Ja, jag är ju dock kvar i att spendera ett par tusenlappar gör att jag tänker till rejält och fast jag vet att det är en sån liten summa egentligen så känns det lite jobbigt att punga ut pengarna till det. Som nu, sitter och funderar på en robotgräsklippare för 6 - 10 000 kr medan jag denna månad sparade 17 000 kr rakt in i fonder och 2 000 kr i sparkontot. Jag menar, jag vet ju om att jag kan lägga dessa pengar men ändå blir tröskeln “för hög”. Jag är inte snål men jag sitter och tänker “men behöver jag verkligen den?” eller är det bara att jag villhöver den? Jag tror jag kommer vara nöjd en vecka sen är det också en sak i mängden…
Rätt tänkt. Om man kommit igång med sin så kallade pengamaskin så brukar det för många bero just på att man tagit rätt beslut. Dvs inte handla upp allt och verkligen avgöra om en sak behövs. Som tex behöver barnen mina något säg kläder, hjälp med aktivitet eller bara min tid är jag generös. Men gällande t ex en gräsklippare så funkar min vanliga bensindrivna bra och jag får en promenad och kan rensa tankarna.
Men visst, att dö med allt på banken är kanske inte målet heller…
@Uttermamma ag försöker att se på det så att pengar=tid. Ju mer pengar du har desto större utrymme har du att göra annat än att jobba.
Om du känner dig rastlös och behöver känna mening i livet så är pengar fel väg att gå.
Ta dina pengar(tid) och påbörja en ny hobby/intresse. Kan tipsa om att börja med kampsport så kommer du snabbt att glömma tankar om pengar/nästkommande lön under träningspassen + att du kanske kommer känna lite ångest (driv) inför nästkommande pass istället för nästkommande lön.
Bufferten ger trygghet. Du behöver inte oroa dig för överlevnad. Du har uppnått 1:a nivån på Marslows behovstrappa. Har man aldrig haft större drömmar än så kan det kännas tomt när man har uppnått de. Vad finns det mer att leva för? Du måste våga drömma lite större. Vad skulle du göra om du inte behövde jobba för lönen alls, resten av ditt liv? Vad är det viktigaste i ditt liv och varför? Vad är du rädd för? Vad drömde du om som barn, tonåring? Ofta, när man sparar så försaka man mycket saker tills man tappar suget och viljan till ngt överhuvudtaget. Det är som att sitta på en sträng diet. Först är det kämpigt, sen blir man glad och stolt för varje kilo man tappar. Men sen när man når målvikten blir många rådlösa, vad gör man nu. Nyckeln är att inte “banta” utan hitta en balanserad hälsosam livsstil. Vi skär bort onödigt skit i vårt liv för att ge mer utrymme för det som betyder mest.
Det är egentligen bara dom första gångerna i livet man fick lön som man var glad att den kom. Det är bara det sedan vi började spara rejält jag har börjat glädjas åt löneutbetalingarna igen. Trots vi har flera årslöner i besparingar så är det roligt att se hur mycket extra man kan sätta över till sparandet.
För min familj är lönen fortfarande speciell. Eftersom vi lever på < 50% av våra totala inkomster (och sparar resten) så innebär varje månad att vi har satt undan till en månad i framtiden där vi har försörjningen klar. Det gör det högintressant!
Nu är det kanske inte alla förunnat att kunna göra det, men säg att man för var X:e månad sätter in nog med kapital för att klara sina utgifter en månad.
Vi har dessutom en fysisk FIRE-plan som vi färglägger varje 5k block som vi puttar in. Det innebär att vi en normal månad får färglägga vid respektive löneutbetalning. Har blivit en liten ceremoni här hos oss.
Ja detta är väl den stora frågan egentligen. Om man inte har eller har haft några drömmar, provat allt ifrån kampsport till musik, målning och aktiehandel men ändå inte funnit någon glädje? Jag är hälsosam och har bantat bort onödig konsumtion.
Att må bra och känna sig till freds är rätt tråkigt.
Tror dock jag har tråkigt för att jag är en relativt tråkig person. Insikten av allt man inte kunde göra “för att man inte hade pengar” egentligen var saker man inte hade lust att göra. När man förlorar bristen på pengar som en ursäkt så måste man istället ta itu med sina problem, jobbigt ju ;).
Hur har ni andra gjort för att finna mening med er tillvaro?
Jag har aldrig varit en stor konsument så shopping har inte stillat min själsliga oro. Däremot har detta det i inbördes oberoende ordning: Rörelse, njutning och skapande, gärna i kombination.
Jag håller på med musik, det ger mig något att spela, komponera och spela in. Det är sekundärt om andra uppskattar det, vad jag tycker trumfar det. Samma sak gäller att lyssna på musik och att röra på sig, gärna utomhus.
Inget av detta funkar lika bra om jag hade haft sämre med slantar, så den ekonomiska friheten skänker ett lugn som låter mig fokusera på annat. Så näst efter att pengar löser räkningarna som dyker upp så har de förmågan att skapa lugn. Det är något jag lärt mig uppskatta mer på sistone.
Kan det vara så att du hamnat i en riktig svacka? Låter nästan så. Har du alltid känt dig som en tråkig person, eller har det alltså tillkommit nu?
