Det var just TS åsikt jag ville höra.
Jag är väl medveten om det du skriver. Själv har jag pga tidigare amortering samt värdeökning hamnat på 30% belåningsgrad. Amorterar inget sen ett par år tillbaka
2 gillningar
Man får läsa det han skriver noga (jag läste också fel):
Det vill säga att han skriver att belåningsgraden ska vara lika med eller större än 50%. Inte mindre. 
4 gillningar
Det finns alltid ifs and buts här, just nu skiljer det en halv procent i bolåneränta om man ligger över eller under 50% belåning dvs en hel del om året bara i räntekostnader beroende på hur stora lån man har.
Ska försöka svara på en del frågor och kommentera annat i tråden ovan.
För det första så är mitt inlägg i den utbrutna trådstarten och uppdelade tråden ett svar på följande inlägg i ursprungstråden:
Får man till det tidigt så kommer man att få en “lugn” ekonomisk resa genom livet.
Jag tycker inte nödvändigtvis att råden är storstadinriktade, kan man få till ett egenägt boende där man inte behöver binda en stor del av sitt kapital i en bostad där så är det en fördel.
I min värd så är den rimliga avkastningen på fastigheter över lång tid i storleksordningen motsvarande inflationen, möjligen något över, bostaden ligger i bevara värdet hinken. Har man ett egenägt boende där kapitalinsatsen är låg så innebär det att det blir kapital över till tillväxthinken. Belåningen av en bostad görs för att inte binda för mycket av totalt kapital i ett boende som har en förväntad avkastning lägre än aktier. I grunden skulle rådet om belåning kunna skrivas om att inte binda mer pengar än ekonomiskt motiverat i en egenägd bostad. Är det så att man har ett billigt egenägt boende så som är en relativt liten andel av alla tillgångar så är det helt OK att ha det obelånat. Ett egenägt boende innebär att man inte låter sina egna pengar finansiera avkastning på andras pengar samt att det innehåller en viss form av gratisarbete, snöskottning gräsklippning enklare underhåll som man annars fått betala för.
Håller med, saker och ting förändras och man vet aldrig vad som händer. Listan var mer förutsättningar som ligger till grund till urspungsinläggets kurvor och beräkningar. Börjar man tidigt med lite grundläggande struktur så löser det sig, sen man skulle lagt lite mer tid på “första steget” 20-30 år enligt nedan:
- Jobba inte svart och skaffa inga dåliga krediter
- Skaffa Buffert
- Börja spara lite lagom så att nettoförmögenheten stiger
- Investera långsiktiga pengar i indexfonder/robot utöver buffert
- Följ nettoförmögenheten
- Se till att likviditeten i livet inte blir för låg, försök hålla den åtminstone över 10-15%
- Skaffa ett jobb med tjänstepension, se till att sätt upp tjänstepensionen “rätt” med en fondförsäkring
- Skaffa gärna en utbildning
- Skaffa gärna partner och familj
- Investera gärna i ett eget boende, amortera enligt amorteringskraven, överamortera inte
De 7 första punkterna är i praktiken hur man sätter upp, automatiserar sin ekonomi, samt följer upp.
Skaffa sig en inkomst är nog ganska självklart för de flesta…
De tre sista punkterna är lite mer “option” anledningen till att jag la till alla innan 30 år beror lite på att jag tycker det är lite av ett problem i samhället att många blir föräldrar lite väl sent i livet. Först ska man skaffa en utbildning, sen ska man skaffa sig en god ekonomi, sen ska man hitta en partner, sen hittar man drömbostaden för att till sist bilda familj, då är man >35år innan allt faller på plats, genom lite mer offensiv tidsplan så tvingas man göra lite saker parallellt samtidigt som man visar ekonomin löser sig med lite planering.
Håller med, Sen är jag lite inne på att ta inspiration från BVC och deras tillväxtkurvor för barn när det gäller vikt, längd och huvudomfång. Men då hur en balanserad ekonomi bör utveckla sig från ungdomsåren till döden. Hur många 20-40 åringar är inte osäkra på om besparingarna/pension är tillräckliga för att få ett bra liv som pensionär? Innan 40 år så är sparandet/amorteringen en stor del sedan “exploderar” balansräkningen i 50 års åldern pga. ränta på ränta effekten.
