Hej!
Jag är en tjej som för första gången ska ingå i ett samboskap med min pojkvän. Jag bor just nu hos mina föräldrar och betalar ingen hyra. Vi bor i helt olika delar av Sverige och jag kommer flytta in i hans lägenhet i hans stad. Jag kommer dagligen börja pendla till mitt nya arbete som ligger 1,5h enkel bussresa från vårt kommande gemensamma hem. Något jag ser som en uppoffring just nu, även om upplägget kan ändras i framtiden. Vi båda är sparsamma.
Han tjänar ca 27000kr (brutto) mer än mig samt har det bra ställt då han äger 3 bostäder samt är villig att köpa fler hus i framtiden.
Utifrån tips jag fått på nätet kring rättvis parekonomi, så föreslog jag en procentuell uppdelning av gemensamma utgifter (avgift till bostadsrätt (totalt 2500 och alltså låg då han betalat av lånet på bostaden) mat, el) som för mig känns symboliskt värdefullt om vi ska bilda familj tillsammans. Han sa då att han inte upplevde det som rättvist då det i så fall skulle innebära att han skulle “subventionera kostnader” för mig samt att hans grundinställning är att man bör “dela 50/50 på allt som brukas gemensamt”.
Han vill också att jag löpande betalar underhållskostnader månadsvis för bostadsrätten då han menar på att lägenhet slits dubbelt så mycket om man är två. Det här är något jag varit skeptisk till då han bott i lägenheten i 5 år medan jag kommer flytta in.
Det hela har resulterat i att jag har ifrågasatt vad som är rimligt och inte samt att jag känner mig obekväm att bo med någon som känner sig “utnyttjad” ekonomiskt på det här sättet.
Jag önskar nu få råd från er med erfarenhet kring parekonomi kring hur man bör tänka.
Är det rimligt att föreslå procentuellt utifrån inkomst för gemensamma utgifter? Eller ses det som att personen med högre inkomst straffas? Är det girigt av mig att föreslå det trots att det inte rör sig om stora summor?
Hur gör ni i ert förhållande?
Och hur kan jag kan förmedla att det här är en värderingsfråga mer än att det handlar om faktiska kronor?
Finns nog ingen given lösning. Det viktiga är att ni fortsätter ha dialog och öppen kommunikation. Den ena eller andra ska inte bli “vinnaren”
Tänker såhär ; Dela 50/50 är väl logiskt om det är samma insats, dessutom enkelt att räkna. Min fru och jag började så för 15 år sedan men det var en hyresrätt och ingen hade direkta tillgångar, liknande löneanspråk osv.
T.ex om du betalar hälften av kostnaden för bostadslån, avgift m.m (som du inte äger?) Känns ju det lite knepigt, visst att du inte ska bo gratis heller … hm procentuellt kanske är rätt väg ! Lycka till:)
Det är svårt att säga vad som är rätt el fel för er, folk tänker så olika och det är lov. Bara ni kommer fram till något som funkar gör er och där ingen känner sig utnyttjad. Ni behöver prata igenom det mer innan du flyttar in så ni är överens. Jag tänker att 50/50 delning är bra, men kanske främst om bådas inkomster är rätt lika… Och funkar sambolivet och ni ev får familj så kan ni ju ‘omförhandla’ fördelning av ekonomin framöver? Men iom att han tjänar betydligt mer kanske procentuell fördelning ändå är mer ‘rättvist’…? Bara ni är överens! Och gärna innan ni flyttar ihop, annars kan det nog lätt skapa onödig osämja. Kanske också fundera på att skriva samboavtal så ni skyddar era tillgångar som inte ska vara gemensamma utifall att.
Jag har varit sambo 2 ggr och då betalade vi utefter förmåga, det var inget på förhand bestämt upplägg. Nu är jag gift (ingen av de tidigare sambosarna) och har inget speciellt upplägg nu heller (inget äktenskapsförord heller).
