Håller helt med, den yngre generationen har mycket att vinna på om de får några få saker rätt tidigt i livet, vi kan börja med att inte skaffa sig en massa dåliga lån så att man hamnar på minus. Lite som @janbolmeson är inne på här: K59. Sju saker fler borde veta om pengar | Så vinner du pengaspelet | RikaTillsammans Tyvärr så är inte den utbildning vi ger våra barn i skolan särskilt bra, det blir väldigt stor skillnad på dom som får lite kunskap från sina föräldrar och dom som inte får något alls.
Mellan 20-30 år så grundläggs hela ens ekonomiska liv.
Skaffa en buffert
Börja spara lite lagom så att nettoförmögenheten stiger
Jobba inte svart och skaffa inga dåliga krediter
Skaffa en utbildning och ett jobb med tjänstepension, se till att sätt upp tjänstepensionen “rätt” med en fondförsäkring
Investera långsiktiga pengar i indexfonder/robot utöver buffert
Skaffa gärna partner och familj
Investera gärna i ett eget boende, amortera enligt amorteringskraven, överamortera inte
Se till att likviditeten i livet inte blir för låg, försök hålla den åtminstone över 10-15%
Följ nettoförmögenheten
30-55år
Fortsätt på det som sattes upp tidigare
Följ nettoförmögenheten så att tillväxtkurvan ser OK ut.
Blir bevara värdet hinken för stor arbeta med belåning av hus och aktiedepå
Bör passera rikedomstrappan steg3 mellan 30-35 år och steg 4 vid 55 år
55 år
Kontrollera förutsättningarna för pensionering och justera planen
Justera belåningsgrad på boende till >=50%
60-100år
Har man gjort rätt innan 60 år så kan man välja att bara arbeta för pengar om man tycker det är kul, även att gå ned i arbetstid är rimligt.
Se till att använda de ackumulerade nettotillgångarna på ett smart sätt.
Gör en uttagsplan för dina pensioner OCH sparande så att behovet uppfylls och skatten blir rimlig.
En risk jag tror finns är att många “översparar” och arbetar för långe. De är nog minst lika många som de som inte fick till grunden som relativt unga och kommit efter, som har det svårt att jobba ikapp på äldre dar.
Den klassiska lånedelen. Låter lite ”storstads inriktad” att inte amortera för mycket och räkna med att värdet stiger på fastigheten är inte effektivt för många.
Lån är inte bra, iaf inte för många svenskar. När du är klar med uppläggningskostnader, pantbrev och fick den där sämre räntan för att det är ditt ”första” lån och husets värdehistorik inte är mycket att hurra för. När bankerna inte är superintresserade så ser den effektiva räntan tråkigare ut. Lägg till det faktum att fastighetsvärden i delar av landet inte alls ger avkastning över tid utan inflation och renoveringar överstiger värdeökningen.
Där jag bor kan man köpa bostad kontant och investera istället för att amortera och betala ränta är ett måste. Om ett bra lån på din bostad är 250000-500000kr för att bostaden helt enkelt inte kostar mer blir dom där extra 5% per år i avkastning inte värt risken (det är lönsammare att plocka svamp). Man måste istället hitta andra effektivare sätt att höja intjäningen, för att kunna bygga förmögenhet.
Intressant lista och bra innehåll, men jag tycker generellt inte om listor som på något sätt ska ges till någon i nästa generation som en slags karta på hur de ska leva sitt liv för att bli lyckliga samt optimera varje sekund av sin tillvaro.
Många föräldrar i min föräldrageneration försökte applicera den modellen på oss, men jag är fasen skeptisk. Det är bra med goda råd och vänligt bemötande samt tips, men alla kommer ändå inte att veta vad de vill plugga när de är 20. De kommer inte att träffa livets kärlek vid 23 (även om de tror att det är det). De kommer inte att trivas i den där bostaden de skaffade vid 27. Intressen upptäckta vid 32 tar dem på andra vägar och även om familjebildningen följer schemat så kanske ett barn har speciella behov som kullkastar alla planer osv.
Och… även om allt kanske är helrätt: Vem i 20-årsåldern vill ta exakta råd av någon halvdement boomer på 50 som inte fattar någonting?