Misstänker att du idag vet vilka relativt enkla saker du skulle ha gjort, vilken insikt/kunskap var det som saknades?
Skrev lite om det längre upp i tråden.
Sen lite lite svar på frågan om att justera belåningen vid ca 55 år ålder, Det hänger mycket ihop med att det blir svårare och svårare att justera sin likviditet i ekonomin när man blir äldre, Ett av de sämre lägen man kan hamna i är att sitta i sin lågbelånade älsklingsbostad med inga likvida pengar på banken och i fonder. Sen om det är >=40% eller någon annan siffra lite av mindre betydelse.
4 gillningar
Varför inte överamortera? Är ju i princip enda sättet kombinerat med det du anger att bli skuldfri. Eller resonerar du att du på mållinjen kan kvitta investerat kapital mot en långtgående skuld, som förvisso “reellt “ minskat med inflationen och ökade fastighetspriser? Kan man överamortera så anser jag personligen att man skall det. Varje krona i mindre skuld slår ju på din räntekostnad som du i sin tur kan investera i fonder, aktier eller liknande.
Nu är väl jag storstadsskadad med höga priser på bostäder. En likvärdig villa i mitt område går väl för en 10-17 miljoner. Köper man på andra delar av landet kan tycka att ett huslån på 1-2 miljoner borde man bara beta av, det är ändå görligt.
Jag åker hellre runt i en äldre billigare bil och betalar av 7tkr extra per månad på mitt bolån. Nere på 23% i skuldsättning på huslånet nu!
1 gillning
Jag tror inte att jag skriver någonstans att man med nödvändighet ska bli skuldfri, Det jag menar är viktigt är att man i sin ekonomi är tillräckligt likvid, dvs har tillgång till kapital som inte är låst till exempel fastigheter. Med likvida tillgångar menar jag sådana som kan realiseras på ganska kort tid, exempelvis en vecka.
Att bo i ett lågbelånat eller till och med helt avbetalat boende ger i och för sig en minskad kostnad för räntor och minskat kassaflöde för amorteringar, Men det ger liten eller ingen möjlighet att använda sitt kapital i sitt eget liv. De enda (?) som blir glada på ett helt avbetalat hus är arvingarna, kapitalet är bundet och låst för den som bor i huset och frigörs när personen dör till gagn för arvingarnas glädje.
Har i den närmaste bekantskapskretsen en äldre person som bor i sin villa sedan drygt 40 år. Villan är i dag värd i storleksordningen 5 MSEK med i stort sett inga lån. Personen lever i princip på en relativt låg pension. Det tillgängliga kapitalet är < 100 000 kr, Det vill säga att 1-2% av tillgångarna är tillgängliga i vardagen. För denna person hade det varit bättre att ha lite lagom med lån och 2 MSEK på banken som dels genererar lite avkastning samt kan användas för att betala räntekostnaden för lånet SAMT användas som lite guldkant på vardagen. Spelar ingen större roll om kapitalet sjunker med 100 tkr/år, då livet ändå har ett slut…
Visst kan man använda varje sparad krona i räntekostnad till att investera. Problemet är att investeringen och avkastningen skjuts på framtiden, du måste amortera först en “stor” summa för att i nästa steg investera en “liten” räntebesparing . Gör man tvärt om att investera först och amortera sen så börjar avkastningen att ticka på det högre beloppet som amorteringen innebär, den ränta som man får betala uppvägs av den avkastning man får.
Tittade på mina egna räntekostnader för de lån jag själv har så ligger den genomsnittliga räntan på 1,98% för närvarande, mina tillgångar har jag en förväntad avkastning på ca 7,4%, Jag tjänar pengar på mellanskillnaden mellan förväntad avkastning och räntekostnad.
Sammanfattningsvis så tycker jag att man ska amortera i en takt som gör att man får en balanserad och effektiv ekonomi. Med överamortera menar jag att man inte ska låsa så mycket av sina nettotillgångar i fast egendom så att det påverkar ens möjlighet att leva i vardagen. “House Rich, Cash Poor”
Har man ett billigt hus i förhållande till sina (likvida) nettotillgångar så kan det vara rimligt att inte ha några lån, då spelar det ingen roll.. Dvs sitter man i ett hur värt 1 MSEK och har 5 MSEK i tillgångar så kommer inte några hundra tusen i lån att göra någon märkbar förbättring.
