Alltså överdriven rädsla för att bli fattig. Det kommer från min uppväxt när mina föräldrar bråkade om pengar med varandra och hävdade hela tiden att de har ansträngd ekonomi (det förekommer fortfarande). Men det är inte sant med tanke på att de tillsammans har bra pensioner, hyresrätt och ett lågt belånat fritidshus taxerat ca 2 miljoner över det de köpte den för.
Jag sparar för att jag är orolig för fattigdom. Jag kan ha en kontantinsats på banken och ändå oroa mig. Drabbades nyligen av mentalt bakslag efter invasionen för att jag nyligen köpt min första bostadsrätt, en nyproduktion. I dessa tider oroar jag mig ännu mer för att bli sjuk eller arbetslös. Hade tyvärr oturen att opereras för elakartad cancer. Är tacksam för att jag överlevde. Men oron stannar kvar.
Ja, absolut… Hinner tyvärr inte skriva så mycket just nu (springer mellan två möten) men ville ändå svara. Jag har pratat en hel del om det, bland annat här tror jag:
Kommer ta upp det i ett kommande avsnitt med Caroline, kanske om 2-3 veckor. Pratade om det här med min terapeut senast förra veckan…
PS. Tack för att du delar så generöst, det är inte många som vågar göra det.
Men det är lite tudelat. På ett vis kommer man aldrig hamna i absolut fattigdom eftersom man alltid kommer ha mat i magen/tak över huvudet/kläder på kroppen. Men samtidigt litar jag inte alls på a-kassa/sjukförsäkring och tycker koncept som ”humankapital” är extremt naivt. Så har uppfattningen att man snabbt kan falla mellan stolarna och hamna på botten, men att den botten ändå är dräglig om man skulle landa där.
Är nog egentligen inte så orolig för det man spontant tänker på när man hör ordet fattigdom, utan följdeffekterna - särskilt för barnen. Sämre bostadsområde, skolor, umgänge, kost etc. Mindre möjlighet att hjälpa barnen på traven om det skulle behövas. För egen del skulle jag nog kunna bo ensam i ett utsatt område och leva på försörjningsstöd utan att bry mig särskilt mycket, men aldrig med barnen.
Lider inte alls av att vara rädd för att bli fattig… När jag var liten så hade vi de inte alls fett, snarare tvärt om… När jag började skolan dvs 1 klass så visste jag inte va tv va, för vi hade inte de… Så att ha vuxit upp me lite å sen blivit vuxen å tjänat bra me pengar så kan ma ta höjd på att inte behöva oroa sig för fattigdom på äldre dar… De som skulle ändra är om Sverige vart sönderbombat…
Ingen speciell rädsla över att bli fattig. Har det gott ställt och en sparkvot på nästan 50% trots dyrt boende. Förutom samhällets sociala skyddsnät har jag en familj som kan ställa upp i nödfall. Högt humankapital, men såklart är det som vilket annat kapital som helst förknippat med risk.
Jag är inte rädd för att bli fattig. Även om min uppväxt inte saknade något materiellt eller ekonomisk trygghet har jag blivit lärd att vara (mycket) sparsam. Därför har jag “frivilligt” levt perioder hemma och utomlands på minimala budgetar. Jag vet att jag skulle klara mig och må bra i ett väldigt enkelt boende och utan en massa saker. Det är för mig en rikedom att veta det. Resten är egentligen bara överkurs och något till låns.
Så länge som min och mina närmastes hälsa är ok oroar jag mig inte.
Humankapitalet är en tillgång. Per definition är en tillgång rätten till ett framtida kassaflöde.
Alltså är storleken på humankapitalet priset idag på rätten till dina framtida arbetsinkomster. Oftast lön i framtiden. Det kan du öka genom många metoder. Minska risken för framtida bortfall av inkomst → förbättra din hälsa. Priset idag på dina framtida inkomster (diskonterat) går upp.
Öka storleken på framtida inkomster → utbilda dig. O.s.v.
Mina föräldrar bråkade jämt om pengar - och vi hade det ganska knapert. Antar att det är därför jag också lider av allvarlig ångest över pengar. Vi har småbarn, bor i villa, något för stora lån. Oron är konstant och precis som du säger är det över barnen. Jag VET att det kommer lösa sig. Sälja huset och förlora kontantinsats, sitta med privatlån eller liknande är jobbiga tankar, men nog fan kan man trivas i en hyresrätt och arbeta upp kapitalet igen.
Jag tror helt ärligt att oron över att inte kunna ge barnen en fin, trygg och bra uppväxt - påverkar barnen mer än själva worst-case scenariot.
…eller kunskapskapital. Men vi älskar att försvenska låneord i det här landet, tyvärr.
På ämnet: Nej, jag känner ingen så’n rädsla. Kanske pga låga utgifter och kanske pga FIRE-funderingar. Eller så beror det på att jag nu statistiskt är närmare döden än födseln och ser att det ju gått bra hittills…
Så om du blir sjuk och sedan utförsäkrad tex. så kommer de stå för dina levnadsomkostnader hur länge? Eller oskyldigt anklagad för hemskt brott x, dömd och helt körd både gällande arbete och många andra födkrokar?
Hjälper inte ett dugg om olyckan eller sjukdomen är framme.