Medicinen för mig i svackor (eller för att försöka hålla dem borta) är ett riktigt Anders Hansen-recept. Dvs. rörelse i form av konditionsträning. Det ska vara regelbundet, tre ggr i veckan, 45 minuter. Inte hårdträning, men lagom flåsigt. På repeat. Funkar enligt forskningen lika bra som piller (om det inte är en supersvacka, då krävs nog lite annat)
Naturen funkar också för mig. Helande och inspirerande.
Jag känner igen mig i nihilismen. För egen del så tar jag ibland en pengaskvätt för att göra eller köpa något för någon annan. Det kan vara välgörenhet men oftast är det att jag bjuder min partner på en helafton, eller köper något fint till min syster, eller något sånt. Då försvinner pengarna på ett sätt som känns bra samtidigt som jag måste spara mera för att komma ikapp.
Inte omöjligt att jag använt det fel. Det jag syftade till när jag skrev titeln var att när pengarna fanns så kom känslan av alltings meningslöshet. Insikten att det inte varit pengarna som begränsar mig utan att jag snarare inte tycker att det finns mening eller värde i någonting.
Ett motargument till detta skulle kunna vara att jag fortfarande har glada stunder och dem kanske det kan finnas någon form av egenvärde i? Sen kan man väl inte vara nihilist på riktigt utan att sluta följa sin programering och bara dö.
Vad skulle vara ett ord att föredra? Skulle inte säga deprimerad eller ledsen då det mer är känslan av existensiell obetydelse jag syftar på.
Har för mig nihilist är att de inte finns nån mening egentligen i livet utan allt bara rullar på.
Så jag antar att de är upp till var och en att skaffa mening i sina liv.
Tror vi människor skapar egna "mening"ar i antingen nån religion eller nåt annat för att skapa övervärde i livet, har man tappat sin drivkraft så behöver man säkert hitta en ny för att känna driv och glädje igen.
Har nån varit fattig och sen blir rik så är de nog en tom känsla inse att de är likadana innan som efter, bara omgivningen som skiljer och de finns färre saker man inte har råd med.
Ja, precis. Att det inte finns någon yttresta mening med nånting. Jag tycker att den bästa boten mot den sortens tankar är att göra något för någon annan. Per portfölj skrev om när han vann en liten slant på blackjack, tillräckligt för att bjuda kompisarna på öl. Även om du inte ser någon mening i din egen tillvaro kan du skapa mening för någon annan, även om den är kortvarig som ett glas öl så är det en tillfredsställelse som överträffar mycket annat.
För övrigt så tycker åtminstone jag att det låter som om du är deprimerad. Ta det på allvar.
Jag blev mest besviken för jag tyckte det var så fascinerande att ett buffertsparande skulle fått dig att förkasta allt vad moral heter! när jag sedan förstod att du snarare avsåg någonting annat än nihilism tyckte jag det var på sin plats att säga till om det.
Jag är långtifrån en expert på nihilism men det är ju en filosofisk inriktning som förordar att moral ej existerar och bör väl ses som en tämligen extrem filosofi o dom som följer den kan knappast vara goda samhällsmedborgare om man så säger.
Att du tappar motivationen lite att tjäna mer pengar när du är trygg är något helt annat
Edit: efter snabbt Wikipediande kanske du använder termen rätt och jag är den som trodde att moralisk nihilism var nihilism. Verkar vara ett brett begrepp som nog kan användas exakt som du gjorde det. Sorry!
Jag har väldigt svårt att se mening i något (mer än min familj) och jag upplever att spara hårt är ett ganska säkert sätt för mig att bli trygg men olycklig.
Olyckan i sig kommer (för mig) ifrån att jag aldrig befinner mig i nuet. Om 30 år kommer jag ha det här, när jag säljer det här bolaget kommer jag tjäna såhär, osv. Det blir ett konstant fokus på något fiktivt som ska ge mig en ny situation längre fram där jag ska vara lycklig. (Pengar är för mig helt på låtsas och en mänsklig konstruktion)
Jag känner igen mig starkt i det du skriver - ju tryggare jag blivit desto mindre mening har jag haft. Det är ett spel och man har redan klarat det ganska trista spelet.
Att söka mening i sig är svårt.
Det som har funkat för mig för att bryta den sortens jobbiga tankemönster:
Sätt igång och hitta mål som inte har med ekonomi att göra. För mig är det löpning / träning och förbättra min relation med min fru.
Spendera tid med de jag tycker om. Jag har gjort aktiva val för att få ett utbyte som ger mig djupa diskussioner i vardagen. Ofta får jag höra av mig flera gånger. Vissa relationer har jag dödat, andra startas om.
Skit i ekonomin. Du är klar med den delen av ditt liv nu. Sätt allt på automatik och spekulera med pengar du kan förlora för skojs skull (eller låt bli, jag gör det för spänningen).
Om saker fortfarande suger kan man fundera på att byta jobb, lära dig något annat helt nytt eller byta partner.
Om det är så att du är faktiskt deprimerad bör du söka professionell hjälp.
Hoppas du hittar vägen igen att vara driven av ångest är inte kul och du kan vara lika driven, om inte mer, utan den.
när jag sedan förstod att du snarare avsåg någonting annat än nihilism tyckte jag det var på sin plats att säga till om det.
att vara driven av ångest är inte kul och du kan vara lika driven, om inte mer, utan den.