Bör man som äkta makar (=gifta) dela upp tillgångarna exakt lika mellan varandra?
Jag vill försöka hålla ekonomin så enkel och överskådlig som möjligt. Det enkla är ofta det bästa enligt mig och blir ibland småchockad när jag ser andras ekonomi här på forumet med tio olika konton hos olika banker Oavsett… När det gäller den gemensamma ekonomin när man är gifta, delar ni upp kapitalet lika mellan er båda för att riskminimera? I sådana fall blir ju 4-hinkar plötsligt till 8-hinkar. Jag tänker att det finns två huvudsakliga risker: 1) partnern avlider och det tar tid att få tillbaka pengarna (vilket är en risk om ena partnern har majoriteten av pengarna) 2) partnern som har majoriteten av pengarna lämnar och sätter sprätt på dem före bodelning är gjord.
Hur gör ni? Och finns det risk att ena partnern har mest? (Vi har delat upp hyfsat lika mellan oss).
Vi har äktenskapsförord som säger att vissa tillgångar vi tog med oss in i äktenskapet kvarstår som enskild egendom, även gåvor eller arv skall kvarstå som enskild egendom för dem som eventuellt får något sådant. Sen har vi olika stort ägande i vår gemensamma bostad, 60/40. Men allt vi tjänar (främst löner) går till en helt gemensam kassa som också investeras gemensamt, trots att en av oss tjänar mer än 3 ggr än den andre så delas allt detta 50/50 utan kompromisser.
Tjänstepensionen som i vårt fall är en betydande tillgång är som bekant enskild egendom redan från början (finns vissa undantag, men det är den generella regeln)
Vi är inte oeniga om någonting och ingen slösar bort något utan bara undrar. Säg tex att man är ett (gift) par som sparar tillsammans, men där sparandet sker på den ena partens konto. Det kan ju vara så att man lever på den ena partens lön, medan den andra partens lön går till ett sparande på dennes ISK. Finns en risk med detta enligt vad jag skrev under punkt 1) och 2)?
Men prata ekonomi. Prata mer om ekonomi än om sex. Ekonomi är en ständig källa till tjafs i relationer.
Ni kan ju få det positiva resultatet att ni båda blir intresserade och vill varandra väl och förstår varandras oro och hoppfullhet kring sparandet.
Att tänka att den ene dör är sekundärt då ekonomin är det minsta bekymret då. Men kolla gärna upp försäkringen på bolånet däremot.
En följdfråga till frågeställningen: är det tillåtet att föra över pengar fritt mellan sambos för att t.ex ha gemensamt sparande som står i person A’s namn men som både person A och B vet är deras gemensamma och delade tillgångar?
Vi har äktenskapsförord och åtskilda ekonomier sånär som ett matkonto/kreditkort. För oss har det fungerat bra och är något jag rekommenderar. Vi har också sett till så vi sparar lika mycket till barn, resor etc. Effekten är att vi inte behöver snegla på varandras konsumtion och prioriteringar allt för mycket, och om vi skulle skiljas eller någon av oss kila runt hörnet, så är vi förberedda på det. Nu ska säga att det här underlättas av att vi tjänar i stort sätt samma pengar och är välfungerande vuxna båda (läs, vi har inga missbruksproblem - shopping eller annat).
Det blir ju tyvärr automatiskt att man inte kan samäga ett ISK. Så det är ju tvunget att man delar upp i någon mån.
Men förstår inte öht varför man skulle behöva 8 hinkar, det är ju bara en mental konstruktion, ett sätt att tänka för att ta ett grepp om ekonomin. Så länge man är gift och försörjningsskyldig verkar det direkt dumt att inte räkna och vara strategiska tillsammans.
Vi har faktiskt i princip aldrig bråkat om pengar. Ingen av oss gör några vilda manövrar med dem. Vi vill hyfsat lika saker.
Vi har varit gifta i knappt tio år och har inte på något “formellt” sätt gemensam ekonomi.
Vi har inget gemensamt matkonto men försöker betala ungefär lika ofta när vi handlar. Jag handlar oftare själv än min fru och då betalar jag även om jag ibland kan få lite pengar men för mig är det okej eftersom jag tjänar lite mer.
