För mig så handlar det om att se till att morgondagen är bättre än gårdagen. Det gör jag genom att sköta min ekonomi, hålla kroppsvikten på en bra nivå och ta mig an nya utmaningar som skrämmer livet ur mig men som får mig att växa i min personliga utveckling.
Jag brukar tänka att min största hobby är att jobba på mig själv.
Vad gäller forumet så är det väl här man kan få lite andrum i sina egna tankar. Jag pratar nästan aldrig med någon om min ekonomi, det är inget jag vill göra och jag ser inte hur man skulle prata om det på ett naturligt sätt heller, forumet fyller väl den funktionen. Men att ha det gott ställt ekonomiskt är också en rätt mysig hemlighet att ha när man går runt som städare som förmodligen inte ser så mycket ut för världen. (Där är jag väl också såpass o-duktig att jag inte har pluggat, städet är där jag befinner mig i livet idag åtminstone)
Jag tror också att det kan hänga med i personligheten. Tror dock att detta kan vara ett dubbeleggat svärd om man har personligheten ifråga och blir alltför nitisk i övriga livet, som bland annat jag har en tendens att bli. Effektivisera, maximera, förbättra samtliga delar, som egentligen inte behöver ses över. Nu är detta ett sidospår, men iallafall jag måste passa mig för att inte må dåligt över det, om det går ut över övriga delar i ens privatliv.
Tror visserligen att detta är en grej som jag är medveten om och behöver tänka på och helt individuellt, hur man är som person. Kanske bara jag som upplever det så också
Hur defineras duktighet och av/för vem?
Har själv ersatt duktighet med att försöka lyssna på min inre röst och istället för att med duktighet styra upp livet låta livet komma till mig och styra mig.
Jag håller med trådskaparen och kände stark igenkänningsfaktor. Fint att höra att vi är fler.
Jag känner mig duktig inom sparande, så bra att jag “levlat” till att lyssna och förstå när de pratar om olika teorier, analyser och andra viktigpettergrejer och kan svara att - ja så kan man också göra…och känna ett genuint lugn i att de som ska slå andra (index) alltid kommer finnas och behöver även dem få luftrum att pröva sina vingar. Det är okej.
Men ja. Duktig flicka kommer igen, igen och åter igen. Funderar om det finns något område där det inte är med… Det är inte många.
Kanske i områden där jag öppet kapitulerar direkt. Typ ta hand om båten. Jag håller hellre en middag för fem familjer, med städat hus, hemlagad mat, redan uttänkta konversationspunkter med alla paren och aktiviteter för barnen än driver projektet “sjösättning”.
Det är nog lite mer det jag var inne på. Handlar mest om kraven man ställer på sig själv, inte för att bevisa för andra att man är ”tillräcklig”, så vi är nog inne på samma spår här…
Kul att höra alla svar och era tankar kring detta. Väldigt tacksamt.
Tror jag lätt blir lite ”hemmablind” när det kommer till sånna här frågor. För mig har livet alltid handlar om prestation. Redan som 7-8 åring utvecklade jag tvångstankar/tvångssyndrom där jag var extremt (väldigt extremt) noggrann när jag gjorde saker. Jag började ta ansvar för att hela familjen skulle må bra. Om någon mådde dåligt/var ledsen så tyckte jag att det var mitt fel, eller att jag hade varit otillräcklig.
Senare gick det över i att jag satte allt högre krav på mig själv. Att prestera, maximera, effektivisera har varit och är (på gott och ont) det mitt liv handlar om i dagsläget. Kanske växer jag ifrån det till viss del, kanske inte. Oavsett är det något jag behöver jobba med varje dag. Kan låta som ett ”lyxproblem” för andra att vara extremt driven, noggrann och pedantisk. Men när det tar över så pass mycket att det påverkar ens psykiska hälsa så är det inte värt det.
Jag har mer och mer insett att framgång handlar om att tänka långsiktigt, hållbart. Och att varje dag försöka maximera och effektivisera livet i precis alla områden, det är inte hållbart i längden.
Hellre gå runt på ”80-90%” långsiktigt än att gå på ”100-110%” ett tag för att sedan krascha och vara tvungen att börja om.
Känner inte själv att jag har några duktighetssyndrom. Sen finns det såklart områden där jag vill prestera men inte i den grad att jag mår dåligt av det.
Efter x antal år i terapi är det en rörig soppa från barndomen som troligen format mig till det.
