Japp, jag har 1,5 års erfarenhet av det nu (och har en flickvän som jobbar). Det har inte varit ett problem för mig, men jag har helt enkelt sagt att om jag noterar att jag börjar bli depp, känner mig ensam, börjar klättra på väggar, känner meningslöshet etc., så kan jag alltid ta ett jobb igen.
Jag har 2-3 personer runtomkring mig som är orolig för mig - helt obefogat! Jag tror att det delvis har med normen att man måste jobba - och att mening finnes genom jobbet. Jag tycker ärligt talat det är lite jobbigt att folk har så starka åsikter om detta - istället för fråga mig. Mening kan fås genom mycket; du hitta mening genom hobbies, genom att ta promenader, genom att lyssna på poddcasts, genom böcker… Det behöver inte vara genom jobb. Vår kultur är förvånansvärt luthersk, mycket mer än jag först trodde för 1,5 år sedan när jag slutade jobba. Jag mår hittills bra, känner mig inspirerad, har saker att göra och tänka på.
Samtidigt, kom ihåg att det finns många par där en person inte jobbar; folk som är långtidssjukskrivna, hemmafruar, mellan jobb under en längre tid. Många av dem är väldigt lyckliga.
Jag tror dessvärre att svaret på din fråga är specifikt för dig. Är du orolig över detta? Får du din mening från jobbet? Om så, hur kommer du att hitta en annan mening med ditt liv? (Du behöver inte svara här om du inte vill - men det är bra frågor att reflektera över)
Frågan är väl vad man gör med sin tid. Om syftet med FIRE blir egen njutning och välbefinnande, utan att ge tillbaka till samhället man verkar i är det inte så konstigt att många rynkar på näsan. Det är låg status att inte bidra - och det är klart att den som är i FIRE bidragit med betydligt mer pengar till statskassan (och fortfarande gör) än andra som knegar, men att inte aktivt genom eget agerande och i samverkan med andra bidra aktivt via jobb, välgörenhet, styrelseuppdrag eller annat som ger värde till andra, är inte så attraktivt.
Men FIRE och mycket kapital ger ju många möjligheter - varför inte starta en förening, eller gå med i en? Varför inte bygga skolor utomlands eller bidra med sin kompetens i styrelser eller andra förtroendeuppdrag? Eller varför inte skriva en bok eller producera musik? Eller bli affärsängel. Bara fantasin som sätter gränserna. Skulle jag luska runt på dagarna utan att skapa något eller bidra konkret till samhället skulle jag nog anse att mitt värde inte skulle vara särskilt högt.
Jag ska medge att jag först rullade med ögonen och trodde vi skulle få en ny tråd om “samhällskontraktet”, men sedan läste jag vidare och håller med. Jag tror också de flesta gör just det; De bidrar på tusen olika sätt och:
Det är just detta. Lönen och arbetstiden är inte parametrarna längre. Och ofta blir resultat som inte sker under extern press bättre än de som är påtvingade och under stress.
Jag tror helt enkelt få som aktivt sökt FIRE landar i tevesoffan framför Paradise Hotel och Tunnelsbanan hela eftermiddagarna. Att man kan göra det som plötsligt oplanerat arbetslös eller sjukskriven är lättare att förstå.
Men åter till relationerna: Idag kommer särbon ner och intar skrivbordshörnan, så nu tvingas jag bort från mitt slappa onlineleverne och får lite annat gjort!
Att man kan göra det som plötsligt oplanerat arbetslös eller sjukskriven är lättare att förstå.