Första inlägget här på forumet som jag har följt länge
Jag är fullt medveten om att detta egentligen inte är något riktigt problem utan ett väldigt priviligerat sådant. Men jag skulle gärna vilja höra era tankar kring ett val jag står inför i livet och ekonomin.
Jag är 36 år, bor i hus i Stockholm, har sambo, ett barn på 6 år och ett till på väg inom ett par månader. Jag driver ett enmansbolag som juristkonsult och har goda inkomster. Jag gillar mitt jobb rent generellt, men jag har också många intressen som enkelt fyller min tid – exempelvis träning och att läsa böcker. Jag har sedan en tid tillbaka funderat på FIRE och vad det skulle innebära för mig. Är det något för mig eller är det kanske snarare FI som är målet, eftersom jag har svårt att se att jag inte kommer vilja jobba alls. Som jag tänker har jag två scenarion att välja mellan.
Sparande: ca 125 000 kr/mån i breda globala fonder i en KF
Efter 8 års sparande + 4 års träda enligt 5:25-regeln → ca 17 MSEK skattade pengar i handen, vilket är tillräckligt för mig enligt 4% regeln
Tid till FIRE: 12 år
Scenario 2 – Jobba 60% (ca 3 dagar/vecka)
Omsättning: ca 2 MSEK/år (kan höja timtaxan något)
Samma lön, förmånsbil och utdelning som ovan
Sparande: ca 60 000 kr/mån i KF
För att nå samma resultat (ca 17 MSEK efter träda) krävs 13 års sparande + 4 års träda → totalt 17 år
Tid till FIRE: 17 år
Min fundering
I praktiken handlar det om att:
Jobba hårt i 8 år till och nå finansiell frihet snabbare, eller
Jobba ca 3 dagar i veckan, få mycket mer fritid med familjen nu, men behöva 5 år längre för att nå samma mål.
Båda vägarna leder till ungefär samma slutresultat. Skillnaden är om jag vill köpa mer tid med småbarnen nu eller om jag vill maxa och bli fri tidigare. Jag märker att jag lutar åt alternativ två, men ibland känner jag mig lite ”lat” som inte bara kör på fullt ut och jobbar på som “alla andra”.
Vad tycker ni? Är det värt att ta längre tid till FI för att få en trevligare balans i vardagen redan idag? Vore guld värt att få input på mina funderingar från er med erfarenhet eller har haft liknande funderingar kring pengar vs privatlivet.
Jag skulle tveklöst satsa på att gå ned en aning i arbetsinsats och inte sikta på så snabb FIRE om jag vore du. Det är ett perfekt upplägg att ha mer tid över och fortfarande ha inkomst nog för att lägga undan en bra summa per månad.
Välkommen och vilket spännande inlägg. En faktor som är väsentlig är egentligen tiden du har med dina barn. Scenario 2 skulle jag säga eftersom du har en 6åring och en bebis på väg. Dessutom så kommer din sambo få mer avlastning och chansen att relationen håller ökar väsentligt. Barnen växer upp så fort och jag tror att 17 år är precis lagom eftersom du kommer förmodligen inte sluta jobba när barnen har flugit ut från boet.
Gör det någon skillnad för tillgången på uppdrag, din attraktivitet som jurist etc om du jobbar 100 % eller 60 %?
Om du lägger bolaget i träda, är det möjligt att starta ett nytt i princip likadant bolag, eller finns det regler mot det? Jag tänker på att du kanske vill småjobba lite efter FI och då vore det synd om du inte “får”.
Med den lön och utdelning du har tänkt borde du rimligen, om du vill, kunna spara en del privat också så att du kan finansiera de fyra åren i träda. Då kan scenario 2 ge FI redan efter 13 år.
Den stora och viktiga frågan är så klart vad som passar dig och din situation bäst. Tex tid med barnen så länge de bor hemma eller saker som att det ändå kan vara svårt att sticka ut och resa 6 månader om året de kommande 20 åren oavsett om du jobbar 0 eller 60% om 15 år.
En tanke från min sida (som gjort i FIRE-resa på 13 år som anställd dvs utan möjlighet att spara så stora summor som dig och spara inom bolag etc) är att själva sparandet och resan blir roligare om den görs så seriöst det går.
