Oftast är det beslutsångesten som är det jobbigaste. När beslut väl är fattat så släpper så mycket, och allt känns så självklart- så var det för mig iaf.
För drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja plugga till civilingenjör. Jag är snart 46 år gammal, och kommer aldrig kunna räkna in det ekonomiskt- men räknar med att gå plus minus noll jämfört med om jag hade stannat på mitt gamla yrke.
Mitt gamla yrke kändes verkligen jättejättemeningsfullt, ett samhällsbärande yrke. Älskar mina kollegor, har bra chefer. Men det var stressigt som fan. Stressigt på ett sätt där ingen kan göra något åt det, inte ens chefer. Så jag går inte runt och är bitter på min arbetsgivare eller nåt, bara det att stan har byggts i en takt som gjort att infrastrukturen inte kan svälja det som behöver sväljas vilket drabbar mitt yrke. Vår lön hade de lyckats få upp sista åren så att vi låg i nivå med median i landet. Jag har gjort bostadskarriär, och känner jag har en trygghet ekonomiskt och känner inte ekonomiskt motiverat att byta yrke. Men inget av det där får mig att kunna stanna kvar ändå. Och anledningen till det är att jag hittade vad som får min hjärna att spritta, och att jag vill ha mer av den varan. Vad som får en hjärna att spritta är nu individuellt hos var och en. I mitt fall var det intellektuell stimulans. När min pappa dog för några år sedan var en del av mitt sorgearbete att stänga om mig och gå in lite i utav en bubbla. Jag började göra sånt som jag älskade som yngre men som föll i glömska “när man blev vuxen” och hittade andra intressen. Jag började spela tv-spel igen, rubiks kub, olika sorters “hjärnpussel” (klossar, få loss ringar osv). Och jag höll mig ganska flytande trots att jag var så ledsen. Jag fick mitt i eländet lyckokickar av att lösa saker och ting.
Min man väckte en tanke “men varför inte utbilda dig och få jobba med något som ger dig lite mer av den här stimulansen”. Och jag har ärligt talat aldrig tänkt den tanken innan. Jag var ju nöjd med mitt liv, tjänade tillräckligt för att ha den fritiden jag önskade. Jobbet kändes meningsfullt, hade fantastiska kollegor, men jobbet var mer ärligt talat ett verktyg för att få leva mitt liv på fritiden. Jag gjorde det jag skulle och mer därtill, tagit mitt jobb seriöst. Det var inget jag hatade att gå till, men inget jag heller längtade efter när semestern närmade sig sitt slut. Jag har hört många som älskar sitt jobb så mycket att de säger att jobbet är en viktig del av deras liv, en del tom lever för det. Jag har mer då bara “good for you, jag har min fritid jag älskar istället”. Men så kom Rubiks kub och vände upp och ner på den tanken, om den ska bli symbol för mitt “uppvaknande”.
Tanken på att ha en rik fritid OCH ett jobb som ger mig den där stimulansen började kittla mig. Men jag var feg, “inte ska väl jag i denna ålder…” och jada jada jada. Men jag började räkna på det och insåg att jag skulle nog landa nånstans på break even (inkl studielån) jämfört med att stanna kvar, men att jag skulle få ett roligare arbetsliv- och då skulle det vara värt det. Dessutom har jag alltid trott på att man lever längre om man hittar något man vill syssla med även efter uppnådd pensionsålder, som man kanske vill fortsätta jobba hel/deltid med eller så.
Men det var jobbiga funderingar innan jag vågade ta klivet, ångest och allt. Men när jag väl tagit beslutet undrade jag varför jag tvekade öht. Det kändes så självklart.
Sen när jag väl började plugga har jag fått känna av tvivel igen “klarar jag verkligen detta, är det rätt beslut” . Gjorde några tentor som inte kändes som att det gick bra, men där det visade sig att jag hade fel. Jag går tekniskt basår på Chalmers nu först, och var från början helt inriktad på att det var teknisk matematik jag skulle läsa, matematik var ju definitivt roligaste ämnet i skolan. Jag var lite intresserad av bioteknik också, men var livrädd inför tanken på att det skulle innehålla mycket kemi (som jag hade svårt för i skolan). Men känner nu en helt annan sak för kemi och klarade av den kursen med högsta betyg, det var ju det roligaste ämnet hittills. Och matten? Där vill jag bara slita hårtussar av förtvivlan, och får stundtals mental breakdowns av vissa kapitel jag finner svåra. Jag får helt ok betyg där också, men jag upplever det inte lika roligt som när jag var yngre. När man mognar då verkar hjärnan fungera annorlunda 
Men jag tar mig över mina pucklar, och för varje avklarad puckel så blir sikten klarare och klarare och det känns så rätt. Det är inte längre teknisk matematik som är mitt mål, utan det blir bioteknik eller kanske tom kemiteknik. Jag har lärt mig något nytt om mig själv, och det är också kul.
Jag är mer stressad nu än när jag jobbade, trots att jag inte trodde det var möjligt. Men det är en annan sorts stress som är behagligare. Det ska bli skönt att få gå tillbaka till sitt gamla jobb i sommar och ha lite lediga dagar igen (vilket jag inte hinner unna mig under studierna), men detta är det bästa beslut jag kunde tagit.
Om det börjat skava hos dig, så kommer det skavet fortsätta växa. Du måste våga för att vinna, och när du väl takt ett beslut så tror jag sällan man ångrar sig. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge, eller hur ordspråket nu låter. Oavsett så brukar man väl aldrig ångra det man gjorde, man ångrar bara det man inte gjorde?
Jag har inte fått en enda negativ kommentar om mitt vägval, tvärtom. Otroligt många har med tindrande ögon sagt “jag önskar att jag också vågade/kunde göra något sånt”. Vem vet, du kanske till och med blir en förebild för andra som går i dessa tankar?
