Effekt av 70-talets blandekonomi?

Morron alla. Jag har nu optimerat (?) mitt uttag av pension. Det slutade med att jag väntar 13 år med att ta ut de delar av pensionen som ligger i aktiefonder, mestadels i Sverige.

Nu behöver jag skaffa mig en uppfattning om vilken avkastning jag kan förvänta mig på dessa 13 år. Se grafen nedan. På y-axeln ser ni indexet OMXAFGX rensat från inflation och på x har ni tiden. Räknat 13 år bakåt från 2025 har avkastning i medel varit 6,4% över inflationen.

Se grafen nedan igen. Vad hände på 70-talet? Är det effekterna av större statlig inblandning vi ser? Som jag minns det kallade vi systemet för “blandekonomi”. Kan detta hända igen? Eller har vi nu ett system där företagen är mer effektiva som ger bättre avkastning?

Lågkonjunktur i hela västvärlden och energikriser triggade av oroligheter?

Ja det kan hända igen :see_no_evil_monkey:

5 gillningar

Två oljekriser och långvarig hög inflation.
Råoljepriset gick upp från $3 till $35 under 70-talet.

3 gillningar

@Mulchbug @Zaphod

Era observationer är korrekta.

Men vi har haft kriser efter 70-talet som inte verkar ha påverkat företagens värdering lika mycket.

Vad skiljer i så fall ut 70-talet? Det är då jag kommer fram till detta med “blandekonomi” utan att på något vis vara säker på min slutsats.

Jag har för övrigt hört att 1966 var det sämsta året för amerikaner att gå i pension, vilket jag tycker framgår av grafen.

Era och andras synpunkter tas tacksamt emot.

Ja, pension 1966 brukar ju vara det dimensionerande exemplet för uttagsstrategier, och grunden till 4%-regeln. Det är oftast där det fallerar. Och det är ju generellt stagflationen på 70-talet som ses som anledningen. Låg tillväxt och hög inflation är en riktig rävsax som är svår att komma ur, och det slår mot både aktier och räntor, så man kommer liksom inte undan. En vanlig lösning bland portföljdesigner är att inkludera guld, men guld var olagligt för privatpersoner i Förenta staterna att äga fram till 70-talet, så att priset sköt upp precis när stagflationen träffade kan mycket väl ha att göra med den efterfrågeboost det fick, och det blir osäkert huruvida vi skulle få samma effekt i en modern stagflation.

Jag tror inte att den svenska ”blandekonomin” är den fundamentla anledningen, eftersom vi ser samma effekter i många länder. Det hjälpte säkert inte för svenskar, men Sverige är fortfarande ett av de länder som klarade sig bäst, tror jag. Det är just kombinationen av låg tillväxt och hög inflation som är boven. Se bara på Argentina och hur svårt det varit för dem att komma ur den fällan. Amerikanarna gjorde det bara genom en enorm räntehöjning som lamslog hela ekonomin, men som till slut fick ned inflationen.

2 gillningar

@Polyfalante

Tack för insiktsfulls svar och bra förklaring till vad som hände under 70-talet.

En annan sak jag minns från då är “den fulla sysselsättningen” och att staten höll företag (t ex varven) under armarna trots att de hade dålig lönsamhet.

Det hade liksom inte hänt idag. Politiken tillåter idag arbetslösheten att stiga och prioriteten ligger på tillväxt som i sin tur kräver lönsamma företag.

Alltså kommer vi i framtiden inte se en dip i avkastningeni stil med den vi hade på 70-talet. Håller du med? Jag vill inte riktigt lämna min tes ännu. :slight_smile:

Jag tycker att det är ett väldigt riskabelt antagande! Kan precis samma sak hända igen? Inte så troligt; varje kris är unik. Men kan något lika illa hända igen? Absolut kan det det. Det finns massor av sätt marknaden kan gå sönder på, och vi uppfinner nya varje gång. När vi ändrar reglerna för att minska en viss risk så introducerar vi ofta en ny. Vi kan ju se att inflation blivit ett ämne igen bara senaste årtiondet, efter att ha varit låg väldigt länge.