Om jag skulle straffas med att få betala mer för att jag tjänar mer hade jag hellre gått ner i arbetstimmar. Jag känner trots allt (givet min bakgrund med lång utbildning) att jag har fått jobba mig upp till nuvarande lön - det är inget som har kommit gratis! Det hade känts orättvist om jag inte fått skörda min frukt så att säga.
Detta är mina synpunkter. Sedan föreslår jag att du gör allt för att komma överens med din partner. Att kompromissa och prata med varandra är hörnstenarna i ett gott förhållande. Jag värderar min partner mer än pengar så jag hade nog trots allt gått emot mina åsikter och betalat mer om det skulle visa sig vara så pass viktigt för hen.
Jag tänker att 50/50 är ett bra och rättsvist upplägg initialt, dock under förutsättning att sambolivet blir billigare för dig än att leva som singelhushåll. (Tänk samma kostnader som en inneboende skulle betalat.) Om det däremot innebär en dyrare livsstil (på hans initiativ) så tycker jag att någon form av fördelning är lämpligare där han tar kostnaden för den ökade levnadsstandarden. Han kanske äter dyrare mat som du aldrig skulle köpt annars?
Kommer barn in i bilden så tycker jag att helt gemensam ekonomi är det bästa.
Hmm. Enklare för oss då vi inte ägde några nämnvärd egna prylar i början. Olika jobb ger olika lön. Det är arbetsinsatsen inkl hemarbete etc som skall delas rättvist i ett förhållade tyckte vi var självklart , övervägde inget annat. Vi såg vårt samboskap och senare äktenskap som ett långsiktigt partnerskap där vi stretar på båda till vår ekonomi och till att sköta vårt hem och tid för hobbies ,ledigheter och ansträngning skall delas rättvist. Vi la därför intjänade pengar i en gemensam hög. Jag tjänade sedan länge det dubbla mot henne. Vi köpte hus med 50/50 ägande tidigt. Tidvis hade min fru dyrare hobbies än jag. Tidvis hade jag det. Vi slutade tidigt hålla koll på den saken. Vi är ganska ekonomiskt lagda utan intresse för märkesprylar och status vilket minskar gnissel.
Med dela utgifter enligt
50/50 ideen skulle jag kunnat jobba halvtid i många år och peta naveln halva dagen medan frun var hemifrån hela dagen på jobbet. Eller om den ene blir arbetslös eller sjuk länge får denne äta bara gröt ( eller blir dumpad illa kvickt) . Helt absurd tanke i vårt fall i alla fall.
Dom 3 timmar du åker buss till jobbet varje dag borde väl räknas in i din insats på lämpligt sätt.
Ditt förslag om % efter inkomst låter mer än fair tycker jag.
Om man ser samboskapet som en “provperiod” där man inte vill ändra för mycket för var och en under några år ? kan jag tycka att det kan vara helt ok.
Vi har kört med procentuell fördelning och det har fungerat bra. Jag menar då både i meningen att det har fungerat för oss och att kostnaderna blivit rimliga.
En viktig fråga här är rimligen vad den faktiska boendekostnaden är och då särskilt hur stor del som utgörs av räntekostnader. Utgångspunkten bör vara att din nettokostnad ska sjunka rejält genom att bli sambo.
I vårt fall gjorde jag en uträkning av alla kostnader och det gav en månadskostnad ”all inclusive” för min sambo på 5000 kr. Där ingick alltså boende i hus, driftkostnad för bil och även matkostnader. Idag skulle kostnaden bli högre men det skulle ändå handla om en väldigt mycket lägre kostnad än om hon skulle bor själv. Låt säga att kostnaden skulle vara 7000-7500 kr istället. Det har jag inte räknat på men det borde kunna täcka kostnaderna idag. Vi bor utomlands idag och jag täcker i princip alla kostnader, därav att vi inte gjort någon ny uträkning.
I samboförhålllanden är det normalt att ”subventionera” kostnader. Om ens partner inte förstår det är det nog relevant att se sig om efter en annan partner. Att över huvud taget vara alltför intresserad av ”pengafrågor” i förhållanden framstår som osunt. Mycket pengar och tillgångar har man för att kunna vara generös och inte bry sig så mycket, inte för att hålla på och räkna.
