På senare tid har jag funderat en hel del kring risk, något som inom finans- och investeringsvärlden bevisligen är ett knepigt fenomen både att definiera, mäta och vara överens om. Det pratas ofta om marknadsrisk/systemisk risk, kreditrisk, valutarisk, motpartsrisk, specifik risk, inflationsrisk, likviditetsrisk etc. Listan tycks vara närmast oändlig och mycket av teorin och praktiken relaterat till portföljbyggande tycks i mångt och mycket syfta till att försöka balansera och minimera dessa risker.
Gemensamt för ovan nämnda typ av risk är att den är extern i förhållande till den individuella investeraren. Viss typ av sådan risk går att diversifiera bort medan annan risk, såsom systemisk risk, är något investeraren behöver bära alldeles oavsett. Något som dock sällan tycks diskuteras både inom teorin och i praktiken, men som jag kan tycka är minst lika relevant när det kommer till privatekonomi, är vad jag skulle vilja kalla individuell/intern risk (i brist på bättre ord). Då tänker jag allra främst på risker kopplade till investeringsstrategier som ligger hos individen själv och då kanske allra främst på risken att dö i förtid pga. sjukdom eller olycka, m.a.o. risken att aldrig få möjlighet att nyttja det sparkapital man byggt upp.
Att ha en extremt hög sparkvot (som exempelvis är vanligt inom FIRE-sfären) innebär ju en form av extremt risktagande när det kommer till denna typ av risk i och med att individen skjuter upp den absoluta majoriteten av sitt konsumtionsutrymme från nutid till framtid. En framtid som mycket väl kan komma att visa sig aldrig få upplevas av individen.
Hur bör man egentligen resonera och agera kring denna typ av risk? Jag själv har sedan länge fnyst åt den generella rekommendation som inom den privatekonomiska rådgivningsfären tycks vara lika självklar för hushållen som en Billy-bokhylla från IKEA, nämligen att man bör spara 10% av sin lön. Många av oss sparnördar, kanske specifikt FIRE-anhängare, anser nog att en sparkvot av denna kaliber är på tok för låg. Men kanske är detta trots allt den mest rationella sparstrategin om man väger in den typ av individuell/intern risk som nämnts ovan? Genom att spara betydligt mindre än vad som är möjligt för att leva och konsumera mer här och nu sprider man ju de facto ut och balanserar denna typ av risk, dvs. risken att man aldrig kommer kunna nyttja det sparkapital som byggts upp.
Just nu försöker jag själv förstå och landa i hur man beaktar denna typ av risk i sin spar- och investeringsstrategi. Som tidigare anhängare till FIRE-rörelsen har jag på senare tid blivit tveksam till och börjat ifrågasätta denna rörelse och investeringsstrategi, delvis pga. av ovan nämnda typ av risktagande.
Hur bör man resonera kring denna typ av risk och hur väger man in den i sin spar- och investeringsstrategi? Bör man ens ta hänsyn till denna typ av risk? Varför diskuteras inte denna typ av risk mer i privatekonomiska sammanhang?
Risken att dö i förtid och vad som då händer med sparkapitalet samt hur man ser på den risken är beroende på familjesituation.
Om min fru och mina barn får sparpengarna så att deras framtid tryggas är det inte bortkastat sparande.
Även om du inte har familj, vänner eller något annat som du vill testamentera dina pengar till så är det inte bortkastat att spara. Jag tror man gör två tankefel om man är orolig för att pengarna ska förloras när man dör:
När du är död så finns du inte längre och kan därför inte heller ångra dig.
Det är inte självklart att du blir lyckligare (när du fortfarande lever) bara för att du har en lägre sparkvot. Att konsumera mera behöver inte ge ett bättre liv. I själva verket visar forskningen att andra faktorer är mycket viktigare för välbefinnande och lycka för den som lever över fattigdomsgränsen.
Så är det förstås. Samtidigt pensionssparar ju även individer med barn egentligen inte främst för sina barn utan för att finansiera de senare kapitlen i sina eget liv när förvärvsinkomsterna slutat trilla in på kontot. Men även om man tar med efterlevande i ekvationen så är det ju till viss del förlorad potential och konsumtion vid händelse av tidig död i och med på så vis att man kunnat jobbat mindre, spenderat mer pengar och tid på upplevelser tillsammans med barnen under uppväxten, unnat barnen det där lilla extra osv. Jag förstår att en del av detta är möjligt även utan att spendera mer pengar, men jag är ändå av uppfattningen att de allra flesta med hög sparkvot i någon utsträckning avstår från ett potentiellt rikare liv här och nu i tron och hopp om att kunna leva bättre i framtiden. Det just detta jag tycker är svårt att väga in - dvs. i vilken utsträckning det är rimligt att göra avkall på att leva och konsumera här och nu med vetskapen om att framtiden kanske aldrig kommer att bli verklighet för indivden.
