Jag 
Jag tyckte det var alldeles för lite vägledning när jag var i den åldern. Bara massa förvirrade jämnåriga att lyssna på.
Man kunde ju höra i journalfilmer från 50-talet hur de hade tydliga hierarkier och mål var man än hamnade. “Börja på golvet och jobba dig uppåt”.
Mina 30-talistsläktingar kunde presentera sådana sammanhängande livsnarrativ, men 60-70-talistgenerationen slog undan den bilden på olika sätt utan att presentera ett nytt ramverk eller karta.
Går man tillbaka ännu längre så var det ju extremt tydligt vilken lott man hade i livet. Noll, tvivel (men också noll hopp). Man fortsatte väl i princip i föräldrarnas fotspår och kunde i undantagsfall välja mellan två utbildningar, präst eller officer - vad jag förstått.
Nu finns ju en massa hopp och möjligheter, men också tvivel i motsvarande grad.
Den här typen av tydliga livsbanor är nog avgörande för att människor utanför samhället inte ska kunna ge ungdomar falskt hopp och leda in dem på villospår.
Mer sådant här.
Jag upplever att många klasskompisar från undre medelklass hade extremt stöttande föräldrar med tydlig plan för dem; bli något praktiskt på gymnasiet, få bra lön, köp hus, renovera flitigt själv. Det blir ju inte fancy, men ett stolt, tryggt och ärligt liv. Bättre så än att fastna i de uppenbara fallgroparna.