Hej alla kloka människor. Jag och min man behöver input kring vår gemensamma ekonomi.
Förutsättningar:
Vi är gifta. Äger en villa i en medelstor stad och har ett gemensamt barn. Min man har ett barn sedan tidigare. Han har även en sommarstuga som han ärvt som enskild egendom.
Jag tjänar ca 840 000/år och min man som är egenföretagare tjänar ca 240 000/år.
Vi har diskuterat mycket kring hur vi ska förhålla oss till familjens ekonomi och hur vi ska dela på utgifter utifrån våra olika inkomster. För mig är det inget problem att dra en större del av det ekonomiska lasset men då min man väljer att vissa veckor jobba mycket litet, leva med små utgifter och då lägga många timmar på sina fritidsintressen tycker jag det är svårt att veta hur vi ska fördela kostnaderna.
Jag vet att utan äktenskapsförord är allt egentligen “bådas” frånsett enskild egendom, och något äktenskapsförord har vi inte upprättat. Jag vore tacksam om någon har idéer på hur vi kan komma överens om ett upplägg för hur vi ska sköta ekonomin.
Ni kanske skulle försöka räkna fram vad han vid en hög men rimlig sysselsättningsgrad får in och dela på era gemensamma kostnader med denna summa i beaktande istället för summan han faktiskt tjänar.
För det första tycker jag upplägget är orimligt att han ska prioritera fritidsintressen om ni inte är överens om det. Inkomsten kan ju variera och likaså vem som drar störst last, men att aktivt välja att jobba mindre och få mindre pengar tycker jag verkar ganska respektlöst mot dig, om det inte är en sak som ni är på samma sida i.
Det är väl inget fel att lägga alla inkomster i en pott och betala allt, för att därefter dela på allt som är kvar, för egna intressen och kostnader, kan jag tycka.
Själv så tjänar jag mer än min sambo och vi delar på kostnaderna lika fram till pensionen då jag tar en större del av kostnaderna.
Inget problem med det då men om sambon hade sagt att ”jag vill gå ner i tid för att fokusera på hobbies” så skulle jag sagt att vi måste dra ner på gemensamma kostnader isåfall.
Nu är dock inte det aktuellt utan sambon siktar på att jobba tom det fördelaktiga ”extra året”
Kanske är ett alternativ att ni tittar på en lösning där du får halva sommarstugan mot att du drar mera av lasset och på så sätt kan ni dela på underhållskostnader för stugan?
Min första tanke var: Vad tycker och känner du själv? Vad tycker han? Vad tycker ni tillsammans? Något är det som inte känns riktigt okej eftersom du skriver tänker jag.
Själv tycker jag att det behövs mer info. Kommer han från ett högavlönat arbete med massor av sparade medel på banken, så att det inte är några problem för honom att bidra med 50 procent till Gifta med villa AB? Är det så att hans egenföretagande är nystartat och det rimligtvis tar några år att få snurr på det? Eller upplever du att han väljer ett liv som du själv hade haft svårt att identifiera dig med och vara nöjd över? Av det jag läser får jag inte uppfattningen att han jobbar sena kvällar för att få fart på grejerna.
Även om min grundtes är att varje fall är unikt, att det inte finns några rätt och fel, så måste det vara tydligt kommunicerat vad båda förväntar sig. Oavsett vad det innebär behöver båda två på ett genuint sätt känna sig okej med överenskommelsen. Det svåra med det här är förmodligen att faktiskt våga ta samtalet på ett konstruktivt sätt. Passa på när ni är på en bra plats.
Med ovanstående sagt är min subjektiva känsla, ej vetenskaplig, att de par som trots skillnader i förutsättningar väljer gemensam ekonomi kommer lyckas bättre i det långa loppet. Det innebär inte att bara dela på boende, mat etc, utan även semestrar. För många av oss är det viktigt att saker och ting upplevs rättvist. Sedan finns det allt det som inte går att mäta… Svår nöt att knäcka.
Vidare till äktenskapsförordet. I all ödmjukhet tycker jag att det ska finnas på plats i ett förhållande som gifta. Det är inte nödvändigtvis romantiskt och kärleksfullt, men det är klokt och ansvarsfullt. Det besparar båda parterna potientiella livslånga fejder om den dagen skulle inträffa. Det som är ditt är ditt och det som är hans är hans, enklast så. Om den ena sedan vid en skilsmässa vill bidra på något sätt till den andra är det sin sak, men det vet man först då.
Det är så oerhört spännande och intressant just det här med gemensam ekonomi. Det finns så många sätt att lösa det på och så många sätt som är rätt. Samtidigt säger det mycket om en syn på livet, förhållande, kärlek och makt.
Jag gillade ovanstående förslag att räkna upp/ner varje persons lön kopplat till hur mycket tid och energi som läggs på det gemensamma (omsorg, hus, grejer osv). I vårt fall strävar båda efter att arbeta 75%, men ibland blir det mer för mig och jag lämnar mer barnomsorg till min partner. Säg att jag jobbar 85% en månad, då för jag över 5% av min nettolön med resonemanget att jag inte hade kunnat arbeta så mycket utan att lämna över barnansvaret den tiden (givet att vi fortsätter prioritera kortare förskole -och skoldagar).
