Har med intresse läst de senaste trådarna om bolån och amortering eller ej. Sitter i en litet speciell sits och skulle uppskatta input från det kloka forumet.
För 10 år sedan fick vi ett arv och amorterade av bolånet då vi inte visste bättre. Har nu endast ett lån på 800 000 till äldsta barnets bostadsrätt, hen är student och får inget eget lån (hen äger lägenheten till 100%, står för alla kostnader inkl räntan och tar över lånet efter examen).
Vårt hus är idag värt 10-12 miljoner. Finns alltså låneutrymme. Enligt vad vi lärt oss här på RT borde vi vara belånade upp till 50%. Men: En av oss har råkat ut för en olycka på arbetet och är långtidssjukskriven. Har godkänd arbetsskada och därmed full ekonomisk kompensation, men detta omprövas med ett par års mellanrum och kan alltså upphöra långt innan pension. Eftersom arbetsförmåga saknas blir det i så fall noll inkomst. Vi har båda ca 10 år till pension.
I dagsläget har vi en god ekonomisk situation med 5,5 miljoner i billiga breda fonder och 500 K buffert på räntekonto hos nischbank. Därutöver dryga miljonen på separat ISK till kontantinsatser även till barn 2 och 3 (del av arvet).
Månadsinkomst för hushållet 120 K netto varav minst 40 K går till ISK. Unnar oss framför allt resor med familjen vilket ger höga utgifter som förstås kan dras ned i skarpt läge.
Men om arbetsskadeersättningen dras in (Försäkringskassans bedömningar är osäkra) kommer hushållets inkomst halveras. Dessutom påverkas förstås pensionen om man går utan inkomst i 10 år (idag har vi ca 8 miljoner vardera i total intjänad pension).
Frågeställningen är:
Öka lånet nu, medan hushållet har en god inkomst och banken godkänner oss, för ännu bättre likviditet och därmed säkert kunna hjälpa även övriga barn med bolån? Pengarna skulle i så fall investeras (i breda billiga fonder såklart).
Eller nöja oss med den tämligen goda likviditet vi ändå har och inte riskera att stå med räntekostnader som överstiger avkastningen när börsen rasar stort nästa gång och vår inkomst eventuellt är halverad?
Hade vi haft kvar tidigare bolån hade vi självfallet inte amorterat under 50%. Men känslomässigt är det något helt annat att ta ett nytt lån när vi egentligen inte behöver det. Och så spelar förstås sparhorisonten roll - den är inte 40 år utan snarare 10-15.
Mycket tacksamma för alla inspel om någon orkat läsa ända hit!