Sen finns det inget rätt eller fel, det finns olika sätt att optimera sitt liv.
8 gillningar
”Undre medelklass”, vad innebär det? Vilka klasser finns det?
Bra fråga. Det kan betyda vad som helst, beroende på kontext. En skala mellan kung och utförsäkrad, tänker jag.
Det jag föreställde mig var ffa klasskompisar vars föräldrar säkert var anställda men tjänade under/ runt medianlön, förmodligen med lite psykiskt och fysiskt påfrestande yrken. Lätt gissning iom att det är så statistiskt vanligt. Och iom bostadspriserna där de växte upp.
Jag tror inkomsten var relevant, för snäva ekonomiska ramar ger en tydligare målbild.
När man är totalt bortkopplad från ekonomiska realiteter kan man, som du och jag, ifrågasätta klassbegrepp och om det öht finns något upp- och ner i världen. Det är just det som blir förvirrande när man som ung och oerfaren ska skapa en realistisk vision för sitt liv.
För mig räcker det med tre punkter
- Skaffa en utbildning och/eller erfarenheter som ger dig en inkomst tidigt i livet som möter dina mål.
- Sätt dig i en situation gällande familj, boende, livsstil och intressen som innebär att du har pengar kvar varje månad när utgifterna är gjord
- Investera de medel som finns kvar varje månad
Det som gör mig tveksam till klassbegreppet är att jag, som akademiker, ofta anses som ”högre” än mina kollegor, trots att jag tjänar mindre. Är också rätt vanligt att Metalls medlemskår tjänar mer än många akademikeryrken. Då tar man inte heller hänsyn till att man som akademiker vanligen betalar tillbaka på sitt studielån.
Förvirrande är bara förnamnet, därav min fråga (men det kanske är en annan tråd? Moderatorn får gärna flytta inlägget till en sådan om hen tycker det passar bättre).
4 gillningar
”Se till att likviditeten i livet inte blir för låg, försök hålla den åtminstone över 10–15 %”
Jag blir nyfiken på denna punkt. Vad är detta i förhållande till? Min tolkning är att det syftar på andel av nettoförmögenheten, alltså att om du är god för 1 MSEK bör likviditeten ligga runt 100–150k, vid 2 MSEK 200–300k osv. Tolkar jag det rätt, eller är procenttalet tänkt i relation till något annat?
2 gillningar
Berätta gärna mer om var du märkt detta. Om jag tex provar olika lånebelopp för en bostad värd 10 miljoner ser jag inga ränteskillnader runt 50% belåning hos SBAB och Skandia.
1 gillning
Avanza private banking, högst 50% belåningsgrad.
2 gillningar
Jag är företagare, och skulle kunna gå i Pension, men i ett familjeföretag är det inte bara en själv som påverkas av att man slutar, så jag har inga stora förhoppningar om att självvalt kunna bestämma när jag ska sluta, och hur det i så fall skulle påverka möjligheten för fortsatt försörjning för resten av familjen. Man får anta att jag som byggt upp verksamheten har en rätt stor del i att det blivit så pass bra som det blivit.
Vet inte heller om jag har något större intresse av att sluta jobba helt, något ska man ju ha att göra som man tycker att trevligt, och som gör att man får samverka med andra, även om det mest blir inom familjen för just mig.
Det är en frihet att veta att man kan sluta jobba, men inte självklart att man vill, eller kan, lite beroende på vilken situation man befinner sig i.
Så fokus på att eknomisk frihet automatiskt skulle innebära att målet är att gå i pension tycker jag är att anta något som troligen inte stämmer in på en skapligt stor del av befolkningen, företagare inte minst, finns hur många som helst som jobbar långt upp i åldrarna.
Och inte alltid för att de är panka som kyrkråttor.
Jag fortsätter t.ex. gärna jobba några år om jag kan unna mig en fin bil, Snöskoter, MC, ett hus i utlandet och pengar på banken istället för att sluta jobba vid 58 års ålder och sedan leva på en halvstram budget tills man dör.
Jobbet är inte tillräckligt tråkigt för att det ska vara aktuellt, hade kanske varit annorlunda om man hade ett skitjobb som var dåligt för hälsan och slitsamt för kroppen rent allmänt.