Jag förstår helt hur du tänker @Anonym men nyckeln är nog inte att spara pengar i linje med någon abstrakt, procentuell sparkvot till att börja med.
Nyckeln är väl snarare att ”bara” göra medvetna konsumtionsval och inte tänka för mycket på exakt vad sparkvoten landar på från en månad till en annan
Jag tror de flesta av oss har olika lägen av sparsamhet. Allt från en dystopisk Günther Mårder till en totalt ansvarslös stekare
Jag siktar inte på varken eller utan försöker hitta en balans i livet och framför allt att känna att det jag lägger pengar på är i linje med mina värderingar. ”Snåla maximalt på det som inte tillför dig något och spendera extravagant på det som du älskar” eller liknande brukar ju Ramit Sethi säga.
Om det sen betyder att man i praktiken sparar 15% eller 25% av sin lön är mindre intressant. Bara man uppnår den nivån i vardagen man vill ha och framtiden är tryggad.
Må så vara. Samtidigt innebär ju en hög sparkvot de facto att en individ faktiskt har utrymme och möjlighet att även fördela sin tid (och inte bara konsumtion) mellan här och nu (arbeta mindre) eller i framtiden (arbeta och spara mer). Så på så vis är det ju ändå ett medvetet bet på framtiden kontra här och nu.
Tycker det är mer en filosofisk fråga men en praktiskt om man av någon anledning vet att man kanske inte kommer få ett så långt liv som man hoppats, exempelvis MS så skulle jag kanske diskutera det med min familj.
Om inte så skulle jag inte försöka fixera så mycket vid X kronor eller Y procent. Även detta skulle jag diskutera med min familj.
Jag har möjligheten att vara flexibel vid min tjänstepension, även min avsättning till börsen varierar månad för månad. Det händer att jag en viss månad känner att jag måste belöna mig med en resa och kanske lägger mig på 5% och hoppar över påfyllning av nya aktier.
Tror många FIRE anhängare som lever på nudlar och kranvatten och åker en busstur till Ullared för att kunna maximera sin pension eller utveckling på börsen kan glömma bort hur det är väl är att leva när de har sina fina miljoner att de helt enkelt inte vet hur de ska konsumera dessa.
Jag utgår i mina tankar ifrån att jag blir åtminstone medelgammal innan jag trillar av pinn. Om jag då pensionerar mig när mamma staten bestämmer så får jag i bästa fall njuta av livet som pensionär mellan 70-85, innan jag blir allt för skröplig för att ha någon större behåll king av tillvaron. Detta är alltså 15 år. Best case.
Om jag ser till att undvika YOLO-tänket, skiter i att försöka impa på grannarna med pool och för dyr bil, då kommer jag kunna pensionera mig vid 50. Detta är 35 år av fullständig frihet. Jag kommer vara betydligt piggare vid 50 än vid 70, så upplevelsen går ju inte ens att jämföra. Sannolikheten att jag dör innan 50 är låg. Sannolikheten att jag dör kring 70 är betydligt högre.
Fire är inget för mig, trivs för bra med att jobba. Har många intressen, jobbat i flertalet organisationer som volontär, detta är dock inget jag vill göra på heltid. Semester är trevligt i perioder, men efter ett tag blir även det vardag och inget jag uppskattar på samma sätt som de första veckorna. Håller med om att de flesta som sparar en betydande del av sin inkomst högst troligt gör avkall på nu för att få det bättre sen i form av mer tid, mer upplevelser mm. Själv tror jag på det bästa av 2 världar, att jobba deltid och på det sättet få mer tid för sina intressen nu.
Förstår att när man är död är man död och då ångrar man inte de saker man inte gjorde. Ofta kommer dock sjukdom, värk och andra krämpor, kanske sjuka föräldrar, anhöriga mm innan dess som gör att man kanske inte kan njuta av det där man tänkt njuta av längre fram…
Många har ingen möjlighet att bestämma hur mycket de ska jobba. Man kanske inte har lust att utbilda sig till, och sedan jobba med, något där man kan välja sin arbetstid.
Jag skulle kunna tänka mig att jobba mindre och spara mindre men då måste jag byta jobb.
Jag tycker själv att jobbet är ok och har inget önskemål om att gå ner i arbetstid eller liknande. Sparkvoten blir vad den blir och det är ok. Skulle jag gå bort har jag både sparade medel och olika försäkringar. Att öka mängden spenderade pengar per månad skulle knappast göra något bättre eller roligare.