Jag tror inte att en krasch lik den på 70-talet är trolig, men den är definitivt möjlig, och att basera sin ekonomiska plan på antagandet att det inte händer igen … kommer antagligen att gå bra. Men kanske inte.

2 gillningar

Håller med. Jag stress-testar min plan för FIRE mot just denna ”värsta tiden att gå i pension”. Håller planen för den historiskt sämsta perioden, (eller faktiskt t.o.m. två av historiens värsta perioder staplade efter varandra) räknar jag med att om det kommer något ännu värre så får jag helt enkelt sluta resa, dra in på oxfilén och börja odla egna grönsaker.

@Nondescript Men jag förmodar att du lagt undan lite buffert också? Det pratas om att ha tre årsutgifter i budget i samband med FIRE. Jag tog fasta på det och lägger tre års intäkter från de fondbaserade pensionerna i budget.

@Polyfalante Jag förstår din synpunkt. Men notera att detta handlar om min pension från 78 år och framåt. Fram till dess lever jag på traditionellt förvaltad pension. Dessutom skapar jag en budget för att kunna övervintra tre år. Mer risk än så vill jag inte ta. Och kanske lägger jag upp ett bond tent när jag närmar mig 78 år.

Kommer ha 5% av portföljen i likvider. I övrigt kommer jag vara fullinvesterad. Det motsvarar överslagsmässigt maximalt 1,5 års planerat uttag. Men de första fem-tio åren räknar jag även med en löpande utdelning från det egna företaget som kommer ge ett tillskott som ger en grund-trygghet.

Ca 25% av planerad utgiftsnivå består av saker som förgyller livet, så med flex där kan jag ändå undvika att sälja av speciellt mkt vid en större korrektion.

1 gillning

Ja, alltså, det är ju en separat fråga. Att man säger ”En krasch som på 70-talet kan hända igen” betyder ju inte att man aldrig kan använda sina pengar. Det finns flera rimliga responser:

  • Konsekvenserna om det händer är att jag får dra åt svångremmen, inte att jag svälter.
  • Jag behöver spara lite till för att kompensera.
  • Jag kan inte leva på den låga summa jag får om jag ska skydda mig, så jag får köra ändå och hålla tummarna.
  • Jag sätter en summa på sparkonto för att dämpa risken.

Och så vidare. Planera för vad du ska göra om det händer. Men det behöver inte betyda att pengarna ska räcka till 120 års ålder utan att skära ned på utgifterna.

Om man tittar på aktiemarknaders tillväxt över extremt lång tid ex i USA slås man av att genomsnittet tillväxt följer en stabil kurva med 6-7% tillväxt i genomsnitt över lång tid men med kraftiga avvikelser uppåt och nedåt som inte sällan varar över flertal år. Det intressanta är att att även efter en fleråriga rejälare upp eller nedgång tar sig kurvan typiskt med tiden tillbaka till det långsiktiga medelvärdet igen. Dvs rätt eller fel får man en känsla av att dåliga tider typiskt följs av ett balanserande mått bättre och tvärsom.
Dvs förhoppning att goda tider fortsätter även framöver kommer nog ofta på skam. Högre risk att längre goda tider följs av dåliga.

Från 1967 till 1982 var värdetillväxten i snitt ca 0% enligt OMXAFGX kurvan.

  • Jättestora oljeprishöjningar. ca 20 ggr dyrare från 1970 till 1980
  • Usel reallöneutveckling ända fram till ca 1990
  • Tidvis 85% marginalskatt för dom som tjänade hyfsat.
  • Arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt. fastighetsskatt,
  • Extrem inflation tidvis och lönespiral .
  • Lågkonjunktur flertal år
  • Varvskriser , Stålverkskris ,gruvkris, textilkris
  • Stora statliga stödåtgärder.
  • Man fick rejäla subventioner i flertal år om man köpte nya flådiga enplans mexitegelhus med dubbelgarage. Ränteavdrag utan tak, räntebidrag, Ingen fastighetsskatt,
1 gillning

Man ska vara försiktig med den slutsatsen. Om du tar en knagglig linje och drar en rak linje från början till slut så kommer du generellt att få bitar ovanför och bitar under. Det betyder inte att det finns en regression mot medelvärdet. Det är, såvitt jag vet, en öppen fråga inom forskningen huruvida aktiemarknaden uppvisar medelvärdesregression, men om effekten finns så är den inte särskilt stark.

