Man, anställd, arbetar heltid. Får ut 30 000 i månaden. Lägger 9000 till en pott som täcker boende, räkningar, mat och bil. Betalar alla gemensamma nöjen, resor, utöver potten.
Kvinna, frilansare i uppstart fas. Får ut i snitt 3000 i månaden. Lägger de 3000 i de gemensamma potten. Arbetar med företaget till ungefär 70 % , resten obetald barntid. Inget eget pensionsparande.
Båda betalar 50/50 på större utgifter som bilreparation, fastighetskatt, renoveringar.
Är det en ”rimlig” satsning på företaget? Dvs inom ett år tror man att det ger en vanlig lön eller är det mer ”följa sin dröm” och kanske inte ger särskilt mkt mer?
Skulle också säga det spelar roll om hon har 1mnkr sparat och du har 100k.
Jag skulle lägga bådas inkomst i en pott. Betala av gemensamma utgifter från denna.
Sen får båda samma "månadspeng’ till tex egna inköp/egen hobby. Resten sparas.
Så har vi gjort och det har gjort att ingen missgynnas pga barn/vab/ohälsa och jämlikhet med månadspengen har gjort att man aldrig behövt bråka eller bli sur om ngn lyxar till det med ny golfklubba.
Efter husköp och därefter barn har vi delat allt. Oavsett stor inkomstskillnad. Allt har gått in i samma pott. Lever livet gemensamt. När vi började investera det som blev över har sparandet någotsånär reflekterat inkomstskillnaden.
Vi har separat ekonomi och räknar ihop våra löner samt gemensamma utgifter och sen balanserar vi om det så att vi har lika mycket att röra oss på när de gemensamma utgifterna samt sparande är avklarat.
Tidigare så hade vi en fast summa (som var olika för oss båda) som vi bidrog med till den gemensamma ekonomin.
Just nu står jag för allt, förutsatt att man inte räknar med 625 i barnbidrag som min sambo får. Funkar bra, men stör mig dock konstant på hennes häst som kostar, speciellt när de gnälls på att jag slösat pengar(inte helt felfri) på någon utav mina intressen(inte lika dyrt som häst fan).
Hon har inget i pension spar heller det har jag, planen är att få hyfsad avkastning på mina besparingar innan jag hjälper henne.
Annars i korhet: bestäm så ni båda mår bra. Personligen föredrar jag att se en parrelation som en enhet, ett team, och därför lägger alla in vad de kan i en gemensam pott varur allt betalas. Såkallad gemensam ekonomi.
Det låter lite oromantiskt och väldigt väldigt svenskt.
Nu bor jag iofs i USA sedan 15 år så det fungerar kanske annorlunda här. Men jag drar in drygt 400k per månad i grundlön och min fru 100k.
Våra pengar går in på ett gemensamt konto och vi har även aktiedepåer osv gemensamt.
Det är så klart det mest naturliga om man är vuxna, är gifta och har barn.
Eller jag kanske borde åka business klass på semester och bo på femstjärniga hotell medans frugan får åka economy och ta in på nåt motell tvärs över stan. Och spara helt och hållet i egna fonder.
Men jag förstår inte riktigt poängen med det om man är gifta och har barn och har tänkt leva ett liv tillsammans. Om det skulle gå åt skogen och man skiljer sig får väl hon hälften ändå. Bättre då att vara ett team tycker jag med gemensamma mål och gemensam ekonomi.
Skulle min partner vilja ha tre hästar är verkligen pengarna den minsta saken jag skulle ha åsikter om eller vad som skulle diskuteras mest inför det beslutet. Så, vi fattar nog att det kanske passar andra, men tänker annorlunda när det gäller oss själva.
Min syn är att det är viktigt att separera varje persons förmögenhet, jag delar inte det med en tjej bara för att jag lever med henne, åtminstone inte innan jag dör. Äktenskapsförord om man är dum nog att gifta sig annars bara samboavtal alltså.
Däremot levnadskostnader har jag inget problem att ta merparten av om jag har mycket högre inkomst från lön eller kapital. I annat fall kan jag inte leva ett bra liv om hon inte har en bra inkomst.
Givetvis kräver det förstås att hon inte vill spendera mina inkomster på skit som jag inte gillar men vill hon det vill jag inte ens leva med henne.
Så kan man se det. Själv ser jag det som att vi har pengar och ett gemensamt ansvar för familjen. Vi litar på att vi kan ta såna beslut ansvarsfullt. Om min partner kommer hem med en ny golfklubba eller tio stycken så tänker jag att partnern har tänkt efter innan. Och har inte min partner tänkt efter så är det okej också. Blir det för mycket som är ogenomtänkt får man prata om det som 2 vuxna människor utan att bli arga.
När jag ser de som lägger undan en månadspeng till sig själva tänker jag att de saknar den ansvarskänslan. Mitt blir viktigare än vårt.
Jag förvånas ofta över hur lite människor verkar reflektera över synen på pengar när de väljer partner
Min fru och jag delar synen på ekonomi. Vi har ett sunt förhållningssätt till pengar och gör aldrig impulsköp. Vi har tydliga ekonomiska ramar som vi är överens om, vilket gör att jag aldrig har några problem när min fru väljer att spendera pengar på något jag själv kanske inte hade prioriterat. Jag vet att hon har tänkt igenom sitt beslut och verkligen vill ha den där saken eller åka på den där resan med tjejkompisarna.
Jag ser oss som ett vi – alla pengar tillhör oss, för vi är ett lag. Jag har därför svårt att förstå hur man kan tänka i termer av mitt och ditt i ett äktenskap.
