Hej,
När man läser i trådarna på olika forum så pratar de flesta som befinner sig i parrelation om hur mycket ”vi” sparar. Det är som att alla verkligen satsar på att bli ”rika tillsammans”, ”familjonärer” och allt vad det heter nuförtiden.
För en del är dock problemet att man kanske inte alls delar samma ekonomiska tänk som sin partner, eller har samma ekonomiska mål. Man kanske inte heller är mottagliga för varandras argument. Det finns liksom inget ”vi” när det kommer till ekonomi. Vilket blir särskilt problematiskt om barn finns involverade.
Har ni erfarenheter och förslag på hur man kör sitt eget race även i tvåsamhet?
Kanske gemensamt konto för endast “Måste utgifterna”? Resten delar ni upp så att ni får sin del som den som vill kan spara eller den som vill kan konsumera.
Viktigt då kanske att ha ett avtal mellan er så att om det händer dig något så har du i förväg bestämt vad som ska göras med dina sparade pengar så att det blir så som du vill?
Är målet eget race? Många här verkar inte tycka det. Jag brukar ifrågasättas när jag menar att äktenskapsförord och separerade pengapåsar är en bra idé. Kanske kommer kritiken för att jag är skild?! Till mitt försvar säger jag att det inte var skälet…
Hursomhelst tror jag det går utmärkt, så länge man kör en gemensam plan kring det som rör de gemensamma utgifterna tillika allt som rör eventuella barn. Att t ex föra över X kronor till gemensam påse som sedan går till räkningar och mat kan funka. Vill man sedan anpassa X som en procentsats av respektive lön så går det också, men gör det tidigt isf.
Under min förra relation var vi ekonomiskt överens och sedan enades vi om gemensamma utgifter och fick sedan spendera egna kvarvarande slantarna fritt. Jag tycker definitivt det funkade och vi hängde faktiskt ihop i 14 år.
Men, viktigast av allt, pratar man om det så kan man åtminstone förstå varandras ingång i det här med ekonomi.
Till viss del kan man säkerligen dela upp i gemensamma och enskilda kostnader. Men en hel del ligger i gråzon och kommer i många fall ändå bli gemensamma.
Exempelvis hög och dyr köttkonsumption/lchf mot mera billiga alternativ som säsongsmat, pasta och billigare kött såsom kyckling. Eller att ena parten ägnar sig åt hög konsumtion av mat i allmänhet, alkohol, godis, tobak etc. Eller att en förälder anser att barnen ska ha onödigt dyra kläder, många kostsamma aktiviteter. Eller att man har skilda åsikter gällande budget för möbler, renoveringar, resor, förbrukningsvaror etc.
Tänker att målet inte nödvändigtvis måste vara ett eget race, men om det är svårt att komma överens så finns det ju inte många alternativ.
Sedan kan ju jag anse att man är ansvarig att se om sitt eget. Man kan inte skylla på någon annan att ens egna ekonomi är kass. Däremot anser jag att man har en skyldighet att se till så att den ekonomiskt svagare parten inte hamnar på bar backe om något händer.
Vi kör ett gemensamt konto med månadsinsättning för de mesta för barn och hem, sen sköter vi våra hobbys och vårt sparande med egna pengar.
Dock finns de kf med utfall till respektive ifall de går snett någonstans.
Jag tycker det går utmärkt egentligen. Om man vill. Vi delar på alla kostnader 50/50 utan varken sparande eller något enda konto gemensamt. Säger inte att det är den bästa lösningen men vi gör så och det har aldrig varit ett problem.
Jag tror det hade blivit svårt.
Dels för att min tanke med att bli “rik” är ju att sluta arbeta tidigare så att jag kan uppleva annat än skrivbordet, under fler år än jag hade kunnat om jag arbetat till 67.
Detta faller ju lite om min man inte delat detta och helt enkelt arbetat kvar när jag tänkt ut och uppleva?!
Så för min del hade det inte varit lika “skoj” om det bara hade varit jag såklart. Jag vill ju dela friheten med någon.
Min fru är totalt ointresserad av värdepapper och fondsparande. Jag sköter därför allt långsiktigt sparande. För vår del fungerar detta perfekt. Båda är nöjda.
Jag tror att man i så fall får jobba på två fronter, dels på att förflytta fram den minsta gemensamma nämnaren med partnern, alltså vad hen ändå kan tänka sig att gå med på. Sen dels köra sitt egna sparande. Men jag tänker att detta inte i längden kan vara en fråga där man jobbar i två helt olika riktningar inom familjen.
Det viktiga är att förstå vad partnern har emot iden. Vill man själv köra ganska extrem FIRE så kan jag förstå att oinsatta blir ganska skraja. Då får man förmodligen hitta något mer konkret och närliggande mål att sträva mot.
Rent generellt enligt min erfarenhet är det mycket lättare att få med sig sin partner när en person som hen är lik pratar sig varm om frågor som exempelvis börsen, köpa hus, mm. Helst någon av samma kön som partnern.
Jag tror att olika inställning till pengar ofta är bra i ett förhållande.
Två som vill spara kanske sparar för mycket och snålar i onödan och två som vill slösa kanske slösar för mycket.
Jag ska inte säga att min hustru är en slösare, det är hon absolut inte, men hon skulle aldrig kunna tänka sig att spara lika hårt som jag skulle kunna tänka mig.
Hon får mig att göra av med mera pengar och det är en bra sak eftersom man behöver unna sig saker om man kan. Jag får henne att spara mera, även om det börjar bli svårare då hon tycker att hon har tillräckligt mycket sparat, och det är bra för henne inför pensionen om några år.
Jag skulle kunna vara mycket rikare, ekonomiskt, om jag levde med någon mera lik mig men mitt liv skulle ändå vara mycket fattigare!
Problemet är väl just att man kan definiera olika vad kostnader handlar om. Vilka kostnader ska finnas, hur stora, när, var, hur etc. Begagnade kläder eller nya till barnen, hur många plagg, hur ofta köpa mer.
Beror på om ni är gifta eller inte…
Är ni gifta så är t.ex. inte tjänstepension en del av det ni delar på vid en eventuell skiljsmässa.
Så där kan du långtidsspara utan att riskera att pengarna tillfaller någon annan längre fram.
Utöver det, se till att skriva ett äktenskapsförord. Allt är enskild egendom, det gör att du kan göra vad du vill med dina pengar, och sen ser ni till att sätta av X kr för gemensamma utgifter och barnen.
Självklart blir det problematiskt om man inte överens hur pengarna ska spenderas men så är inte fallet för oss. Det har fallit lite naturligt. Men vanligtvis kan man säkert ha delade meningar. Förmodligen ännu mer problematiskt om man har gemensam ekonomi.
Det du skriver gäller inte alltid. Det finns undantag så viktigt att ha koll på det. Är man en “vanlig” anställd så stämmer det, men är man t.ex. egenföretagare eller har en annan position som gör att man kan styra över sin tjänstepension så stämmer det inte.
Alltid bäst att vara överens om hur det ska vara och upprätta korrekt äktensskapsförord.
Till mitt försvar säger jag att det inte var skälet…
