TL;DR: Med mer tid, pengar, frihet och möjligheter blir det allt mindre klart vad det egentligen innebär att “spänna en båge” eller att forma sitt eget öde som Nietzsches “övermänniska”. Många ambitioner blir på flera sätt meningslösa.
Ska se om jag kan sammanfatta min relation till arbetslivet och karriär i allmänhet:
Jag har relativt ung fått arv och vill bidra för att “ge tillbaka”, men upplever att man på flera nivåer motverkar sann utveckling. Att “ge tilllbaka” verkar i mitt fall tolkas som en björntjänst. En hel del juridik att ta hänsyn till, ett allmänt agg mot oss rikingar som lägger oss i, familj och vänner som inte begriper varför jag skulle vilja “bidra” på det sätt jag vill. Ja - allt det får mig att ifrågasätta mina ambitioner. Och det funkar inte riktigt att satsa utan att göra det helhjärtat.
Har därför vanligt industrijobb som förvisso ger en ypperlig vardag, lagom fritt och rörligt o.s.v. Jag har ju valt ut sådant jag trivs med. Men det är rätt platta löner och efter rätt kort tid har man utvecklats typ så mycket det går. De som jobbat 20 år längre än mig har kanske 10.000 mer brutto. Efter tråden här på forumet där alla ratade heltid som samhällsnorm så tänkte jag lite “fuck-it” - om ingen annan vill hålla landet rullande spelar det ju ingen roll ifall jag ensam försöker göra det. Särskilt inte på ett sketet industrigolv.
Så jag tog pappaledigt 20%, trots att det också strider med min ursprungliga ambitionsnivå. Vet inte om jag ska vara mest besviken på mig själv eller samhället, för iom att ursprungliga ambitionerna är rätt så igenbommade med EU-byråkrati och inget man gör som livsstilsentreprenör direkt så njuter jag inte av de långa helgerna heller. Jag är mest frustrerad och känns som ett lysande exempel på att “pengar inte är allt”.
Tyvärr går det väl lite ut över familjen och kollegorna, vilket gör mig ännu mer frustrerad och får mig att istället ta avstånd ifrån alla. Jag borde kunna göra något vettigt i proportion till mina resurser, både humankapital och pengar. Men ju mer pengar jag får desto mer frustrerad blir jag över att verklighetens och min personliga utveckling står och stampar i jämförelse. Jag funderar mycket på en liknelse med Nietzsches övermänniska vs sista människa och Heidenstams dikt Åkallan och Löfte;
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.
Jag vaknar om natten, men kring mig är fred.
Blott vattnen storma och sjuda.
Med mer tid, pengar, frihet och möjligheter blir det allt mindre klart vad det egentligen innebär att “spänna en båge” eller att forma sitt eget öde som Nietzsches “övermänniska”. Många ambitioner blir på flera sätt meningslösa. Det finns ingen anledning att spänna någon båge när man har allt man behöver.
Att omsätta någon slags idealism i praktisk handling är kanske naivt - var hamnar man i så fall? Som Nietzsches “sista människa” eller att “till intet se åren förrinna”, som Heidenstam skriver?
Jag känner igen den här frågan om vad som är meningsfullt redan ifrån skolan och jag tycker det är för djävligt att jag ska tvingas betala för att låsa in mina barn och låta dem sitta och “se åren förrinna” där. Det är ytterligare en sporre som bidrar till ytterligare frustration, men samtidigt mindre motivering att få högre lön och betala mer inkomstskatt. Lite långsökt och kanske inte helt rationellt. Jag borde inte bry mig så mycket. Eller kanske mycket mer?
