Som medlem i 1%-gruppen och vän med flera andra i gruppen (IT-sektorn samt VDs) så är min bild av att vi i snitt inte nödvändigtvis jobbar mycket mer än 100%, iaf inte om man räknar “klockade timmar på kontoret”. Däremot går det i perioder då det ibland kan vara otroligt mycket extra (“obetalt” - att få övertidsersättning är ovanligt) jobb som behövs för nå en deadline, hantera en eskalering eller vinna en affär - vilket senare kanske kompenseras med perioder av 6h arbetsdagar eller helt lediga dagar när det finns luft.
Däremot blir privat arbetsliv mer uppblandat och det flyter ofta ihop, t.ex under tjänsteresor med kollegor blir gränsen väldigt suddig och man kan lätt växla mellan jobb och privata aktiviteter flera gånger om dagen. Att räkna in en trevlig middag med kollegor där man råkar prata jobb en stund som arbetstid känns nödvändigtvis inte rättvist att jämföra med hur en sjuksköterska sliter under motsvarande tid. Sen tror jag många av oss ofta tänker på jobb även när vi inte jobbar, ofta är detta mer en livsstil än ett lönearbete där man stämplar in och ut tänker jag. Men självklart finns det undantag åt båda håll.
Min poäng är nog att när man jämför 1%-gruppen med övriga så bör man nog utgå från att dom jobbar heltid vilket blir 100%, däremot bör man kanske räkna upp anställda som jobbar deltid i yrken där det verkligen går att stämpla in och ut med väldefinierade linjer mellan privat och arbetsliv.
Det här är intressant, det stämmer bra med min erfarenhet av den högst betalda gruppen i just Sverige. De kan gå hem tidigare för att hämta på dagis om det behövs Däremot stämmer det inte alls med min erfarenhet av högavlönade utomlands. Där jobbar man nog mer och är alltid tillgänglig i en “1% roll”.
Det kanske förklarar varför den svenska högavlönade gruppen ligger så lågt i förhållande till andra länders topp procentare.
I dagens samhälle kan man ju vara tillgänglig samtidigt som man hämtar på dagis.
Tycker ändå att @masken s beskrivning stämmer hyfsat in på de med “1% roller” jag känner i USA,
även om det såklart finns en viss kulturskillnad mot Finland och Sverige.
Dvs, i perioder jobbar man extremt mycket, andra perioder finns det mer slack.
Kan ju bero på vad för typ av jobb det handlar om också
I Indien verkar det vara mer konstant väldigt mycket jobb, men deras 1% ligger ju under Sverige, så det stöder inte direkt den här tesen.
Ja. Det är säkert olika. De jag känner i denna kategorin jobbar definitivt mer än 100% även om det som du säger flyter ihop mer med privatlivet. De är ofta på möten under dagarna, sitter med mejlen, går igenom statistik och planering mm när andra gått hem. Det ramlar in mejl från dessa när som helst på dygnet alla dagar i veckan. Och man ser hur kalendrar ändras och fylls upp, mm.
Att va på resa och äta med kollegor kanske inte räknas som jobb, men man är ju inte direkt hemma med barnen heller, så skulle sjuksköterskan räkna det som fritid? Kanske om det var en konferensresa i halvåret. Inte om det var varje vecka. Det blir som sagt svårdefinierat och redovisas inte.
Min tro är att vi hittar många av våra arbetsnarkomaner i den översta 1%en. Och att de är ganska duktiga på att förneka hur mycket tid de lägger på sitt jobb.
Man avskriver tex de extrema perioderna som nåt tillfälligt som inte räknas trotts att de är stängigt återkommande och aldrig blir kompenserade fullt ut. Perioderna med mer slack är det som andra kallar 100%
Men man jobbar och umgås med andra högpresterare på liknande schema så alla tycker det är normalt.
+1 på @masken och @Fnorrbart jag har också deras erfarenhet. Var uppe på gränsen vid 1%:arna på tiden jag var anställd, numer är jag egen så nu är jag på gränsen till 10%:arna. Konstant tillgänglig har jag varit sen millenieskiftet, men arbetsinsatsen är absolut inte mer än 100% sett över ett år.
Ankedotiskt angående arbetstid så har jag en vän som arbetar som lärare, hen har över snittlön (enligt den delade statistiken) och har oräkneliga lediga dagar per år. För ett par år sen hamnade vi i en diskussion där jag “pressade” personen om nerlagd tid. Lärarfacket påstår att lärare arbetar 45h/vecka och att deras alla lov då ändå innebär cirka 40h arbetsvecka sett över året och jag fick fackets föreläsning som vanligt i ansiktet till en början, så mycket arbete kvällar/helger o.s.v. mellan loven. Visade sig vid vidare diskussion att Ja, det var kanske så de första åren i yrket. Föreläsningar/lektioner skulle förbereds, prov/uppgifter skulle skapas och rättas, men givetvis visade sig att så såg det inte ut ett antal år in i yrket. Läroplanen justeras minimalt mellan åren, så föreläsningar/lektioner tog nu inte många minuter att förbereda utan det kröp fram att var man trött så kunde hen köra på autopilot t.o.m. Prov/uppgifter klipptes och klistrades från den databas hen hade byggt upp. Kvar återstod rättandet, som också hade börjat gå på rutin, d.v.s. mycket mindre tidsåtgång. Att lärare sen väljer att sitta på kvällar/helger och rätta prov/uppgifter visade sig vara frivilligt val, tiden fanns egentligen på vardagarna eftersom de har långt ifrån 40h schemalagd lektionstid.
Med tanke hur löneutvecklingen för lärare med erfarenhet ser ut, så är det väl bra att de kan skapa värde på mindre tid och på så sätt höja sin lön.
