Jag brottas med ett beslut som på pappret låter som ett lyxproblem, men som känns väldigt verkligt för mig just nu.
För några månader sedan sålde jag mitt företag. Samma dag som den nya ägaren tog över började jag en heltidstjänst. Utöver det har jag kvar ett extrajobb jag haft i flera år, helt på distans. Och samtidigt har jag lite egna projekt på sidan (svårt att släppa företagandet helt). Jag jobbar dock avsevärt mycket mindre än tidigare, och en normal vecka är ca 43 h arbetstid - alltså inte nämnvärt mer än vanlig heltid.
Min situation i siffror (& hushållet):
Lön: ca 91 000 kr/mån
Tjänstepension: ca 9 000 kr/mån (total tjänstepension idag på ca 800 tkr)
Värdepappersportfölj: ca 4 mkr (mycket tack vare företagsförsäljningen)
Eget kapital i huset ca 2 mkr, belåningsgrad ca 50 % och amorterar fortfarande 5 000 kr/mån (ska dock stoppa amorteringen i närtid är planen).
Min fru arbetar 75 % och tjänar ca 30 000 kr/mån. Hon har ingen “egen” förmögenhet, så den finansiella bufferten i hushållet ligger i huvudsak hos mig.
Vi har små barn, stabil ekonomi och jag är varken utbränd eller i kris. Jobbet är bra. Kollegorna är bra. Livet fungerar. Ändå känner jag att något skaver. Det är som att jag mentalt fortfarande är kvar i “bygga-fasen”, där det alltid är rationellt att jobba lite mer, tjäna lite mer, säkra lite mer. Samtidigt märker jag hur tiden med barnen, orken på kvällarna och närvaron hemma är det som egentligen betyder mest just nu och även kommande år. Jag står och väger mellan två tankesätt:
Det ekonomiskt rationella:
Köra på några år till. Bygga ännu mer trygghet, ännu större marginaler, ännu fler valmöjligheter längre fram. Jag är ju trots allt bara 30 år, varför vara så snabb med att bromsa?!
Det existentiella: Jag har redan tillräckligt för att inte behöva maxa längre. Barnen är små nu, inte sen.
Jag funderar därför på att gå ner i tid. Inte sluta jobba, men att medvetet kliva av gasen lite (eller faktiskt ganska mycket). Problemet är att det tar emot – just för att det är så rationellt att fortsätta ett tag till när inkomsten är hög. Jag skulle kunna strukturera om mina dagar så att jag lägger ca 10 h/vecka och tjänar då ca 35 000 kr/mån. Så sett till “timpenningen” är det ju rationellt att skala ned min arbetstid eftersom jag får högre marginalnytta per nedlagd arbetstimme, men totalen (inkl. ca - 7 tkr/mån tjänstepension) blir ju dock lägre då.
Så jag är nyfiken på er som varit i liknande lägen:
Har ni frivilligt gått ner i arbetstid trots att ni “inte behövde”?
Ångrade ni att ni bromsade – eller att ni inte gjorde det tidigare?
Hur vet man när man har tjänat tillräckligt?
Jag inser att många här kämpar för att nå ekonomisk frihet. Jag känner snarare att jag är på väg att passera en punkt, eller precis har passerat punkten, där mer pengar inte automatiskt ger mer liv – men jag är osäker på om jag lurar mig själv och om jag verkligen har nått den nivån (man vet ju aldrig hur framtiden blir).
Du har haft förmågan att nå dit du är på ganska kort tid, så du borde ha möjligheten att göra det igen om du vill. Tiden när barnen är små kommer dock inte tillbaka igen. Du står inför möjligheten att prioritera mellan tid och pengar, något som är få förunnat. Om 20 år kommer du kanske kunna se i backspegeln att det var möjligt att välja bägge.
Jag tror bara det faktum att du brottas med detta talar för att du ska njuta mer av nuet med barnen och familjen. Sen huruvida du ska gå ner till 10h låter väl lite väl passivt kan jag tycka, du är ändå 30 år. Försök att hitta en medelväg dvs typ 50-75%. Du har absolut redan vunnit det ekonomiska spelet och tryggheten behöver du ej oroa dig för men att gå ner till nån slags fire-light som 30-åring tycker iaf jag låter för passivt. Tänk på att du antagligen är en smart människa som också fortsatt behöver utmanas och stimuleras.
Hmm intressant läge. Jag ångrar verkligen att jag inte gick ner i arbetstid tiden då barnen var små. 0 till ca 15 års ålder minst. Första säg 6 åren med barn hade det inte gått pga att min fru arbetade mycket lite då och vi ägde ett högt belånad hus men att som jag gjorde arbeta 50+ timmar på tröttande chefsjobb och närapå aldrig äta middag med familjen på vardagarna fram till barnen flyttade hemifrån ångrar jag verkligen i. efterhand.