Jag kör 50/50 på allt utom hyran, betalar lite extra då hon pluggar.
Men om sambon jobbar får hon helst betala 50/50. Känns rättvist även om en av oss tjänar/äger mer. Det är billigare än att vara sambo än att bo i 2 olika fastigheter.
Vad är månadsavgiften?
Vad e din lön?
Kan ge exempel från mig. Min del av hyran inkl allt 7k. Sen mat + öl ca 2,5k.
Även om min lön e på 25k brutto så blir det typ 9k över till börsen.
Hur man bör tänka finns det nog inget definitivt svar på, finns många sätta att lägga upp sin parekonomi och inget är det rätta svaret, alla lösningar bör vara skräddarsydda för paret i frågan.
Min personliga åsikt är att antingen delar man 50/50 på alla de gemensamma utgifterna, och så får den som tjänar minst bestämma levnadstandarden, annars blir det ohållbart för denne.
Eller så slår man sina påsar ihop på allvar och ser alla pengar som gemensamma.
Rent tekniskt har han ju inte fel, även om “dubbelt” slitage kanske är att överdriva.
Om du bara betalar en del av avgiften till bostadsrätten samt driftkostnader, så “bjuder” han dig i princip på kapitalkostnader och underhållskostnader.
Sen är det en helt annan fråga om du eller han tycker det är rimligt att han gör det, personligen skulle jag nog kunna tänka mig att stå för detta om jag var i en situation där någon flyttar in till mig och jag tjänar avsevärt mer, men det är ju högst subjektivt.
Vi har alltid haft helt gemensam ekonomi sen vi flyttade ihop för 20 år sen.
När det gäller boendet har min modell varit att fördela kostnader för ränta och driftkostnader procentuellt. Alla kostnader kopplade till renoveringar, köp av prylar etc. kopplade till huset har jag tagit själv. Ibland har det blivit undantag kopplade till att min sambo velat ha någon ”onödigt dyr tapet” eller liknande. Samma princip har gällt för köp av möbler.
Jag äger huset själv och min princip har hela tiden varit att jag ska kunna bo kvar om förhållandet skulle ta slut. Att hon har enstaka möbler som hon köpt själv och skulle ta med sig vid en flytt är hanterbart men någon ”delning” av saker vill jag inte ha. Alla de möbler vi har hemma är köpta för att stå på vissa platser.
Vid en hypotetisk flytt skulle jag kanske bidra med någon summa för att täcka de ”onödigt dyra tapeterna” om de nu inte redan blivit gamla. Det skulle kosta ett par tusen men det är ändå småsummor i sammanhanget.
Jag skulle aldrig acceptera att bidra i mer väsentlig grad till ett boende som jag inte äger. När jag äger boendet får jag en långsiktig värdeökning. Den är såpass stor att det vore direkt snålt att försöka fördela ut renoveringskostnader till min sambo.
Vi har alltid delat allt, sen vi flyttade ihop. Mitt blev hennes. Hennes blev mitt.
Jag har högre inkomst och hon har varit sjuk och utbränd mycket och länge och maxade sina föräldraledigheter. Inte jag.
Vi köper ingenting om inte båda har sagt ja.
Kan låta löjligt och cheesy, men allt är gemensamt för oss.
Just nu vill jag uppgradera bilen, men har redan väntat i fyra år för att hon tycker den gamla Volvon duger bra. Men det är så… jag kommer inte köpa min nya bil… utan vår… och vi är för ekonomiska för stt ha två.
I händelse av skilsmässa, God forbid, så delar vi allt rakt av.
Skulle jag eventuellt kunna tycka vara tufft och orättvisst. Men vi har byggt upp det gemensamt oavsett inkomster, trots allt.
Om vi haft tidigare egendomar hade vi löst det med äktenskapsförord… inget annat.