Jag tyckte det var alldeles för lite vägledning när jag var i den åldern. Bara massa förvirrade jämnåriga att lyssna på.
Man kunde ju höra i journalfilmer från 50-talet hur de hade tydliga hierarkier och mål var man än hamnade. “Börja på golvet och jobba dig uppåt”.
Mina 30-talistsläktingar kunde presentera sådana sammanhängande livsnarrativ, men 60-70-talistgenerationen slog undan den bilden på olika sätt utan att presentera ett nytt ramverk eller karta.
Går man tillbaka ännu längre så var det ju extremt tydligt vilken lott man hade i livet. Noll, tvivel (men också noll hopp). Man fortsatte väl i princip i föräldrarnas fotspår och kunde i undantagsfall välja mellan två utbildningar, präst eller officer - vad jag förstått.
Nu finns ju en massa hopp och möjligheter, men också tvivel i motsvarande grad.
Den här typen av tydliga livsbanor är nog avgörande för att människor utanför samhället inte ska kunna ge ungdomar falskt hopp och leda in dem på villospår.
Mer sådant här.
Jag upplever att många klasskompisar från undre medelklass hade extremt stöttande föräldrar med tydlig plan för dem; bli något praktiskt på gymnasiet, få bra lön, köp hus, renovera flitigt själv. Det blir ju inte fancy, men ett stolt, tryggt och ärligt liv. Bättre så än att fastna i de uppenbara fallgroparna.
Det började nog redan med 40-talisterna. När de blev vuxna på 60- och 70-talen var det uppgörelse med, och utkastande av, allt som uppfattades som gammalt, dammigt och konservativt. De var så många så de satte i stora drag samhällsagendan utifrån var de själva befann sig i ålder. De experimenterade med nya sätt att leva, arbeta, bilda familj osv. Sedan blev de i regel mindre radikala med åren.
Generation X som kom efter hade sett alla normer slås sönder men att det inte heller ledde till något gott i det stora hela. De blev desillusionerade, cyniska och ironiska. Både att följa 30-talistmallen och att göra något radikalt nytt såg de som mest ett tecken på att inte ha sett igenom alltings förljugenhet.
Nu blev det väldigt grova penseldrag här, men något korn av sanning ligger nog i botten.
Det känns som att för mycket händer mellan 20-30, åtminstone för de som är det nu. ”Skaffa gärna familj”. Det här kanske är en situation där Stockholmskan hörs genom texten, men ingen får barn innan 30. Punkt 6 och 7 känns som de ofta hamnar mellan 30-35.
Har har du en del bra inpass som såklart påverkar de enskilda besluten kring listan. Vill man bo just där, just så och dessutom leva upp till krav på studier, uteliv osv, då får man lägga på tid. Tid som kanske inte alls betalar sig via den mer lukrativa arbetsmarknaden i denna bottenfrysta perifera del av Europa (ja, det där skrev jag för att busa!).
Men om man nu vill följa råd och lista så får man väl helt enkelt lägga på några år i varje steg. Det är ju knappast biologin som sätter stopp. Satsar man på familj så är det ju i så fall bättre att börja tidigt då två som ska skapa barnet gott kan vara effektiva och dela på hyran/avgiften istället för att leva upp till statistiken att bo i huvudstaden med flest singelhushåll i världen.
Sedan tror jag att Tjockhultarna är lika sopiga på att lyssna på goda råd som övriga landets unga. Det är liksom inbyggt i vår genetik att ta alla sådan råd med en nypa salt.
Råd är bra. Tänka kritiskt och applicera dem efter individuella förutsättningar är ännu bättre.
Om man inte håller på med utelivet eller specifika stockholmerier så är det ju typ bara bostadspris som skiljer Stockholm och annan ort. Ica är lika dyrt i gbg, övik, falun och karlskrona. När man väl köpt sin kåk är det ju ungefär lika dyrt.
Nu vet jag inte hur TS resonerar men jag tänker minst 50 %. Jag har tagit del av flera trådar här på RT om hur det blir svårare att få/öka bolån i takt med att pensionsåldern närmar sig och KALP-kalkylen börjar ställa till det. Att då sitta med kapital låst i bostaden tror jag personligen är att ta på sig onödig risk för att inte kunna leva livet som man önskat sig.
-Vi låter honom tro det…