Det låter helt surrealistiskt i mina öron att aldrig ha oroat sig för pengar. 
Fast jag är glad för din skull!
Dock vill jag att mina framtida barn ska slippa uppleva den oro jag kände som barn/ungdom/ungvuxen. 
1 gillning
Inget behov att skylta med det. Det är helt internt uppställda och kanske absurda krav.
2 gillningar
Jag vet inte. Det är väl ett resultat av att växa upp i Sverige. Behöver du pengar till egen student lägenhet, gå och hämta pengar på CSN. Behöver du en villa, gå och hämta pengar på banken. Blir du av med jobbet, gå och hämta pengar på FSK och din A Kassa osv. Blir du sjuk, hämta pengar på FSK och kollektivavtalad försäkring. Blir du gammal, hämta ungefär samma allmänna pension som alla andra på Pensionsmyndigheten.
Jag vet inte vad svenskar oroar sig för.
Är man orolig för skuldfällor osv trots alla varningar och råd… då är man kanske egentligen orolig för sitt eget beteende eller något annat konstigt. Skulle man mot alla odds göra jättedumma saker ekonomiskt så kan man ju faktiskt gå till Kronofogden och deleta skulden och börja om.
Är man orolig för att all ovan nämnda trygghet inte ska räcka. Då är det kanske strävan eller sökandet efter mer som driver, inte oro. Då är vi mer inne på min linje, dvs det är siffran (ett ekonomiskt mål man jobbar mot) som är viktig, inte känslan av trygghet. Alternativt är man helt enkelt en orolig eller otrygg person, men det kvalar inte in som rationell ekonomisk otrygghet i min bok. Då är lösningen inte heller ekonomisk.
4 gillningar
Det kan ju vara bra om vissa vet att man har mycket pengar.
Om chefen vet att man kan säga upp sig om det blir för tråkigt på jobbet kanske man slipper vissa uppgifter? Jag vet inte men kanske.
2 gillningar
… och åldern / erfarenhet?
Jag tror att en enkel livsstil hjälper också.
Jag tror t ex många som driver företag med anställda oroar sig för ekonomin även om de själva har “sitt på det torra”
1 gillning
Kan känna igen det. Sånt som kostar per minut/timme kan vara rätt stressande. Bara att försöka slappna av.
3 gillningar
Jag läste för ett tag sedan (minns tyvärr inte exakt var) om en amerikan som levt i buddistiskt kloster under något eller några år. När han skulle formulera sina största insikter var det en punkt som slog an extra hos mig (fritt översatt från minnet); ”Du hittar inte trygghet genom att sträva mot kontroll, utan genom att slappna av in i osäkerheten”.
Oron och osäkerheten finns där, men istället för att kämpa mot så kan man försöka acceptera.
10 gillningar
Oron är kopplat till åldern. När man är yngre måste ju kapitalet räcka i oändlighet men när man glider över 60-strecket är inte längre så fallet och oron försvinner. Då blir det istället mer fokus på tiden, inte kapitalet.
8 gillningar
Hittade både citatet och vem det var. Det är den amerikanska tibetanska(?) nunnan Pema Chödrön som sade exakt det du beskrev:
You don’t find security by striving for control, but by relaxing into uncertainty.
Tack! 
6 gillningar
Härligt! Det ljudar betydligt snyggare på engelska än svenska. Men också kul att jag inte mindes helt fel.
2 gillningar
Pema (vars böcker jag varmt kan rekommendera) är amerikansk buddhistisk nunna. Inte tibetanska själv men av den buddhistiska traditionen. Om mitt kvinn-gissande minne inte hittar på likt AI… 
1 gillning
Har samma känsla som det citatet.
Är präglad av min bakgrund där det jag haft varit dåligt och trygghet har varit på andra sidan av risk. Jag har behövt ta risk för att få ett bra jobb/lön, investera för att få avkastning och visa mig sårbar för att få den kärlek jag saknat.
För mig är förmågan att kunna ta risk och värdera olika risker det som får mig att känna mig trygg. Sen är ju sparande en grundplåt som ger bättre förutsättningar/förmåga att ta risk.
2 gillningar
Jag kan säga att jag har gått från att vara ganska orolig över min ekonomiska situation.
För att ta ett citat från en text jag har skrivit
Från att ha varit överdrivet kontrollerande över mina pengar, med en tendens att ackumulera summor på bankkonton utan ränta, har jag nu en mer balanserad ekonomisk strategi.
Jag har en buffert som täcker en månads utgifter, vilket ger mig ekonomisk trygghet. Dessutom genererar mitt sparande i en global indexfond nu motsvarande en extra månadslön per år, vilket innebär att jag i praktiken tjänar 13 månadslöner årligen.
Min livssituation har förändrats avsevärt jämfört med för fem år sedan.
Under 2020, ett särskilt utmanande år, var min dåvarande flickvän, nuvarande fru, fast i Peru och jag diagnostiserades med en sjukdom som medförde extrema humörsvängningar på grund av ny medicinering. Det var en svår tid då jag knappt kände igen mig själv och kände en djup depression.
idag är min ekonomiska stress betydligt mindre.
5 gillningar
Uppdatering av artikeln med nedan.
Beroende på vem du riktar dig till skulle jag ev nyansera mig en smula, för att inte framstå som tondöv - ekonomisk oro KAN mycket väl handla om att inte ha råd med basala behov, men för de flesta gör det inte det. 
1 gillning
Rätt! Ska nyansera det.
Jag tänker ofta att personen som läser hos mig sitter i båten, har en ekonomi som går plus på månadsbasis och har ett sparande.
Tack! Just sådan feedback som jag uppskattar.
2 gillningar
Väldigt fina tankar @janbolmeson .
Kan instämma att det handlar ofta inte om pengar i sig.
I mitt fall är det ännu mer extremt.
När jag var 21 var jag luspank.
Idag har jag en förmögenhet.
Jag borde känna mig mycket lugnare och trygg ekonomiskt idag. Men det gör jag inte. Snarare tvärtom.
Om man har en orolig/ängslig personlighet så kommer mer pengar ofta förstärka den känslan, som du nämner.
För mig har terapi hjälpt väldigt mycket. Kan verkligen rekommendera det till den som har tillräckligt med pengar på kontot, men ändå känner sig otrygg och ängslig ekonomiskt.
2 gillningar
3 gillningar
Jag har aldrig haft någon oro för att inte ha pengar så jag klarar mig. Men jag kan relatera ändå. Min åsikt om hur mycket pengar som jag behöver för att känna mig rik är alltid det dubbla mot vad jag har nu.
När jag hade 500k var det en miljon. När jag hade en miljon blev det två osv.
1 gillning
Lite provtänk.
Sitter på tunnelbanan och låter tankarna vandra. Slogs av likheten mellan hur en troende förhåller sig till sin gud/sina gudar och hur jag som ateist behöver förhålla mig till det som inte går att kontrollera - slumpen om man så vill.
Inom 12-stegaprogrammet är en bärande tanke att man måste skilja på saker som man kan påverka och saker som händer ändå - de senare överlåts till högre makter. Som ateist behöver jag ha samma syn på slumpen för att må bra.
En invändning skulle kunna vara att troende (i många fall) förutsätter att de högre makterna vill väl i ett längre perspektiv, medan någon som är utelämnad till slumpen får acceptera en normalfördelning av positiva och negativa utfall.
Jaja, lite hjärnlödder så här på morgonkvisten… 
2 gillningar