Jag ser det som en icke-fråga om jag så skulle dö med 10 mille jag inte kunnat bränna. Det viktiga är hur jag har det fram till den dagen och efter den dagen är det inte ett problem överhuvudtaget. Nu har jag vuxna barn och barnbarn så då handlar det ju om arv men jag skulle nog inte tänka annorlunda utan arvingar.
Jag tror att de som har hög sparkvot har en annan inställning dessutom kring pengar än de som verkligen kämpar för att kunna spara och ser detta som en jobbig uppoffring. Jag har aldrig sett sparande som en uppoffring då jag känner att jag levt ett bra liv även med mycket hög sparkvot och jag har mycket svårt att tro att jag skulle bli lyckligare om jag bara sparade 10%. Tvärtom skulle jag nog känna mig mer otrygg med ett mycket mindre sparkapital. Jag kan illustrera lite hur jag ser på pengar dessutom:
Säg att jag kan välja på att spara 1000 kr eller lägga dem på en lyxmiddag med vin på en restaurang. Jag skulle välja att spara för jag får ut mer glädje av att spara pengarna än att bränna dem på något som jag anser inte är prisvärt och inte ger mig så mycket. Nu kan man ju gå på restaurang för andras skull av sociala skäl etc. men för mig privat kan jag lika gärna steka upp några skivor falukorv, koka lite pasta och göra en god sallad, till det kranvatten. Upplevelsen på restaurangen skulle nog mest bara göra att jag grämer mig över bortkastade pengar.
Helt rätt, fast bara om man samtidigt funderar lite kring termen konsumtion. Om vi menar “vad det kostar att leva” så har man ju levt tidigare under sparperioden också. Om man menar “nöjesshopping” så tror jag det är vanligt att FIRE-entusiaster är minimalistiskt lagda och då är inte heller det något de önskar “ta igen” på gamla da’r.
Sedan kvittar kanske detta. Risken finns där hur man än gör. Personligen ser jag det som att en del parametrar i livet kan jag inte styra över. Jag fokuserar på de jag kan kontrollera. Att se sig för i trafiken och att röra på sig regelbundet och äta ganska genomtänkt kan jag påverka. Ärftliga gendefekter kan jag inte påverka. Investera efter mest troligt scenario kan jag göra. Investera efter zombieapokalyps och singularitetens maktövertagande ser jag som mindre görbart.
Ja det stämmer för mig. Jag dimensionerar för FAT fire (för att jag kan) men jag vet att jag i praktiken kommer att leva som LEAN fire (för att jag vill). Mellanskillnaden ger mig trygghet (för att jag behöver det).
Jag har också funderat en del över detta efter att en vän och kollega dog strax efter 60 (han hade just börjat trappa ner lite och börjat “leva livet” med resor etc). Inga problem med efterlämnade pengar, det fanns både fru och barn. Det som inte fanns var han, han som frun skulle göra sakerna som de hade skjutit upp medan de båda jobbade väldigt mycket, sparade extremt (i mina ögon) och konsumerade väldigt lite.
Det är kanske inte sparande i sig som är problemet utan om man skjuter upp det liv man vill leva till en tidpunkt där det inte längre är möjligt. Det var när ovan hände som jag slutade jobba på sommaren - tog (i stort sett) inga uppdrag juni, juli och augusti. Visst, det blev en lägre sparkvot men inte så mycket som jag trodde det skulle bli för konsumtionen gick ner utan att jag “sparade”.
Det har tidigare i tråden skrivits “När du är död så finns du inte längre och kan därför inte heller ångra dig.” och det stämmer för en själv. Lever man tillsammans och planerat framtiden tillsammans så finns det en som kan ångra.
Just den balansen mellan att leva här och nu eller i framtiden, är underskattad. Det är lätt att drömma framåt och begränsa idag.
Jag själv som har barn tänker ofta på det här. Det är nu mina barn vill umgås med mig. Det är nu vi kan uppleva saker tillsammans. Varför ska jag då begränsa mig nu för att bli ekonomisk fri när jag är ”gammal” och barnen flyttat hemifrån.
För mig har det landat i att jag sparar så länge det inte begränsar mitt liv idag, i väsentliga grejer.
Min egen konsumtion i kläder, bilar, prylar osv. Har jag skärt ner på. För det ger mig inget större värde i livet. Men andra delar såsom upplevelser med familjen (resor, aktiviteter, träning, mat, personlig utveckling osv) håller jag inte tillbaka med, men vi försöker välja billigare alternativ.
Tänker att @Guldfeber menar att man känner FOMO om att gå miste om framtida avkastning och utveckling på börsen. Så att man sparar alla sina pengar, på bekostnad av att njuta av nutiden.