Vi har inte heller något gemensamt sparande, förutom att vi sparar mynt och tjugokronorssedlar i gemensam burk. Jag sparar som jag vill och hon sparar som hon vill.
Jag kan egentligen inte tänka tanken att vi skulle separera eftersom det känns helt uteslutet men man vet förstås aldrig det! Om det skulle ske så skulle jag förmodligen lämna allt och flytta och hon skulle då förmodligen inte kräva mig på pengar trots att jag har större tillgångar än henne.
Ja det är tillåtet att föra över pengar mellan sambor, precis som om ni inte vore sambo. Men när det gäller sambos så finns det ingen lag som reglerar att “allt ditt är mitt och vise versa”, utan ligger pengarna hos dig är det dina och ligger de hos person A så tillhör det person A.
I lagens mening spelar det ingen roll att ni gemensamt har bestämt att det är ett gemensamt sparande, detta måste ni i så fall avtala skriftligen.
Bodelning och dödsbohantering kan säkert ta ett tag, skulle inte bli förvånad om det handlade om 1-3 månader. Se till att ha tillräckligt med tillgångar på dina konton så det täcker 3-6 månaders utgifter (dina inkomster avräknat från detta så det inte blir ett absurt stort belopp). Livförsäkring kostar relativt lite om du är under 55 år, det är också ett bra skydd för bortgång av partner.
Om det finns en risk för detta bör ni ha separat sparande/ekonomi.
Det går säkert att via domslut få igenom att tillgångarna som person A förfogade över var ett gemensamt sparande och när skilsmässa annalkande så spenderade person A galna mängder och därav blir person A återbetalningsskyldig till person B. Detta är ren spekulation, men ser det inte som en omöjlighet.
Så jobbade jag och exet också. Hon köpte kläder och så’nt och jag köpte grejer till min hobby. Jag har prylarna kvar och de har haft bättre utveckling än börsen på många sätt. Så jag klagar inte.
Det var också extremt mycket enklare att skiljas när allt fanns på papper. Så ja, det underlättar om man överens etc och tjänar liknande. Det jag däremot märkte var att vi inte delade synen att amortera för överblivna slantar (såsom skatteåterbäring).
Jag tycker personligen det kan vara en rolig utmaning när man inte är överens (gäller inte alla situationer, naturligtvis). Då blir det nämligen förhandling, och det tror jag är en viktig del av en vuxen relation. Förhandling kan vara roligt och målet är att alla parter ska känna att lösningen blev acceptabel och någorlunda fair. Det här känns det som många par missar. Jag blir ibland förbryllad när jag hör om diverse missnöjen i relationer, vanligt är t.ex. föräldraledigheten. Om fler par satte sig ned och verkligen förhandlade om delar i samlivet där intressen krocka, skulle skilsmässorna bli färre, tror jag.
Du har säkert rätt och ja, vi förhandlade också. Det jag inte fick genom att amortera mer satte jag i eget sparande och det gick senare till att köpa ut exet ur huset, så ingen skada skedd på sätt och vis. ;
Vi kör helt gemensam ekonomi och det fungerar för oss. Nu har vi inga dyra hobbys i bakgrunden som medför att vi alltid har markant högre intäkter än utgifter. Detta medfört att vi inte behöver tänka på ekonomi mer än hur ska vi spara överflödet.
Även under den tid när vi körde stenhårt på sparande (sparkvot >80%) så gick det utan konflikt för oss.
Det vi har levt på är att vi båda har samma grundvärderingar kring ekonomi samt en förståelse för varandras avvikande åsikter.
Men ens upplägg krimg ekonomi beror ju helt på ens personlighet, det som fungerar för visa kanske inte fungerar för andra.
Oavsett… När det gäller den gemensamma ekonomin när man är gifta, delar ni upp kapitalet lika mellan er båda för att riskminimera? I sådana fall blir ju 4-hinkar plötsligt till 8-hinkar. Jag tänker att det finns två huvudsakliga risker: 1) partnern avlider och det tar tid att få tillbaka pengarna (vilket är en risk om ena partnern har majoriteten av pengarna) 2) partnern som har majoriteten av pengarna lämnar och sätter sprätt på dem före bodelning är gjord.