Ju äldre man blir desto färre saker är det dessutom som är roliga, som man ser fram emot, och som gör en lycklig. Så frågan är om man alls ska spara så mycket när man är ung för att kunna “unna sig” när man blir gammal, när det inte finns lika många saker som man ser fram emot.
Med detta sagt så rekommenderar jag ändå mina barn att spara 10% av intäkterna och spara huvudsakligen i indexfonder. Men jag är inte så säker på att det är de rätta valen om jag ska vara helt ärlig.
Själv jobbade jag dubbla jobb + sålde ut saker - och sparade ihop till en jordenruntresa när jag var dryga 20 år, inte ett öre på banken när jag kom hem, men det var helt klart det bästa jag gjort i mitt liv, hade troligen inte blivit av om farsan gett mig rådet att spara 10% av lönen och ha stenkoll på nettoförmögenheten redan från tonåren.
Också många som inte hittar någon att bilda familj med idag, det är riktigt sorgligt måste jag säga, jämställdhetens pris.
Kanske kan pengar vara lite plåster på såren för dem, ett annat intresse att fokusera på.
Att jobba svart i ett sidojobb för att snabbt bygga upp en grundplåt i sparandet kan också vara en god ide.
Att BARA jobba svart är förstås inte bra sett till pensionen och andra välfärdsförmåner, men har man det fixat så är det förstås lättar att snabbt bygga upp en buffert om man inte betalar skatt på intäkter.
Jag rekommenderar förstås inte att någon ska jobba svart, men rent matematiskt kan det förstås vara bra om man vill bli rik senare i livet och placerar de pengar man sparar strategiskt för att växa med tiden.
100 000 (Svart eller vitt) som tidigt i livet kan placeras i sparandet betyder oerhört mycket jämfört med att gneta på och spara 1000 kr/månad hela livet.
För oss gamlingar kanske man skulle ge barnbarnen 100 000 i en globalfond, och sedan istället för listan ovan rekommendera dem att leva livet medan de är unga. 
Får man fråga hur gammal du är ?
60 år.
Skulle kunna gå i pension nu, men håller det inte så farligt att jobba 4-5-6 timmar/dag, det är lagom.
Du tolkar det rätt.
När jag skrev detta så tänker jag att det är i relation till nettoförmögenheten, dvs pensionstillgångar, bostäder och sparande minskat med de skulder man har.
I det här sammanhanget är likvida tillgångar de tillgångar som kan likvideras och därmed finnas på transaktions inom exempelvis 7 dagar. Pengar på lönekonto, buffertpengar på ett sparkonto, aktiefonder, räntefonder mm
Hamnar man för lågt i likviditet så kan man få problem att leva livet i vardagen, man kan inte leva på den nivå i Rikedomstrappan som man teoretiskt befinner sig på. Stora delar av de tillgångar man har ligger låsta, och kan inte användas för att hantera oförutsedda händelser som kan vara både positiva och negativa. Själv strävar jag efter att hålla likviditeten runt 30% som medelålders.
1 gillning
Som jag ser det är det viktiga är att man som äldre medelålders har friheten att själv bestämma när man vill sluta jobba, sen om man slutar vid 60 år eller 80 år är en annan sak., friheten är valmöjligheten.
Jag håller helt med om det du säger att ungdomar ska passa på att göra en massa kul saker innan de är 30 år. Sen gäller det att dina 100 000 kr finns kvar i globalfonden tills de börjat bli lite äldre…
Ursprungsinlägget i början av denna tråd är utbruten ur en annan tråd och tappar lite sitt sammanhang då en av sakerna jag delvis försöker visa att man inte behöver spara så extremt mycket och ändå kommer det att långsiktigt bli rätt bra.
I den kalkyl jag gjorde i den ursprungliga tråden så har en 25 åring nettotillgångar på 185 000 kr och det är inklusive redan intjänad pension etc. Då man i Rikedomstrappan räknar på familjenivå så gäller det de båda personernas samlade tillgångar. Vid 30 år så är beloppet 663 000 kr., Skulle man kommit lite efter så går det att jobba ikapp.
Jag har vid flera tillfällen argumenterat för att CSN lån inte ska räknas med i nettoförmögenheten utan ses som en leasad utbildning i statens balansräkning och inte i den privata. Skulden skrivs av när man dör. Så i beloppet ovan så finns inte CSN skulder kvar.