Lycka till och som någon annan sa tidigare i tråden, typ. Pengar är ett verktyg som ska jobba för familjen, inte separera den.
Och sist, ingen mening att försöka berika sig på sin partner… vad är det för liv?
Att du ska betala för ökat slitage känns lika orimligt som att pendla 1,5 timme enkel resa med kommunaltrafik och ha någon form av fritid på vardagarna.
Det finns inget som är helt rättvist i hur man fördelar gemensamma utgifter, både 50/50 och procentuellt kan ju anses som rättvist. En annan variant är att båda ska ha lika mycket pengar kvar.
Det som slår mig är två saker, dels att det är väldigt låg avgift vilket ju talar för 50/50 (han har ju ändå tagit kapitalkostnaden), dels att han tjänar väldigt mycket mer än dig.
Gällande löpande underhåll på en bostadsrätt tycker jag nog den som äger lägenheten ska ta det. Dels är det normalt inte så mycket kostnader (jämfört med hus), dels är det den som äger lägenheten som drar nytta av det.
Jag skulle säga det är bra ni pratar igenom ekonomin innan ni flyttar ihop, och att man kan tänka väldigt olika så den diskussionen kan ta på lite men det är bäst att reda ut så mycket som möjligt innan. Att man tänker olika betyder inte att kärleken är mindre, men är man för olika kan det bli svårt i framtiden.
Jag skulle försöka ta upp alla större utgifter, typ boende, arbetsresor, mat, bil, gemensamma semestrar. Och fokusera mest på nuläget.
En ofta förbisedd aspekt är kapitalkostnaden. Din pojkvän avstår viss årlig avkastning för att pengarna är bundna i boendet, oavsett om han har lån med bostaden som säkerhet eller inte. Det kan därför vara en idé att du, när du flyttar in, får stå för hälften av den avkastning han går miste om. Hälften, eftersom vi får anta att det bara är ni två som bor där, och att ni båda bor där lika mycket.
Vad är en skälig avkastning, då? Det är inte helt lätt att svara på, men tittar man i praxis för den kostnadsbaserade hyra som man får ta ut om man upplåter en bostadsrätt i andra hand kan man se att det brukar röra sig om Riksbankens referensränta plus ett par procentenheter. Det skulle bli 3,5+2,0=5,5 procent nu. Om bostaden är värd tre miljoner kronor blir din del alltså 3 000 000 * 0,055 / 12 / 2 = 6 875 kronor per månad. Tillkommer gör driftskostnaderna, åtminstone, d.v.s. bland annat hälften av årsavgiften till föreningen, hälften av elräkningen, hälften av hemförsäkringen.
Viktigt att ta upp redan nu hur han skulle se på ekonomin om ni fick barn. Skulle dra öronen åt mig om det då inte var aktuellt med helt gemensam ekonomi (dvs dela alla löpande inkomster och gemensamma tillgångar. Enskilt ägda tillgångar kan ni behålla individuellt genom äktenskapsförord).
Annars sitter du där och ska betala 50/50 med din föräldrapeng.
Ställ dig också i bostadsköer så du har en backup. Gärna i flera städer.
Det känns som dessa svar inte är representativa, en 27k högre lön antar jag är väldigt markant för er, därmed kommer din partner ha mycket mer pengar att “ha kul för” vilken uppdelning ni än gör.
Du får inte ta del av värdeökningen på bostaden vilket gör beräkningen av kostnaden för just ditt slitage, exklusive ev värdeökning efter upprustning väldigt svår.
Dessa svar som säger “Om jag fick betala 50% skulle jag gå ner i tid” kanske missförstått och tror att ni ska dela på 50% av er inkomst och inte 50% av era gemensamma utgifter, annars tycker jag det känns orimligt att gå ner 25k i lön för att “spara” 5k/mån.
I slutet handlar relationer om att ge och ta så alla upplägg som känns bra för båda är OK. I ditt fall, sett till disponibel inkomst, är det betydligt mycket mer “ge” vid 50/50 än vad det är “ta” vid procentuell uppdelning.