Sen stämmer nog det där in på många andra yrken med, med erfarenhet lär man sig effektivisera sitt arbete, sen hur ersättningen för detta ser ut skiljer sig nog ganska mycket.
Detta stämmer helt med min bild av de bekanta jag har i läraryrket. De har mångdubbelt fler lediga dagar än andra yrken och jobbar knappast mer bör de väl jobbar. Är man inte helt långsam eller obegåvad så lär man sig ju att återanvända material, det är ju knappast så att varje års mattelektioner måste uppfinnas från tomma intet…
Lite så. Jante är toxiskt.
Å andra sidan har jag inga behov av att parkera en Lamborghini på uppfarten eller på andra sätt flasha med pengar, varken inför vänner eller okända.
…och de som jobbar i GIG-ekonomin, och de som sliter på som egenföretagare med väldigt låg lönsamhet osv. Är osäker på om det faktiskt skulle dra ner eller upp snittet?
Sen kan man alltid diskutera begreppet “lön”. Spontant tänker nog många med mig underförstått “försörjning/inkomst att leva på” osv Hur räknas då de som går på bidrag i olika former in i statistiken? Räknas eventuell lönedel, räknas de inte in alls, eller hur finns de med?
Sen finns det eventuella skatteeffekter där man skulle kunna titta på inkomst efter skatt, ev kapitalinkomster osv.
Så “Fakta om topp-1% i Sverige med högts lön” innehåller nog många lager av dimridåer när man tänker sig någon slags jämförelse mellan vitt skilda lönenivåer även om begreppet i sig är intressant.
Tänkte mer på att projicera bilden av hur hårt vi högpresterande arbetar… Det där är lite intressant för de första åren led jag av imposter-syndrom, så småningom började jag genomskådade jag mina högpresterande kollegor. Och om vi ska vara seriösa så finns det absolut framförallt känslomässigt jobbiga perioder där uppgiften man har framför sig bearbetas mentalt 24-7 men sett över ett år arbetar man absolut inte mer än 100%. (just nu sitter jag t.ex. på rikatillsammans kl10 en fredag…jobbet är med andra ord slitigt just nu. )
Man pratar ibland om egenföretagare som “den nya underklassen”. De behöver dels flänga runt på småjobb som ger några hundralappar och dels sköta sin egen administration samt jaga nya jobb.
Jag pratar alltså om enklare serviceföretag nu.
Sen har vi såklart papperslösa som arbetar svart. Men det är ett ännu sorgligare kapitel…
Jag kan inte så jättemycket om just Indien, men vi vill ju se Sverige som ett rikt land (åtminstone inte ett U land!). Om vi jämför topp 1% med tex USA (ett annat rikt land), så skiljer det en faktor x7.
Top 1% of Earners $819,324
Om en svensk topp procentare tjänar 100kSEK / per månad så är det ändå ganska lågt jämfört med då 745kSEK / månad för en amerikansk topp procentare.
De kanske kan svara i telefon när de hämtar på dagis, men min erfarenhet är att de inte alls hämtar på dagis. Från egen erfarenhet har proffs med intjäning i den klassen en helt annorlunda vardag där hämtning på dagis inte kan vara en naturlig del. En vardag som ser helt annorlunda ut om man jämför med den svenske topp arbetaren.
Det tycker inte jag är särskilt sorgligt. Vad är det egentligen för poäng med att ha inkomst som ett mindre lands BNP? Är en extra nolla på slutet av varje summerad rad verkligen ett mått på livskvalité, framgång, glädje, mening?
Jag tycker ofta extrema inkomster korrelerar väl med egenskaper hos personer man inte önskar umgås med. Men jag ser kanske bara de ruttna äpplena i påsen?
Poängen är kanske nästan samma för alla, nästan oavsett inkomst. Jag tror inte det går att säga att över en viss nivå blir något fel eller sämre. Kanske snarare tvärt om.
I senaste Animal Spirits podcast nämndes en vän till Michael. Han hade sålt sitt företag i 30 års åldern för 20 MUSD, men hade ändå ett sparmål att uppnå. Jag tycker inte man kan säga att hans mål är sämre än någon annans. Varför skulle det vara det ?
Barnen på förskolan får ju lära sig tidigt att det är bra att alla gillar olika saker, och att man måste acceptera det. Det är liksom en del av undervisningen. Men jag tror inte den landar riktigt ens hos vuxna
De som ligger i den övre delen av detta (säg topp 0.1%) tror jag inte kommer att svara att så är fallet. Anonymitet på internet är bra och allt, men… Det kanske är lite onödig information att sprida.
Givet de som svarat på sådana saker tidigare tippar jag att forumet har ännu fler som inte svarat.
Precis, jag tror de med superhög inkomst väljer att inte koppla den informationen till sitt användarnamn offentligt. Det finns liksom ingen fördel att dela med sig om det, men möjligen nackdelar i form av risker.
Det är dessutom bara inkomster i Sverige som är offentliga. Vad jag vet finns detta inte i något annat land. Möjligen skandinaviska kanske ?
Däremot stämmer det inte alls med min erfarenhet av högavlönade utomlands. Där jobbar man nog mer och är alltid tillgänglig i en “1% roll”.
Det där är lite intressant för de första åren led jag av imposter-syndrom, så småningom började jag genomskådade jag mina högpresterande kollegor. 
Och om vi ska vara seriösa så finns det absolut framförallt känslomässigt jobbiga perioder där uppgiften man har framför sig bearbetas mentalt 24-7 men sett över ett år arbetar man absolut inte mer än 100%. (just nu sitter jag t.ex. på rikatillsammans kl10 en fredag…jobbet är med andra ord slitigt just nu. 