Värdet för eget AB och sparpengar spelar stor roll för övriga upplägget. Om en person har 10M på banken, men bara 20K/mån är det rimligt att stå för samma andel som den som har 0kr på banken och 60K/mån. Men om det är samma person som har 10M och 60K/mån blir det en extrem maktasymmetri i förhållandet när det kommer till vad man kanske kan säga till om vad gäller semesterresor, boende, mat, nöjen osv. Om den rika alltid behöver bjuda på dyrare saker som att äta ute, resa mm så minskar den andres initiativförmåga i förhållandet om man jämför med att båda förfogar över en förutbestämd gemensam ekonomi på lika villkor, även om intjänadet skiljer.
Jag tycker äktenskapsförord ÄR romantiskt. Att gemensamt komma överens om hur ekonomin ska lösas OM man väljer att skiljas är att ge förutsättningar för en fungerande relation (med gemensamma barn) efter separationen. Att bestämma detta när man är “vänner” borde ge mindre chans att någon upplever harm vid separationen. Sen kan man ju i äktenskapsförordet komma överens om att finansiella tillgångar skall delas lika vid skilsmässa om man så vill
Alla fasta gemensamma kostnader 50% rakt av. Hen står för sommarhuset och sitt tidigare barn ensam.
Då kan hen välja att jobba hur lite eller mycket som helst och detsamma för dig.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man inte har löst sådant här innan man gifter sig, skulle tycka att det kändes läskigt att ha så olika syn
Min sambo jobbar mindre än mig för att hen vill och kan och jag jobbar mer för att jag vill och kan. Allt delas 50% för att de ska vara möjligt och slippas bråk. Vi har även satt ihop ett “gemensamt ISK” där de åker in pengar till båda oss ifall något händer eller till framtiden.
Vi gör också så. Jag tjänst betydligt mer än min sambo, å jobbar mindre trots det (eget val). Jag är väldigt nöjd med situationen än fast jag drar det ekonomiska lasset mest.
Vi har också gjort så som Vesuvio och flera andra skrivit. Lagt ihop alla våra inkomster i en pott. Betalat gemensamma räkningar. Och sen delat lika på resten för egna intressen/hobbys/shopping. Vi har ungefär samma inkomster. MEN. Jag är en spara och min partner är en slösa. Jag har en förhållandevis bra buffert nu. Det har inte min partner. Vi är också gifta. Skulle vi skilja oss gissar jag att jag blir av med halva mitt sparande? Och det känns inte bra. Så jag funderar på att be om ett äktenskapsförord såhär mitt i äktenskapet, för säkerhets skull. Det tycker jag att du också borde göra. Jag hade dessutom mer med mig in i boet (kontantinsats till huset) än min partner. Då gjorde vi så att huset skrevs 50/50 på oss båda ändå, men min partner fick betala av sin del av kontantinsatsen till mig under 4 års tid, så det blev 50/50 kontantinsats för oss båda i slutändan. I ert fall skulle det kunna betyda att du får köpa in dig i hans sommarstuga, om du vill. Men att han ska ha den som enskild egendom, ha lägre inkomst än du, frivilligt jobba mindre än heltid och därmed dra in ännu mindre, samtidigt som han behåller sin sommarstuga som enskild egendom. Det tycker inte jag låter schysst. Om det är mindre än 5 år sedan ni gifte er så kan du begära ut skilsmässa och slippa dela 50/50 (och istället fortsätta leva som sambos), men bäst vore det ju att hitta en lösning ni båda tycker är okej utan skilsmässa. Men tänk bara på att du inte har så många år på dig som gift att skilja dig utan att behöva dela 50/50 på era gemensamma tillgångar.
Jag är också en spara och det skiljer nog ett par miljoner jämfört med min fru i sparade pengar vid det här laget eftersom jag köpt fonder och aktier alla dessa år. Inte för att planerna är att skilja sig, men så är det väl för alla antar jag, innan det händer.
Värt att fundera på. Å andra sidan vill man ju inte att en sådan diskussion ska riskera att bli grogrund för en skilsmässa
För många är din lön en fantasilön, oavsett hur man planerar tid och annat.
Din lön gör att du kan välja att vara med någon du älskar, inte någon som betalar dina räkningar. Så förstör inte det genom någon fix ide att försöka straffa din partner ekonomisk för vad du och andra kallar hans val, istället för dina. Lika väl som att säga att han valt att jobba mindre kan du ju säga att du valt att jobba mer. Hur bra hade det funkat om inte han haft tid ledig den lilla tid du ger förhållandet?
Om du som folk i tråden försöker få det till att ni ska betala lika kommer din fina lön att bli en gyllene bur som bara låter dig vara med någon med lika eller högre lön.
Så vida du inte hade tänkt skära ner din levnadsstandard till nivån 240 000 kr/år-nivån…men det låter inte så.