Jag kan gilla den sidan av mig. Men det ska inte vara för att känna mig bra med mig själv. Jag är bra även om jag inte har koll på allt och allt är i sin ordning. Jag brukar medvetet strunta i vissa steg just för att visa mig själv, att det är ok om det inte är perfekt. Det är bra att öva på det. Släppa kontrollen så det inte tar över ens identitet.
Jag resonerar lite på samma sätt och anekdotiskt tror jag kanske fler gör så: För några år sedan hade jag förmånen att bo på ett litet lyxhotell i Berlin. Under vår vistelse där så intervjuades hotellchefen av en tidningsreporter vid bordet intill när vi hängde i loungen. Bland annat så beskrev han just merparten av sina gäster som rika rent ekonomiskt, men att de som är riktigt rika visar det inte. Och det märktes verkligen på stämningen, alla gäster vid frukosten eller i restaurangen på kvällen var väldigt lugna, diskreta, vanliga. Nu vet ju visserligen inte jag vad varje gäst hade på kontot, men den stämningen bland gäster på ett hotell har jag aldrig upplevt sen dess. Stealth wealth it is!
Efter att ha skummat känns det som att “duktighetssyndrom” kan innebära ganska olika saker för olika personer. Jag tror att jag lider ganska kraftigt av detta och nu mitt i det men med lite intro- och retrospektion så anser väl jag att risken med att vara “duktig” är väl att man tar för låg risk helt enkelt.
Man har fallenhet för att göra bra ifrån sig i skolan och märker att om man bara pluggar hårt så är det fullt uppnåeligt att få alla rätt på alla prov och MVG i alla ämnen.
De höga betygen använder man för att välja en traditionell utbildning som ger status men som kanske inte betalar så bra (arkitekt i mitt fall)
Man fortsätter att göra bra ifrån sig på universitetet och får ett bra ingångsjobb
Man jobbar väldigt hårt för att göra bra ifrån sig på jobbet och chefer och kollegor är nöjda med ens insats men man fastnar liksom där. Befordringar uteblir för den nya chefen rekryteras från sidan eller utifrån etc.
Som “duktig” missade jag att arbetsplatsen inte är demokratisk på samma sätt som i skolan. Man får inte högre lön bara för att man gör ett bra jobb, som när man fick ett bra betyg för att man var intelligent eller smart och pluggade bra. I arbetslivet värdesätts andra saker än att man gör ett utomordentligt jobb och att man gör detta kontinuerligt på 120-150% av en heltid. Man jobbar ihjäl sig och levererar bra resultat men blir bara ett verktyg eller en maskin för personer som är lite mer go-getter, som tar för sig, kan snacka och som gillar att bygga nätverk, springa på möten, ta åt sig äran för andras jobb osv.
Hade man inte varit så duktig från första början hade man behövt leta och anstränga sig för att hitta chanser, ta mer risk, nätverka mer osv istället för att bara spela livet safe som en annan och då tror jag att man kommer väldigt mycket längre än den sterotypiska duktiga flickan (eller pojken i mitt fall då).
Det är väl det där som gör att vissa går in i väggen. De jagar och jagar bekräftelse men får den inte oavsett hur mycket de anstränger sig och till slut inte kroppen längre.
Ändra perspektiv. Varför skulle man befordra någon för att de jobbar halvt ihjäl sig? Hur skulle det skapa värde? Då blir man som arbetsgivare av med en bra arbetsmyra, som förmodligen har ett stort kontrollbehov och därmed riskerar att dels bli utbränd och dels sänka teamets produktivitet genom “micro-management”. Fråga dig istället vad som är viktigt hos en chef och utveckla det istället, om du nu vill bli befordrad.
Nej, jag förstår ju det på ett logiskt plan och jag tänkte att det framgick av inlägget att jag är medveten om att det inte är en “personlighet” (eller vad man ska säga) som är gynnsam efter skolan. Men nu handlade ju tråden om nackdelar med “duktighetssyndrom” och då bidrog jag med den sidan.
Jag vet ju hur jag borde agera om jag absolut vill klättra på karriärsstegen, men dels är det inte lätt att lägga om sin personlighet - det här sättet att bete sig på är hårdkodat i en och dels är jag osäker på om man faktiskt vill bli chef över andra med liknande personligheter och komma längre och längre bort från arkitekturen (eller kodandet, eller säljandet, eller vad ens värv nu består i).
