
Jag betalar “hyra” på ca 1/4 av de totala utgifterna för lägenheten. Amorteringar och fasta avgifter.
Detta är ett extremt bra pris jämfört med hyra där vi bor och är något jag i den nuvarande situationen vill betala.
Sedan betalar jag mina utgifter, så som kläder resor etc.
Ett rum i lägenhet hyrs också ut till en person som betalar ca hälften av utgifterna för lägenheten.