En annan sak som är intressant i det ursprungliga inlägget är hur stort sparandet behöver vara per år, för ett par i 30 års åldern så är det ca 7 200 kr/månad, och det är inklusive pensionsavsättningar. för en 25 årigt par är det 4 300 kr/månad samt ett 45 årigt par ca 20 000 kr/månad även det inklusive pensionsavsättningar, men då har ofta lönerna gått upp så att pensionsavsättningarna är ganska stora.
En av orsakerna till att jag började räkna på lite på detta i den ursprungliga tråden är att jag tror att många sparar för mycket genom livet, troligen lika många som sparar för lite. Varför ska man samla ihop flera miljoner innan 30 år inklusive pension? @janbolmeson har någon gång ifrågasatt om en normalsvensk med tjänstepension ens behöver ha något sparande utöver bostaden, det finns risk att man skjuter för mycket av sina pengar till äldre dar som gör att man inte kan göra något med dom.
Mitt nästa lilla projekt är att ta inspiration av BVC, som gör tillväxtkurvor för barn på längd, vikt och huvudomfång, men då göra det för en ekonomi, Jag tror det är svårt för många människor att se hur ens ekonomi kommer att växa de kommande 20-40 åren. Man behöver inte ha panik om man inte samlat ihop miljonbelopp som 30 årigt par, det räcker i stort sett att inte hamnat på minus samt att fått ett jobb.
Detta hänger nog ihop med att det är svårt för den mänskliga hjärnan att förstå exponentiell tillväxt, vi är ganska bra på linjära saker, men exponentiellt är svårt intuitivt
2 gillningar
De summor du nämner är sparande som ytterst få kommer i närheten av, i vart fall ute i landet där jag bor, kanske är annorlunda i storstäderna, om man har turen av bo någorlunda billigt.
Vi har väl sparat som mest 12 000 kr/månad efter att barnen flyttade hemifrån, men det är ju långt ifrån ett långsiktigt sparande i vårt fall, de pengarna används när det är dags att byta bil, snöskoter, åka utomlands och sånt där det inte räcker med vad som kommer in på lönekontot varje månad.
I vårt fall är det jag som sparat från vinsterna i bolaget, utan de pengarna skulle vi ha mycket små möjligheter att spara ihop några miljoner om man bara såg till lönerna, även om vi tjänat relativt bra hela vårt liv. Minns att våra barn var 3 och 5 år gamla innan vi fick råd med en torktumlare, och det var inte för att vi sparade en massa pengar…
Med 3 anställda i bolaget kan man ta ut 50% av den totala lönekostnaden i aktieutdelning, eller kanske 750 000/år, och runt 200 000 i tjänstepension, skulle vilja påstå att ytterst få löneanställda ens kommer i närheten.
En annan sak som få tar hänsyn till i debatten är att det för folk i min ålder var mycket ovanligt med ett långsiktigt sparande fram till för kanske 15 år sedan?
Samma för alla andra gissar jag, det var ytterst få löntagare som sparade nämnvärt till pensionen för 20 år sedan, den saken är säker i alla fall, och de som sparade var inte sällan inom 10 år från pension.
Att börja spara ung är något relativt nytt alltså, och vad det kommer innebära på sikt, när allt mer av världens kapital ska placeras i börsnoterade företag kan man ju fråga sig, troligen blir känslan av kedjebrev allt mer påtaglig, med oresonligt höga värderingar, bara för att det inte finns annat att spara i än värdepapper, och i viss mån ädelmetaller om man accepterar de skyhöga växlingsavgifterna om man vill äga fysiskt guld eller silver.
När jag tänker på framtiden är jag glad att jag närmar mig slutet, gissar att våra två barn får vara med om the “great reset” när allt vi idag sätter värde på blir mer eller mindre värdelöst, eller fördelas på de stora massorna.
För det kan omöjligt fortsätta som det gjort mycket längre.
Mer och mer skulder både hos privatpersoner, företag, och nationer.
På något sätt ska det betalas, eller skrivas av.
Stora delar av svenska folket sparade i Allemansfond, dessa infördes redan 1984 vilket är mer än 40 år sedan.
1 gillning