Samtidigt slår det mig att jag, och säkert många andra på detta forum, har motsatt problem. Att investera i krypto och liknande är för mig helt främmande. Eller att lägga pengar på en Porsche, även om det säkert skulle vara spännande att ha en snabb bil.
Jag verkar helt sakna de personlighetsdrag som gör att man t ex väljer att driva bolag. Det är trygga anställningar som gäller, och indexfonder, och förutsägbara relationer. Och så vidare. Är det meningen att livet ska vara så tråkigt och förutsägbart?
Mina nuvarande tankar om det här är att det är mycket svårt att ändra på detta. Att man är väldigt fast i sitt nuvarande beteendemönster och känsloliv.
Jag tror precis som du säger att det är väldigt personlighetsbaserat, och det finns ju inget objektivt rätt eller fel.
Att starta eget låter exempelvis glamoröst men man får komma ihåg att väldigt många bolag konkar eller ger för lite lön för nedlagd arbetstid Det är ett kall.
Om jag själv börjar filosofera kring att jobba som fast anställd under liknande förhållanden i 30-40 år och månadsspara i en indexfond börjar det krypa i kroppen Inte för att det inte är ekonomiskt sunt och vettigt, utan för att det inte är jag.
Men min farsa har indirekt jobbat inom samma bolag i just 30-35 år (uppköp etc) och har mått som fisken i vattnet av det. Så, som sagt, det är inget fel med det!
Vi har den personlighet vi har, det går inte att göra något åt. Och det behövs inte heller, ingen är bättre eller sämre än någon annan.
Vad jag däremot lärt mig, förutom att acceptera och gilla min egen, är att alla personlighetstyper har för- och nackdelar. Och ibland fastnar vi som du säger för djupt i våra invanda mönster.
Min personlighetstyp liknar din, och jag fastnade i ett mönster av tristess när jag var runt 30, jag var less på allt. Tog tjänstledigt och reste runt i sydostasien i tre månader (klassiker). Det gick emot alla mina trygghets-impulser, och det var det bästa jag gjort.
Alla har ju sin egen personlighet. Många trivs med det förutsägbara, och trivs man är det ju bra. Å andra sidan är det svårt att veta vad man trivs med om man inte spänner bågen ngn gång. Har själv insett att jag oftast trivs med det mer oförutsägbara. Trivs inte när dagar är kopior av varandra. Sparar dock i indexfonder eftersom jag inte vill lägga så mkt tankeverksamhet på ekonomi. Trivs med mitt oförutsägbara jobb. Gillar resor till mer fjärran länder som Asien, Mellanöstern mm, livet blir så mycket mer levande. Charlie Söderberg pratade om risk i den intervjun som finns på detta forum, inspirerande intervju! Man får ju själv avgöra om man är nöjd med rådande situation, eller om det finns delar där man vill få in mer av det oförutsägbara eller önskar andra förändringar.
Om man själv inte är en självgående vildhjärna är min erfarenhet att man behöver hitta andra att ta rygg på. Man måste ha en del vänner och andra förebilder som är lite mer extrema än en själv. Har man bara sävliga stugsittare runt sig blir tröskeln väldigt hög för att vara våga nytt och järvt.
Nu blir det hobbypsykologi. Jag skulle fundera över varför du inte gör det och varför du vill göra det.
Gör du det inte för att du är rädd eller nervös så kanske det ibland är bra att pressa gränserna lite grann. Jag tror man mår bra av lite nervositet lagom ofta. Gör du det inte för att du bara känner “fy vad tråkigt det verkar” så kanske det helt enkelt inte är för dig.
Vill du göra det för att det verkar kul kanske det vore bra att prova. Vill du göra det för att “jag har pengar, jag borde vilja detta…” från instagram/filmer/samhället så kanske det är bra att se över självbild, förväntningar på dig och var de förväntningarna kommer ifrån själv etc.
(Jag kanske svarade till fel post nu, menat att svara till trådstarten)
Tydligen ska det gå att ‘programmera’ sitt undermedvetna på vissa saker i sin omgivning.