Vet inte om liknelsen funkar men säg att man ska åka Vasaloppet så tycker jag personligen att det blir mycket mer intressant om man gör det seriöst och försöker åka så bra man kan och sätter upp ett högt men rimligt mål. Snarare än hittar på någon egen regel om att man max får träna 3 pass i veckan och ska åka loppet på ovallade träskidor och struntar i om det tar 10 eller 11 timmar. Samma sak med FIRE, om man ser själva resan som ett projekt man vill lägga ner engagemang i så blir det för mig roligare att sätta upp ett högt mål och kämpa lite för det. Och göra det så bra man kan, inom rimliga gränser.
Sen kan ju inte allt man gör i livet vara optimalt och ett projekt man verkligen satsar på. Jag gör massa saker halvhjärtat eller inte ens det. Men då är det inte grejer jag brinner för på samma sätt.
Så ser man FIRE som något som sker lite av sig själv i bakgrunden och lägger fokus på annat funkar det säkert toppen att jobba 60%. Men ska själva resan bli rolig och motiverande med Excelark, avstämningar och drömmar om det fria livet som närmar sig tror jag ändå en mer helhjärtad inställning gör själva resan roligare.
@Miljonar_innan_30 , det är nog precis så jag har tänkt tidigare, dvs. att excel-arket och “gamification”-delen av sparandet är nog jag drivs och triggas lite av. Men efter att ha läst Oliver Burkmans 4000 weeks (grym bok för övrigt jag rekommenderar alla att läsa) inser jag mer och mer att syftet med livet är nog inte att optimera (tar emot att säga).
@Walion , inom min specialitet är det ännu enklare för mig att hitta två 30 % uppdrag som är löpande över flera år. Så det är faktiskt ännu enklare än 100% konsultgig och betydligt säkrare. Så det talar ju också för det upplägget. Och gällande utdelningen så är faktiskt tanken att bränna varenda krona på upplevelser (resor är min och sambons största intresse), även om det blir mindre pengar till sparande.
Känns lite märkligt att gå ner i tid som 36 åring när jag jobbat betydligt mer än 100% de senaste 10 åren, men blir mer och mer uppenbart när jag tänker på det att det nog är det enda vettiga i min situation.
Tveklöst att gå ner i tid. Känner du någon gång under dessa år att du vill jobba mer verkar du ju ganska lätt kunna öka uppdragen under en period. Men tid med barnen när de är små kommer aldrig tillbaka. (Även om all tid med barn inte är en dans på rosor)
Småbarnsåren är en unik tid som kanske känns slitsam mär man är mitt i det, men som man ändå minns med rosenskimmer. Särskilt om man haft tillfälle att skapa några sådana minnen.
17 år… då är det precis när den på väg är på väg in i vuxenvärlden och och 6-åringen kandke kluver ut i arbetslivet.
12 år då är du mitt i tonårsfasen för båda barnen… FI kanske inte är så betydelsefullt just då. Tonåringar tenderar att inte uppskatta att mammor och pappor är hemma precis hela tiden “och är i vägen”…
Hur du än väljer kan du ju alltid rampa upp eller ner senare…
Tack för fina kommentarer. Ja, att ha x-antal kronor mer på banken så snabbt som möjligt går inte att väga upp mot att vara närvarande för familjen. Var nog egentligen ett ganska självklart val, framförallt när jag stolpade upp det som två scenarion. Blir att växla ner på ett av uppdraget inom kort. Tack för pushen!
Är det ett alternativ att bo utomlands ett par år (för att sedan komma tillbaka om ni vill) så finns ju alternativet där du betalar betydligt mindre skatt än 25 % och slipper träda i 4-5 år
Efter lite Googlande och ChatGPT så verkar 10 årsregeln göra att jag behöver bo 10 år utomlands för att kunna dra någon nytta av det. Något jag missar?
Jag har INGET med sparsam skatt att göra men jag står inför en bolagsexit så jag har kikat runt på olika alternativ senaste halvåret. I samband med det har jag besökt ett av deras seminarier.
Alternativ 2 helt klart. Jobbade själv inte heltid 11 år då döttrarna var små. Antagligen passar det då bättre att göra en “slutspurt” på 100-120% när det är mindre hemmavid efter småbarnsåren.
Fire 4 år tidigare och nyskild kanske inte är så kul målbild om det skulle kunna riskera hamna där… (Småbarnsåren ÄR slitiga för i princip alla och allas förhållande)
absolut! 