Jo. Inget är helt säkert. Bara min åsikt är att hoppas på 10 ytterligare extra bra år efter 20 ovanligt bra är inte det troligaste utfallet. Mer rimligt att förvänta sig normala eller sämre år.

Att det typiskt går upp igen hyfsat snabbt efter värdefall visar denna tabell
En intressant tabell för USA som visar hur snabbt man var tillbaka igen efter kraftiga kursfall.

Chart showing number of years it takes to recoup loss if you sell after a big fall

Mycket slående snabbt ofta. Mer än hälften av tillfällena redovisade max 2 år om man låg kvar på aktiemarknaden. Inget fall (utom -80% kraschen 1929 med 15 år) tog mer än 5 år.

Den där tabellen … känns inte helt rätt? Kanske att den visar nominellt, och jag är van vid att se de reala värdena?

@Mikael8

Men jag tror inte jag är så optimistisk. Se grafen längst upp i tråden. Jag har valt värdet 3,5% på y-axeln som förväntad avkastning från 65 år till 78 år när jag tar ut pengarna.

Tittar man bakåt till 1962 så ser det rätt rimligt och om vi begränsar oss till 1980 och framåt är 3,5% rentav konservativt.

Intressant diskussion, detta. :slight_smile:

Vi har fortfarande och har alltid haft en blandekonomi, dvs. en marknadsekonomi med diverse statliga regleringar av olika anledningar. Sedan ser bara förhållandet olika ut i t.ex. Sverige, Tyskland och USA.

Jag var inte med då, men vad jag läst:

Bretton woods? Sedan 90-talet någon gång har väl de flesta centralbanker lyckats väldigt bra med att undvika kriser iom inflationsmål. Helt nytt finansiellt system alltså.

Dessutom hade de oljekris i en ekonomi som utvecklats kring nationalism, tung industri och redundens under efterkrigstiden, så vinst kanske varken var högsta prioritet eller särskilt lätt att uppnå just då.

Jag tror det. Allt är fortfarande väldigt energiberoende och dessutom mer globalt, vilket både ökar effektivitet genom stordriftsfördelatär, men också komplexitet och möjliga felkällor. Dessutom är redundensen mindre tilltagen i alla system, vilket kommer med för-och nackdelar.

Värderingar bygger som alltid på framtida avkastning och billigt kapital/låga räntor. Det ger en rejäl hävstång i allting.

Många vill strypa tillväxten av olika skäl, och kommet fel personer till makten kan de strypa näringslivet rejält. Även om de bara fördyrar energin lite och sänker vinstprognoserna lite så rasar nuvärdet på börsen snabbt och stannar där medan inflationen i något förhöjd takt äter upp en stor del av värdet.

Men det är dyrt att oroa sig för mcket. Och en sådan kris drabbar inte dig ensam. “Alla” vill i praktiken undvika lägre lön, dyrare mat, lägre skatteintäkter och annat som följer på dyrare kapital/lägre vinster och tillväxt.

1 gillning

@Martin08

Du har rätt i att vi fortfarande har blandekonomi, men min uppfattning är ändå att vi har mindre statlig inblandning idag än på 70-talet. Ingen skulle idag föra fram ett förslag som löntagarfonder. :slight_smile:

Vi har under de senaste decennierna haft generellt sett bra ekonomi och relativt lite problem, så det är svårt att jämföra med tidigt 80-tal. Löntagarfonderna och mycket av den statliga inblandningen växte såvitt jag vet främst fram under 1970-talet, vilket var en mycket svår ekonomisk period med hög inflation och arbetslöshet. Om vi skulle drabbas av en liknande kris nu skulle det inte förvåna mig om staten blandade sig i på ett liknande sätt.

1 gillning