Att nå FIRE innebär inte att du plötsligt förändras till en person som jagar status eller tvingas spendera pengar på det dyraste vinet, båtar, eller en ny Tesla bara för att du kan. Den verkliga vinsten med FIRE är inte att köpa fler onödiga prylar – det är att köpa tid. Det är friheten att välja hur du vill leva utan att känna dig bunden av ett arbete, samhällets förväntningar eller ett konstant behov av att konsumera. Det är mer vanligt bland fd kommunist förtrycka nyrika som handlar för att visa upp status.
För mig handlar FIRE snarare om att leva efter en “less is more”-filosofi. Bara för att man har pengar betyder det inte att man måste konsumera hejdlöst. Det är de nyrika som ofta är så ivriga att visa upp sin framgång med yttre symboler – de köper dyra sportsbilar, lyxklockor och försöker fylla ett tomrum med prylar. Lyckan är kortvarig enligt forskningen är lyckan i längtan sedan när man fått prylen måste man ha något nytt. Läs boken Nextopia som bygger på forskning kring lyckan med prylar. De är psykologiskt fattiga och det är inte frihet. Det är en annan form av fängelse, fast med guldkedjor.
Den verkliga friheten ligger i att kunna säga nej. Att kunna stå över den materialistiska hetsen och välja ett liv som är enklare, mer meningsfullt och i linje med ens egna värderingar. Att nå FIRE är inte en ursäkt för att börja leva ett annat liv, utan att kunna fortsätta leva precis som man vill, fast utan tvånget att arbeta för överlevnad. Jag behöver inte visa upp mina framgångar genom statussymboler – det räcker att jag har tid att göra det jag älskar. 4 % regeln håller om de täcker dina totala utgifter som du har och inte flippar ut helt
Ja ett mycket märkligt resonemang. En person som har 10 miljoner och med hjälp av 4%-regeln planerar att leva på 400 000 per år, men börjar köpa dyra grejer så kapitalet urholkas och kalkylen spricker. Det är som att påstå att det är orimligt att ha ett jobb där man tjänar 30 000 kr i månaden netto eftersom man riskerar att spendera 40 000 kr i månaden och snart hamna i lyxfällan.
Skrev också lite i 371 tråden om att Fire är nåbart för fler än som sades i avsnittet. Värderar man tid högt, så värderar man kanske lyxresor, båtar och golfrundor lägre. Har i alla fall inte hört om många Fire-aspiranter här på RT med dessa önskemål.
Sen vill kanske en del (unga?) ha både en lyximage och arbetsfrihet. Men då kan ekvationen bli svårare att lösa.
Men värderar man sin tid högt och har möjlighet att ordna låga vardagskostnader, så kan nog många nå Fire.
Slippa stressen av arbetsgivarens piska på din rygg. Hur mycket spelar lyx en roll då man är sönderstressad? Sitta med fin bil och dyrt boende som man inte kan njuta av eller leva mer modest och kunna ta en tupplur på förmiddagen och sedan läsa en bok i godan ro.
Kom ihåg att jag stannade upp på mitt jobb för ca 15 år sedan och tänkte: ska det vara så här? Helt j-a meningslöst harvande större delen av sitt liv. Idag har jag råd med FIRE, ingen lyx men helt klart värt det.
Jag håller med er i tråden OCH samtidigt så blir jag alltid nyfiken när det blir en kraftig reaktion. Dvs vad är det slår an? För på ytan så är är ju reaktionen naturlig då den kommer med ett ifrågasättande av ens val (att tex sträva efter fire)
Men, om man klarar titta bortom det, vad är guldkornet? Jag är själv är nyfiken för bland människor som har 30, 40, 50 eller fler miljoner som jag träffat så är FIRE på riktigt en icke-konversation. Varför det? (Och svaret är inte att de slutat jobba för det har de sällan trots möjligheten)
Vad är de har fattat som inte jag har fattat? Vad är det jag kanske har fattat som de inte har fattat och så vidare. Var lurar jag mig själv nu?
Jag tycker det är spännande frågor att ställa mig.
Antagligen för att det är en grupp av människor som inte är intresserade av FIRE. Gruppen som har över 30 miljoner investerade är trots allt väldigt liten och har per definition valt att inte sluta spara när de haft tillräckligt för att kunna sluta arbeta. Sen är ju frågan var gränsen går mellan arbete och hobby. Du har i några avsnitt pratat om folk som väljer att spendera sina pengar på att köpa in sig i små företag så att de kan leka styrelseledamot och på så vis få social bekräftelse istället för att få en högre avkastning via indexfonder (dvs det kan liknas en hobby som sannolikt kostar dem pengar).
Jag tycker jag ganska ofta stöter på människor som väljer att gå i pension före riktåldern för att de har råd. I någon mån blir det ju någon form av mini-FIRE. Om vanligt folk som har råd finner det meningsfullt att sluta arbeta kring eller strax över 60 års ålder, varför skulle folk inte kunna finna det meningsfullt att sluta lönearbeta vid 40 eller 50 års ålder?
Reaktionen kommer nog sannolikt för att kritiken som framfördes i avsnittet var på så låg nivå. Tänk dig ungefär nivån “varför svälter folk när de kan äta kakor?” Kan tänka mig att det lätt blir lite tröttsamt ibland när folk som vill gå lite utan normen blir kritiserade med fördummande resonemang av folk som vill hålla sig inom normen. Till Richards försvar skulle väl dock kunna sägas att folk som vill göra FIRE och har koll på sin ekonomi nog inte tar kontakt med en finansiell rådgivare, så det kan ju vara som så att de han haft kontakt med helt enkelt inte har koll på vad de håller på med.