Lyssnade nyss på en podd om ‘retikulära aktiveringssystemet’.
Jag associerar det med ‘affirmationer’ och bön. Jag trodde sådant var skitsnack, men tydligen finns det visst vetenskapligt stöd för det. Man kan ju inte fokusera på allt man ser och hör samtidigt. Det är detta systemet som exempelvis gör att man kan höra sitt namn i ett högt sorl, eller som i videon se vissa saker man uppmärksammar och helt missa andra saker som är rätt framför näsan.
Idén är att man med ett tydligt mål som ditt kan visualisera vad man vill uppnå och upprepa målet ofta för sig själv för att uppmärksamma idéer och saker i ens omgivning som kan leda en till önskat resultat. I ditt fall revitaliserande livsöden.
Det funkar säkert på någon nivå. Själv har jag tex lärt mig olika språk. Då tänker man naturligtvis mycket på det landet, och plötsligt har man vänner därifrån, reser dit, ett jobb riktat dit osv. Så har det funkat för mig i vart fall
Om rädsla står i vägen för förändring får man riskminimera. Med din personlighet skulle du ju gå under av stress om du sa upp dig och drog igång en startup som går -100k i månaden i 3 år innan det vänder. Man måste riskanpassa efter dig själv.
I ditt fall kanske det är att starta företag sidan om jobbet och se att de funkar innan du säger upp dig.
Jag har lyckats va både trygghetsnarkoman och adrenalinjunky. Visserligen har adrenalinet sökts utanför ekonomin, men den har fått lida ibland ändå. Skulle säga att det är väldigt nyttigt att gå utanför sin komfortzon åt båda hållen i omgångar så man lär sig att hantera både ekonomin och kännslorna som dyker upp.
Jag håller fortfarande på med någon slags periodiserad träning mellan dessa två. Och rekommenderar alla att göra detsamma. Det kan va att man tar ett halvår av mer fokus på äventyr med sånt man inte vågar, sen ett normalt och tryggt halvår och nästa halvår på ekonomisk sparsamhet utöver det bekväma, följt av ett tryggt, sen ett halvår lifestyle creep och uppdatera sitt hem med kvalitetssaker som känns otrevlogt dyra. Följt av normalt och tryggt.
Det de flesta verkar va rädda för är att varje steg i någon riktning ska va början på en slippery slope som man inte kan stoppa. Men det är sällan fallet skulle jag säga. Alla jag känner som gjort utsvävningar från sin normala tillvaro tenderar att återgå till något liknande igen. Att medvetet testa på en ny inrikning med målet att öva på att gå däråt och vända tillbaks är bara nyttig. Det lär en att man kan kotrollera och vända en slippery slope också.
Om jag är ärlig så tror jag tyvärr att det är för att är nervöst lagd och förstorar upp potentiellt negativa konsekvenser.
För att ta ett klassikt exempel så jag har egentligen aldrig upplevt några negativa konsekvenser då jag tagit “sociala initiativ” (vänskapliga eller romantiska). I värsta fall har folk sagt artigt nej. Ändå upplever jag det som svårt.
Yrkesmässigt är jag enligt ganska objektiva kriterier högpresterande, men blir ändå nervös om jag tänker på att söka nytt jobb (något jag “måste” göra snart för att få vettig löneutveckling).
Det går visserligen bättre nu än förr, men det känns inte riktigt som positiva tidigare erfarenheter ger en rimlig mängd självförtroende när jag stöter på samma situation igen.
Jag tror det sociala är delvis en vanesak men också hur man är som person. Det är alltid lite nervigt att kliva ut och riskera att bli avvisad.
Jobbmässigt, jag gissar att du är i IT och isf förstår jag helt och hållet din ångest över att utsätta sig för den mangeln igen.
Om du vill kan jag rekommendera en bra terapeut som hjälpt mig få ordning på lite olika emotionella saker de senaste åren. Dyr men är också duktig, till skillnad mot de andra jag provat…
Det är ett kall.
Inte för att det inte är ekonomiskt sunt och vettigt, utan för att det inte är jag.