Vissa kollegor jag hade höll emot trycket på långa dagar och valde " bättre" och det gick bra för dom också karriärmässigt. Du verkar ha stora möjligheter att välja “bättre” än jag gjorde.
Vi gjorde dock rejäla månadslånga resor tillsammans på sommarsemestern varje år. Bra sätt att bonda som familj. Månadslånga resor med husvagn i Europa var inte speciellt dyra om man lagar maten själv för det mesta.. lång USA resa vi gjorde var dock dyr. Lång resa i Asien ex Thailand eller Malaysia ångrar jag nu att vi inte gjorde när barnen bodde hemma. Där kan man leva kostnadseffektivt utan större problem.
Jag hade valt mindre pengar (men i ditt fall ändå bra lön för insatsen) i utbyte mot mer tid med t.ex. barnen. Som någon skrev innan så har du lyckats ta dig dit du är nu och kan nästan garanterat göra samma resa igen när barnen är äldre.
Stirra dig inte blind på åldern. De flesta har ju inte din framgång innan döden, så att du är 30 är egentligen irrelevant i sammanhanget. Det låter som att du har risk att ångra att missa småbarnsåren. Kan du inte jobba mer sen om du vill? Behöver du extra pensionen?
Ett sätt attkomma fram till hur kanske kan börja medatt sätta en målförmögenhet. Exvis 10M är 40,000 i månaden i 20 år. När du vet hur mycket du behöver ha för pension10-20-30? så bestämmer hur du vill ta dig dit: Snabbt sedan stopp eller långsamt och njuta mer nu kanske (beror ju på hur du upplever det).
Jag är55, och det jag gjorde var:
1 När jag uppådde 10K i månaden i marginal mellan nettolön och utgifter (jag kunde amortera 10/m på huset) så insåg jag attjag inte behövde offra något mer för att “Komma längre” så från den dagen så jobbade jag bara vidare utan press och letade roliga jobb till samma lön.
2 Nu har jag 20M (inklusive allt, statligP, hus etc) och anser mig klar = planerar för pension vid 60
Hade jag haft 25-30 kanske jag hade gått i pension nu direkt. Vet inte exaktvid vilken gräns men jag hade absolut inte velat pressan mig stenhård i 10 år för att nå denna summa snabbare (exempelvis tokköra karriär 40-50 och sedan exit, eller ännu hårdare 30-40 och sedan exit men dessutom hade jag kanske inte vågat göra exit med 30M vid 40)
I senast poddavsnittet så pratar Jan om hur många ”dubbleringar” man har kvar, alltså om tumregeln är att kapitalet man har på börsen dubblerar sig ca vart 10de år, hur många framtida dubbleringar av ens kapital hinner man med då? Med den förmögenheten som du/ni har sparat ihop nu så kanske de dubbleringarna räcker gott? Dubbla kapitalet när du är 40 och en ytterligare dubblering tills du är 50, och en till när du är 60 (om ni inte börjat plocka ut av det då redan). Det blir ju väldigt mycket? Räkna på om du/ni kan vara nöjda med ”bara” värdeökningen, tänk coast FIRE, och så ser ni ”bara” till att tjäna så mycket så att er vardag går ihop (utan extra sparande/investerande) och är med gott samvete hemma med barnen mer.
Bra tanke, tack. Att isolerat se det som antal dubbleringar jag har kvar gör ju detta till ett enkelt val för mig.
Jag tror att det tar emot lite för mig att vi då skulle vara beroende även av min frus inkomst, om jag skulle välja alternativ 2 och trappa ned rejält och samtidigt inte “använda” mitt investerade kapital. En portfölj på 4mkr är ju faktiskt inte “brutalt mycket pengar”. Det är förvisso inte något problem egentligen, eftersom det skulle vara mycket osannolikt att min fru tappar sin inkomst en längre period. Och det normala är väl att man har två inkomster i ett hushåll, och att båda bidrar. Det handlar nog egentligen inte om pengar, utan om att våga släppa taget och kontrollen lite. Jag får öva mig helt enkelt.
Ta och prata igenom detta ordentligt tillsammans, så ni faktiskt vet vad den andre tänker och känner (och inte anta). Det är inte säkert att din fru ser det som något negativt? Att det kanske är lite skönt för henne att komma iväg hemifrån och faktiskt ha en egen inkomst som också är viktig för familjen som helhet? Det kanske avlastar henne en hel del i hemmet/vardagen om du jobbar betydligt mindre och det kanske egentligen är mycket ”värt” för henne också att du går ner i tid? Och för er relation?
Ni kan ju såklart ta av kapitalet också för att finansiera att vara hemma, men för mig är det mentalt enklare att tänka mig att jag kan skippa att nyspara för att kapitalet växer vidare av sig själv