I många sammanhang handlar det absolut om att man får sitt livsval ifrågasatt. Det är nog en stor del av förklaringen till den starka reaktionen, bättre än så är jag inte
I en perfekt värld vore det ju odramatiskt att någon väljer att spara och gå i tidig pension och någon annan inte, men där är vi ju tyvärr inte idag. FIRE-rörelsen och dess släktingar får ju ofta utstå märkliga påhopp i media och andra sammanhang, så vi upplever väl oss ifrågasatta lite generellt kanske?
(Det är väl en separat intressant diskussion kanske, vad är det som retar människor så till den grad kring ett livsval som på många sätt starkt förkroppsligar samhällets ideal kring individualism och att gå sin egen väg? Är det en generationsfråga? Edit: och så är det väl det här med samhällskontraktet)
Gissar att majoriteten av de där personerna driver företag eller har framgångsrika karriärer? Det vanligaste är ju trots allt att folk väljer att fortsätta jobba och många i den där gruppen känner nog starkt positivt för sitt arbete och inte minst sin identitet kopplad dit. För vårt ändamål här spelar det mindre roll om de gör så med helt öppna ögon eller hur mycket som är styrt sv normen, men det förvånar mig alltså inte att just den gruppen absolut inte funderar i dessa banor. Och det är ju OK!
De som har uppnått så stort kapital har inte slutat samla pengar och prioriterat tid när de uppnått 15 miljoner vilket en människa som prioriterar tid hade gjort?
En del som har så mycket pengar kanske har “fötts in i det” och aldrig behövt uppleva ekorrhjulet på samma vis, därav inte fått någon dröm om att kunna välja vad man gör med sin egen tid?
Många i den gruppen har hamnat där pga lyckat egenföretagande vilket i sig är en egoboost som gör att man vill fortsätta med det?
Håller helt med dig! Jag har precis samma iakttagelse och lägger ofta fram argument att med den tjänstepension och eget kapital jag har sparat ihop, så skulle jag vilja hoppa ur ekorrhjulet nu mellan 56-60 år. Argumenten emot detta från vänner är oftast ”varför inte fortsätta och jobba vidare med hög lön och kunna åka på ännu fler semestrar osv”, ”vad skall du då göra istället för att jobba så du inte får tråkigt”, ”risk att du blir ointressant, då jobbet är identiteten för dig som person”. Osv osv……
Alla dessa argument gör att man blir lite rädd och hamnar i ”Yet another year”.
Det är väl egentligen två olika frågor som jag tycker blandades ihop när frågan besvarades och förmodligen är det vad reaktionen beror på.
Går det att sluta jobba och leva på avkastningen om man har 10mkr?
Svaret är förstås ja, beroende på utgiftsnivå, därför lät det konstigt i poddavsnittet att säga nej, det går inte.
Kan alla göra det? Absolut inte, det är en liten minoritet som vill och klarar av att ta sig dit och därefter hålla sin konsumtion i schack.
När jag tolkar Ricards svar måste det rimligen handla om det senare. Rent mekaniskt går det men bland hans kunder bedömer han att det är få som skulle klara av att göra det eller som är betjänta av det.
Tack för intressanta och genomtänkta svar. Uppskattar det mycket OCH ni har självklart rätt. Och ja, det var lite låg nivå på kritiken, det var egentligen inte särskilt genomtänkt eller planerat heller. Så tack för att ni ser det generöst.
Jag tror att det handlar mycket om identitet. Om man har kommit upp i de här summorna så lär man vara antingen företagare eller högpresterande inom sitt yrke, såvida man inte ärvt pengarna. Att släppa den identiteten, för att göra något annat helt kravlöst och oavlönat, är kanske inget man ens reflekterar över. Däremot om man inte identifierar sig med sitt yrke, eller bygger sin självbild utifrån den ”framgång” man uppnått, är FIRE ett enkelt val om man har möjligheten.
Du får se det positivt Jan! Här i ditt forum har vi FIRE-anhängare vår svenska fristad och högborg. Här kan vi vara oss själva och slipper, till stor del, bli retade av de andra barnen
Önskan till FIRE har såklart inte så mycket med storlek på tillgångarna att göra. Det är antagligen personlighet som styr den strävan.
Sen vill jag även förtydliga att den som har tillgångar på 30-50 miljoner nödvändigtvis inte behöver ha råd att gå i FIRE. Önskad utgiftsnivå är det som styr.
Vi människor är ofta som individer tröga och ovilliga att ändra oss.
En kompis till mig tjänar över 70T i månaden och har hela sitt liv strävat efter att ha så mycket dyra saker som möjligt, i snart 40 år.
Jag har hela mitt liv levt utifrån att saker ska fylla en praktisk funktion, inte en social status funktion.
Jag blir inte lycklig om jag ändrar mig och konsumerar mer dyra saker.
Min kompis skulle nog bli olycklig om han behövde leva som mig!
Så man måste titta på personens livsstil och back record i livet för att avgöra hur mycket pengar just den personen kommer behöva för att leva som Fire.
Du säger väldigt mycket av det jag försökte uttrycka i tråden för avsnittet här:
